h1

Ben Folds och Eino Leino

juli 6, 2007

Det är Eino Leino-dagen, diktens och sommarens dag. En av de saker jag uppskattar med mitt hemland är att man instiftar en sån här dag och gör den till allmän flaggdagg. Inte för att jag är bevandrad alls i Eino Leinos dikter över huvud taget (lyrik på det andra inhemska är dessvärre inget jag konsumerar ofta), men jag tycker ändå att det är fint med en dag när vi flaggar för dikten och sommaren.

Jag firar genom att jobba, se andra delar av Åbo än jag tänkt eftersom jag cyklar fel i jakt på en tygaffär, äta jordgubbar med glass och lyssna på Ben Folds. Folds är artisten vars musik jag blev alldeles kär i när jag lyssnade på hans Rockin’ the Suburbs i vintras. Jag minns att jag skrev ett blogginlägg om hur mycket jag gillar pianobaserad popmusik. Tror att jag skrev en liknande text ett par månader tidigare, vid upptäckten av Keane. Sedan lyssnade jag närmast maniskt på Rockin’ the Suburbs ett tag. Perioden mattades av, jag försökte återuppliva den med Supersunnyspeedgraphic i våras, och visst var det bra musik, men jag kom på mig med att undra varför jag egentligen blev så salig över Ben Folds i vintras.

Nu vet jag. Jag lyssnar på Songs for Silverman, som inte bara är rätt och slätt bra. Melodierna sitter bättre i mina öron än vad Supersunnyspeedgraphic gjorde, och ibland gör Ben Folds något med pianot som får mig att le brett med en klump i halsen.
Just i det ögonblicket känns det som om all musik borde vara så här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: