Archive for 29 juli, 2007

h1

Lottas mindre kända kusin

juli 29, 2007

Mera flickboksfrossa. Den här gången härstammar boken från jobbet – jag katalogiserade en mängd wahlströmsböcker, och högprioriterade de som framkallade starkast nostalgiskt läsbehov. Jag tror att jag har läst Vi två Nickan som barn, men det kan i princip också ha varit någon av de två andra Nickan-böckerna. Jag kommer inte ihåg ett dyft av handlingen från min första läsning, vad jag däremot kommer ihåg är att jag hade lånat boken av min kusin och att jag läste ut den i bilen på väg hem till kusinen för att kunna återlämna den. Jag kommer dessutom ihåg att jag som den Lotta-fantast jag var funderade mycket över författarnamnet. Jag undrade om Lotta Vik och Merri Vik kanske var systrar, och jag tror också att jag fantiserade om att Lotta-böckernas huvudperson fanns på riktigt, och att det var hon som hade skrivit om Nickan.

Med tiden lärde jag mig att såväl Lotta Vik som Merri Vik är pseudonymer för Ester Ringnér-Lundgren, och även om jag inte hade känt till detta hade jag förmodligen börjat ana ugglor i mossen under min läsning. Om Kaja är en Lotta med Kitty-komplex så är Nickan en vuxnare variant av Lotta. Vi två Nickan gavs ut 1968, alltså mellan böckerna Vilken vals, Lotta! och Festligt, Lotta!. Lotta är trots sin slarvighet och förmnåga att råka in i märkliga situationer egentligen en mycket ordentlig flicka. Hon röker inte (däremot talar Merri Vik genom henne ofta om hur förkastligt det är att röka), hon dricker inte och bortsett från en ganska oskyldig förälskelse i klasskamraten Jonas i de tidiga böckerna håller hon sig till samma kille genom hela serien. Nickan däremot känns som Lottas mindre dygdiga syster. Hon röker, hon dricker, och hon är inte alls så säker på vem som är den enda rätta i hennes liv. Dessutom känns Nickan paradoxalt nog både mera vuxen och mera trovärdig än Lotta, som ibland blir mer än lovligt medelålders sina tonår till trots. Nickan och hennes bror funderar kring kärlek och parförhållanden, talar om att man inte får vara tillsammans med någon enbart av rädsla för ensamheten. Över huvud taget känns Nickans kärleksbekymmer mer realistiska än Lottas. Det här får mig också att misstänka att Nickan-böckerna har skrivits med tanke på något äldre läsare.

Varför dessa ständiga Lotta-jämförelser? Jo, därför att Lotta och Nickan liknar varandra mycket, trots skillnaderna jag räknade upp. Även om Nickan inte är lika slarvig och otursbenägen som Lotta råkar hon också ut för en och annan underhållande vardagsfadäs. Lotta och Nickan delar också samma sentimentala drag, och blir dessutom ofta sentimentala i liknande situationer. Nickan har en bästis kallad Gea, som hon hänger ihop med i vått och torrt – fast inte riktigt. Medan Lotta och Giggi verkligen är de ultimata parhästarna genom bok efter bok dyker det upp problem i Geas och Nickans vänskapsrelation – ett rejält svartsjukedrama över en kille. Det här är faktiskt, med tanke på genren, överraskande realistiskt beskrivet. Bara det att två bästa vänner kan bli osams och såra varandra är ju ett anmärkningsvärt realistiskt inslag i den här typen av böcker.

Den mest påfallande likheten mellan dessa båda huvudpersoner är en episod där Nickan skriver ett kåseri om de olika typer av pojkar som man möter på en typisk kårdans. Detta kåseri publiceras sedan i tidningen, och Nickan inser allt för sent att hon borde ha skrivit under pseudonym med tanke på att ämnet är lite känsligt. Efter publiceringen tycker hon att det hela är så pinsamt att hon vill sluta skolan för att slippa möta lärarnas eventuella kommentarer. Den som kan sin Lotta känner antagligen igen scenariot från Var glad, Lotta! – fast där är det om lärarna Lotta skriver, och texten publiceras av misstag i en skoltidning. Lotta föresätter sig också att sluta skolan, för att dela ut tidningar eller städa tåg, allt för att slippa skammen.

Till skillnad från Kaja-böckerna innehåller Vi två Nickan inga uppgifter om att samma författare även har skrivit de populära Lotta-böckerna. Kanske var det inte meningen att läsaren skulle veta, och kanske hade man tänkt sig böckerna för så olika målgrupper att man inte tänkte sig att allt för många skulle hitta den upprepade episoden, trots att böckerna utgavs samma år och av samma förlag. Eller också var Ester Ringnér-Lundgrens skrivtakt så hög att hon inte hann tänka på vilke historier hon redan hade berättat.

I vilket fall som helst: Kul flickboksnostalgi, intressanta kopplingar till författarens andra verk och bra mycket bättre än böckerna om Kaja. Detektivhistorier var kanske inte Ester Ringnér-Lundgrens starka sida.

Lotta Vik: Vi två Nickan. Wahlströms 1968, 141 s.