Archive for juli, 2007

h1

Dagens upptäckt:

juli 8, 2007

Svt sänder underbara Ebba och Didrik i repris i sommar, och alla vi som saknar tillgång till tv/svt kan glädja oss åt att avsnitten finns till beskådan på svts sidor. Kvaliteten är inte den roligaste, men det är ju trots allt Ebba och Didrik, så jag tittar ändå närmast som en besatt och har överseende med det mesta. För det är ju så bra. Vet inte hur många gånger jag har sett serien, men varje gång lyckas den beröra mig och väcka intressanta frågor. Frågan är om den inte är bättre än min gymnasiefavorit Glappet, även den med manus av Christina Herrström.

Ebba och Didrik är en barn- och ungdomsserie, och ändå är den bitvis så obehaglig att det känns i kroppen. Helt utan våldsfrosseri, bara genom att lyfta fram mänskliga relationer och socialt spel på skolgården. Här är något för dem som inbillar sig att barn är godare, renare, snällare än vuxna människor. Det är något genialiskt över Herrströms förmåga att göra Ebbas och Didriks sommar till något allmänmänskligt som talar minst lika mycket till den vuxne som till barnpubliken.

Jag läste för övrigt böckerna Ebba och Didrik för ett par somrar sedan, och häpnade över att familjefaderns otrohetsaffär inte alls finns med i bokversionen. Skulle vara mycket intressant att höra Herrströms egna motiveringar för att lyfta ut den biten.

h1

trial… and error.

juli 7, 2007

jag är mycket medveten om att jag egentligen inte alls har hand med mikrovågsugnar, att det enda område där jag känner mig någorlunda säker är uppvärmning av mat, helst icke-fryst sådan. Matlagning brukar jag däremot sköta med andra, mer välkända metoder.

Fast sen tänkte jag: gröt. Det lagar ju alla människor i mikron. Det kan ju inte vara så svårt, och nog skulle det sitta fint att kunna laga den direkt på tallriken och slippa diska kastrullen efteråt. Så jag följde flingpaketets instruktioner, startade mikron, och väntade. Återvände efter en stund – för att finna halva grötportionen utspridd i mikron, på alla möjliga andra ställen än tallriken.

Anser mig härmed besegrad av mikron. Kanske måste man vara uppvuxen med maskinen för att klara av annat än uppvärmning av tinade maträtter i den. Eller finns det någopn läsare som har hand med dylika ugnar och kan berätta hur man gör för att tillreda gröt i dem med resultatet att gröten blir färdig och fortfarande snällt väntar i tallriken när man öppnar luckan?

h1

Ben Folds och Eino Leino

juli 6, 2007

Det är Eino Leino-dagen, diktens och sommarens dag. En av de saker jag uppskattar med mitt hemland är att man instiftar en sån här dag och gör den till allmän flaggdagg. Inte för att jag är bevandrad alls i Eino Leinos dikter över huvud taget (lyrik på det andra inhemska är dessvärre inget jag konsumerar ofta), men jag tycker ändå att det är fint med en dag när vi flaggar för dikten och sommaren.

Jag firar genom att jobba, se andra delar av Åbo än jag tänkt eftersom jag cyklar fel i jakt på en tygaffär, äta jordgubbar med glass och lyssna på Ben Folds. Folds är artisten vars musik jag blev alldeles kär i när jag lyssnade på hans Rockin’ the Suburbs i vintras. Jag minns att jag skrev ett blogginlägg om hur mycket jag gillar pianobaserad popmusik. Tror att jag skrev en liknande text ett par månader tidigare, vid upptäckten av Keane. Sedan lyssnade jag närmast maniskt på Rockin’ the Suburbs ett tag. Perioden mattades av, jag försökte återuppliva den med Supersunnyspeedgraphic i våras, och visst var det bra musik, men jag kom på mig med att undra varför jag egentligen blev så salig över Ben Folds i vintras.

Nu vet jag. Jag lyssnar på Songs for Silverman, som inte bara är rätt och slätt bra. Melodierna sitter bättre i mina öron än vad Supersunnyspeedgraphic gjorde, och ibland gör Ben Folds något med pianot som får mig att le brett med en klump i halsen.
Just i det ögonblicket känns det som om all musik borde vara så här.

h1

Stum sitter guden

juli 5, 2007

I början av sommaren lyssnade jag på Anna Janssons Silverkronan och blev riktigt förtjust. Inte sådär fantastiskt överförtjust som jag blev av Åsa Larssons Svart stig (i mitt tycke deckargenren när den är som bäst), men tillräckligt för att vara säker på att jag vill läsa mer av författaren. Vilket jag alltså har gjort nu.

Och njae, nu är jag ännu mycket mindre benägen att höja Anna Jansson till de Åsa Larssonska skyarna. Stum sitter guden kändes nämligen väldigt mycket debutbok. Jag tycker att Janssons språk är vingligt och lite tafatt, kanske inte orden så mycket som skiljetecknen. Jag blir irriterad på att hon genomgående har svårt att avgränsa direkta repliker från övrig text, att det som börjar som en replik kan övergå i en miljöbeskrivning, och jag får läsa om meningen för att sätta fingret på var denna övergång egentligen skedde. Ännu mer stör det mig att hon har en tendens att överanvända utropstecknen, i synnerhet i början. Det är inte bara det att de är ofta förekommande, det händer dessutom att de förekommer i par. Det är illa nog att de överanvänds i singular, men parbildning? Är inte det förbehållet något annat än deckarprosa? Hela situationen känns lite unik, eftersom jag inte kan påminna mig om när jag senast skulle ha läst en bok och varit så medveten om skiljetecknen, eller deras frånvaro.

Själva deckarhistorien känns sådär vagt bekant. Ett bestialiskt mord, som i det här fallet visar sig ha religiösa förtecken av ett lite ovanligare slag – mördaren har nämligen inspirerats av asatron. Det här är förvisso en hyfsat intressant detalj, även om poliserna verkar vara i behov av en dos religionshistoris allmänbildning. Fast Jansson ska ju ha anledning att plocka in en för handlingen ganska viktig uppsalaprofessor också, så allt för hemmastadda i humaniorasfären kan poliserna inte vara.

Upplösningen hade kunnat vara bra – om jag inte hade läst och sett dess like allt för många gånger förr. Nu sitter jag ändå som fastgjuten i boken under de mest spänningsfyllda sidorna, men efteråt har jag en känsla av att ha blivit lurad med ett lite för billigt knep.

Återstår frågan: Var Stum sitter guden mindre fantastisk för att den är ett lite vingligt debutantverk, eller kändes Silverkronan så mycket bättre för att jag fick den uppläst för mig av någon som smidigt kunde glida förbi missarna med skiljetecknen?

Anna Jansson: Stum sitter guden. Prisma 2000, 214 sidor. ISBN: 9151836750

h1

jordgubbslyx

juli 5, 2007

Stadssommaren bjuder ständigt på nya upplevelser. Idag gick jag ett varv på torget efter avslutad arbetsdag, fröjdade mig över loppmarknaden i ena hörnet där jag fyndade en scarf och en av favoritfilmerna – Ronja Rövardotter – för ynka tre euro. Jubel och fröjd, som man skulle ha sagt i Mattisborgen.

Sedan styrde jag stegen mot grönsaksstånden, och gjorde något jag aldrig har gjort förr: Jag köpte jordgubbar. Hela vägen hem doftade de lovande sött, och sedan fick de utgöra min eftrrätt. Här kommer dagens antiklimax och en dos hemlängtan: Torgjordgubbarna var mosiga och våta, söta på det där lite stressande viset, när man vet att maan måste äta fort innan jordgubbarna inträder nästa mognadsstadie. Jag saknar mammas jordgubbsland med stora och fasta jordgubbar, jordgubbar med spänst och torr yta, jordgubbar med ett friskt litet syrligt sting bland det söta.

Jag anade nog att det var rätt lyxigt det där med jordgubbsland utanför fönstret, i all synnerhet när det är någon annan som planterat jordgubbsplantorna, brett ut halm och hållit maskrosorna i schack. Fast jag fattade aldrig att jag var sådär sjukt bortskämd, att skillnaden var så stor. Jag lovar härmed att aldrig mer muttra när mamma skickar ut mig på jordgubbsplockaruppdrag. Härefter ska jag med vördnad närma mig de av min moder odlade gubbarna, ty jag har skådat alternativet.

h1

Röda rummet

juli 4, 2007

Det är några år sedan jag avlade kursen Litteraturens historia, så jag antar att ett och annat börjar vara preskriberat vid det här laget. Alltså: Det finns fortfarande en massa texter från den där listan i 26 punkter som jag inte har läst (än). Röda rummet var en av dem, ända tills jag tog mig i kragen och lånade hem ljudboksversionen för att råda bot på min obildning, denna obildning som känns mycket otillåten då jag ju faktiskt förväntas ha läst nämnda bok.

Okej, så nu har jag tagit mig genom den. Det var tufft, men det gick, mycket tack vare att Per Myrberg gjorde en så bra uppläsning. Vete sjutton om jag någonsin tagit mig till sista sidan om jag varit tvungen att läsa själv. Mustigt och raljerande språk i all ära, fast sedan fanns det inte så mycket mer. Jag har en känsla av att det är meningen att man som läsare ska se Röda rummet som en slags studie i fattigdomens elände och martyrskapet i att vara konstnär. Dessutom vet jag att romanen är berömd för att driva med sin samtid i inte speciellt förtäckta former. Tyvärr är jag inte tillräckligt bevandrad i det sena 1800-talets Stockholm för att kunna avkoda de här bitarna.

Mestadels ägnade jag mig åt att tycka illa om personerna i boken, för de var verkligen väldigt mycket av alla negativa adjektiv jag kan räkna upp. Strindberg har förvisso sagt att det är synd om människorna, och undra på att han tycker det om personerna i Röda rummet är representativa för hans människosyn.

Fast tja, boken tog slut, och det var skönt. Nu är den avklarad och avprickad från den mentala läslistan, och jag kan än en gång konstatera att även om många klassiker är goda läsupplevelser betyder det inte att alla läsare måste eller ens kan älska alla klassiker. Jag brukade gilla Strindberg, lite i alla fall – okej, det var under kursen Introduktion till litteraturvetenskapen när det efter allt läsande av svårbegripliga teoritexter var underbart att få läsa Hemsöborna för att det var skönlitterarur – men inte längre.
Och då orkar jag inte ens gå in på hans kvinnoskildringar. (Fast Fröken Julie har jag läst två gånger, och den var riktigt intressant.)

August Strindberg:  Röda rummet. Bonnier Audio 2004,  9 cd-skivor (speltid ca. 11 timmar). Uppläsare: Per Myrberg. ISBN: 9179532055

h1

50 minuter kvar

juli 1, 2007

Saker man kan göra medan man sitter med henna i håret:

Lyssna på Chris Cornells Euphoria Morning eftersom den kom i skivhyllan för mindre än en vecka sedan, och eftersom det ecentuellt finns gränser för hur mycket man kan lyssna på Marit Bergmans I Think It’s a Rainbow, och jag vill helst inte riskera att passera de gränserna just nu.

Läsa fler klintbergare i Glitterspray.

Föröka att inte ha för stora förhoppningar på att hårfärgstillverkarens löften om mahogny. Henna är alltid henna, liksom.

h1

När orken tryter halvvägs – eller: Oförmågan att ta sig genom facklitteratur

juli 1, 2007

Hermia skriver väldigt igenkänningsbart om böcker man släpar hem från biblioteket för att de verkar vara ack så intressanta, böcker som man sedan lämnar tillbaka halvlästa eller olästa för att man aldrig hittade ork att ta sig genom dem, trots intresset. Jag gör sådär hela tiden, om och om igen. Det finns så mycket man vill sätta sig in i, bortsett från allt det man känner att man borde sätta sig in i.

Hermia undrade vilka böcker hennes läsare önskar att de hade ork att ta sig igenom, och min kommentar blev så omfattande att den fick flytta hit och omarbetas till ett blogginlägg istället.  Min önskan är alltså att jag faktiskt skulle läsa följande titlar, dels för att de verkar vara mycket intressanta, och dels därför att biblioteket kommer att vilja ha dem tillbaka så småningom:

  • Lena Huldén: Den sexbente fienden – Leddjurens inverkan på västerländsk krigföring
  • Susan Nathan: Ett annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen
  • Jan Svartvik: Engelska – öspråk, världsspråk, trendspråk
  • Agneta Rehal – Johansson Den lömska barnboksförfattaren – Tove Jansson och muminverkets metamorfoser

Lägg därutöver till detta axplock titlar som är mina egna, och som jag har för avsikt att läsa någon gång, på grund av det intresseväckande innehållet:

  • Ian MacDonald: En revolution i huvudet – The Beatles’ inspelningar och 60-talet
  • Charles Kimball: När religionen blir ond
  • Ebba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse
  • Bill Bryson: En kortfattad historik över nästan allting