Archive for 26 juli, 2007

h1

jag hjärtar Allison Crowe

juli 26, 2007

Senaste musikaliska förälskelse: Lisa’s Song med Allison Crowe. Jag blir alldeles salig av låten, det är så sjukt fint med pianot, likaså att höra hur låten växer och växer. Last.fm fick mig att upptäcka den, och till allas förtjusning kan man lyssna på låten i sin helhet här. Man kan också ladda ner den i mp3-format – gratis och lagligt.

Och efter att ha hängt tvätt till Lisa’s Song borde det enda rätta vara att avsluta kvällen med ännu ett avsnitt av fina Six Feet Under. Jag ska ändå vara duktig flicka och se på Friends eftersom det är hälften kortare. Längden på det här som känns som blaha-blaha i jämförelse med Six Feet Under leder förhoppningsvis till att jag lägger mig tidigare ikväll än de senaste kvällarna, och det i sin tur till att jag inte är fullt lika trött imorgon som jag har varit idag.

h1

Vänaste land

juli 26, 2007

Det här har hänt mig mer än en gång: Plockar på mig en långlånsdeckare, låter den ligga länge, länge – tills jag hittar en cd-version på biblioteket, lånar hem den och återlämnar boken oläst till det andra biblioteket. Vad lär vi oss av detta? Att jag inte fullt så ofta borde inbilla mig att jag ska läsa alla dessa deckare.

Seanst i raden: Åke Edwardsons Vänaste land. Det var en himla tur att jag lyssnade istället för att läsa, för den hade förmodligen varit seg att ta sig genom pappersvägen. Edwardson har rykte om att vara lite långsam och invecklad. Jag har inte velat ta det där till mig tidigare, tyckte till exempel att Himlen är en plats på jorden var riktigt bra. Fast det här, det rör sig bara i ultrarapid.

Och ja, Erik Winter är rätt sympatisk, och hans ungar är så gulliga att det syns genom texten som evige favoriten Torsten Wahlund läser. Mordfallet är särdeles rått och visar sig vara mycket gåtfullt. Winter och kollegorna traskar runt i invandrartäta förorter och försöker förstå invånarna, samt förstå varför ingen vill prata med dem. Det kunde ha varit så bra. Språkligt klarar Edwardsson sig med bravur, och Winter är som sagt en trevlig typ. Mycket musik lyssnar han på också, jag tror att jag aldrig har stött på en annan deckarförfattare som är så förtjust i att droppa artistnamn och citera låttexter som Åke Edwardsson. Inte mig emot, dock, jag är tillräckligt mycket musiknörd själv för att kunna uppskatta det. Det slår mig att det här är lite som det ständiga tedrickandet i Katarina Kieris Ingen grekisk gud, precis – små detaljer som får mig vänligt ställd till huvudpersonen på grund av dennes trevliga vanor. (Det är minst tre år sedan jag läste Kieris fina bok, och jag kommer fortfarande ihåg den som boken där huvudpersonen drack te och lyssnade på The Smiths.)

Intrigen är angelägen och allt det där – men måste det vara så… långsamt? Alla dessa lovande ingredienser, och så blir det ändå inte mer engagerande än så här. Jag menar, när det finns så många deckarförfattare som får driv i sina texter men som inte alltid har så mycket därutöver att komma med när man granskar texterna lite närmare. Och så har vi en författare som kan skriva, och som i princip har något vettigt att komma med, men som inte lyckas berätta det så att jag suktar efter att få höra mer.

Åke edwardson: Vänaste land. Norstedts audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmar). Uppläsare: Torsten Wahlund. ISBN: 9789173131766