Listad barnlitteratur

Fetstil för böcker man läst
kursiv för de man vill läsa
överstuket för de man inte vill komma i närheten av
+ markerar de böcker man har i bokhyllan
* för de böcker man aldrig hört talas om.

1. H. C. Andersen – Sagor (I och för sig vet jag inte vilken utgåva man avser…)
2. + Christina Björk/Lena Anderson – Linnéa i målarens trädgård
3. Ivar Arosenius – Kattresan
4. Gunilla Bergström – Alfons Åberg (Knappast alla, men väldigt många)
5. Elsa Beskow – Bilderböckerna (En del av dem, Olles skidfärd har jag dessutom ett eget exemplar av)
6. Enid Blyton – Fem-böckerna (Har sannolikt läst alla, har dessutom några stycken i bokhyllan)
7. Jean de Brunhoff – Babar
8. Bröderna Grimm – Sagor
9. Lewis Carroll – Alice i Underlandet
10. Aidan Chambers – Dansa på min grav
11. James Fenimore Cooper – Den siste mohikanen
12. Richmal Crompton – Bill-böckerna (Nej, men jag katalogiserade dem i somras och lärde mig hur många de var!)
13. + Roald Dahl – Kalle och chokladfabriken
14. Roald Dahl – SVJ
15. Daniel Defoe – Robinson Crusoe
16. Charles Dickens – Oliver Twist (Fast jag såg den som musikal för ungefär tio år sedan)
17. Alexandre Dumas d.ä. – De tre musketörerna
18. Alexandre Dumas d.ä. – Greven av Monte Cristo
19. Michael Ende – Momo – eller kampen om tiden
20. + Kenneth Grahame – Det susar i säven (Har försökt läsa den två gånger, första gången när jag fick den som tioåring, andra gången tio år senare. Lyckades aldrig ta mig genom den.)
21. + Maria Gripe – Hugo och Josefin
22. Lennart Hellsing – Bananbok
23. + Tove Jansson – Mumintrollen
24. Rudyard Kipling – Djungelboken
25. Ole Lund Kirkegaard – Gummi-Tarzan
26. Gösta Knutsson – Pelle Svanslös
27. Erich Kästner – Emil och detektiverna
28. Selma Lagerlöf – Nils Holgersson
29. + C.S. Lewis – Sagan om Narnia
30. Astrid Lindgren – Bröderna Lejonhjärta
31. + Astrid Lindgren – Emil i Lönneberga
32. Astrid Lindgren – Mio min Mio
33. + Astrid Lindgren – Pippi Långstrump
34. + Astrid Lindgren – Ronja Rövardotter
35. + Barbro Lindgren – Loranga, Masarin och Dartanjang
36. Erik Linklater – Det blåser på månen
37. + Michelle Magorian – Godnatt, mister Tom
38. Egon Mathiesen – Misse med de blå ögonen
39. A.A. Milne – Nalle Puh
40. L.M. Montgomery – Anne på Grönkulla
41. Sven Nordqvist – Pettson-böckerna
42. Margaret Rey – Pricken
43. Antoine de Saint-Exupéry – Lille prinsen
44. Maurice Sendak – Till vildingarnas land (Alla bilderboksanalytikers favorit!)
45. Robert Louis Stevenson – Skattkammarön
46. Jonathan Swift – Gullivers resor
47. Lisa Tetzner – Sotarpojken
48. Mark Twain – Huckleberry Finn
49. Mark Twain – Tom Sawyer
50. Jules Verne – En världsomsegling under havet

Jaha, det var den boklistan det. Nu får jag ungefär samma känsla som när man har ätit för mycket godis av en sort som inte hör till favoriterna. Må vara att jag gillar listor, men den här var lite slarvigt gjord. Fast som en redogörelse över svensk och västerländsk barnlitterär kanon funkar den ju ganska långt. Här fanns väldigt mycket gammal kurslitteratur, räknade till minst femton titlar som har haft den funktionen i mitt bokläsarliv.

Annons

Höstväder och mittinattenpyssel

Förra veckan for jag till stan i skor som var så nära barfota man kan komma – en tunn sula med likaså tunna läderremmar som höll fast sulan under foten. Idag: Tvätta gummistövlarna rena och rota fram yllesockorna. Det blev plötsligt så väldigt mycket höst, så plötsligt att jag har svårt att hänga med. Jag simmade ute i naturen, långt från allt vad uppvärmda bassänger heter, så sent som för fyra dagar sedan, och nu detta.

Sen kväll. Jag häckar framför laptopen sedan resten av familjen har lagt sig. Väntar ut diskmaskinens tvåtimmarsprogram och avrundar dagen genom att dricka te och ta itu med diverse småsaker som har hängt över mig ett tag, saker som kräver en liten ansträngning utöver det vanliga (slö)surfandet. Saker som skaver mot mitt medvetande så länge de är ogjorda, som pockar på min uppmärksamhet. Jag behöver inte ha en lista i pappersform att pricka av för att det ska kännas skönt att fixa undan dem.

Nu: Öppna fönstret mot den kalla nattluften innan jag går och lägger mig.

Den tredje lyckan

Det finns så mycket man läser, alternativt ser på tv, som barn och sedan bara glömmer bort. Jag fick för mig att kolla vad Den tredje lyckan egentligen gick ut på, vilket passade extra bra eftersom det visade sig att jag hade ett exemplar i bokhyllan. Så jag läste, mellanrapporterade, och läste vidare. Och läsningen var inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Tre hästtokiga tjejer – Magga, Maria och Magdalena – i tonåren. En ny, snygg ridlärare. Småstad. Skvallertanter. Tonårshormoner. Det låter lite sliskvarning, men det hade ju faktiskt kunnat bli intressant skildrat, om det hade velat sig. Nu ville det sig inte. Maria får ihop det med ridläraren Thomas. Det tar sin tid, men man fattar ju i ett tidigt skede vartåt det hela är på väg. Magga och Magdalena är också kära i Thomas, men det löser sig ändå – Magga, Marias syster, är sur ett tag men hittar sedan nya killar att intressera sig för. Magdalena däremot säger aldrig något om sin förälskelse utan låter den istället få ett ganska märkligt utlopp genom att hon skyddar och värnar Marias förhållande med Thomas. Här hade jag gärna sett lite mer rotande i tonårstjejernas svartsjuka, helt enkelt därför att jag inte riktigt köper Ahrnes enkla lösning. Magga är öppet svartsjuk, men det hela går märkligt snabbt över. Magdalena tiger och lider. Tja, det är väl praktiskt för Ahrne, eftersom hennes syfte inte tycks vara att på allvar skildra vad Marias förhållande med Thomas gör med tjejernas inbördes förhållande – men nog hade den synvinkeln varit bra mycket intressantare.

Marias och Thomas förhållande är förstås inte så uppskattat av Marias mamma, som tar till diverse påtryckningsmetoder för att skilja dem åt. Mellan raderna kan man läsa att den coola unga mamman egentligen är livrädd för att dottern ska göra om hennes misstag att bli en allt för ung mamma. Marias mamma lyckas faktiskt också i sitt uppsåt, och det är den här biten som jag har allra svårast för. Man får inte veta mycket om Thomas, och det börjar irritera mig. Thomas är en vuxen man – hur ser han på det faktum att flickvännens mamma kommer och talar om för honom vad han ska och inte ska göra? Vad känner han egentligen för Maria? Om han verkligen älskar henne, varför kan han då utan tecken på större ruelse lämna henne ”för hennes eget bästa” och flytta till en annan stad? Vad innebär det för deras förhållande att han uppenbarligen behandlar henne som ett barn, ett barn som inte behöver ta del av viktiga beslut och diskussioner utan som närmast i förbifarten kan ställas inför fullbordat faktum?

Det finns för mycket i den här boken som inte går ihop, för många stråk i berättelsen som lämnas vind för våg eller aldrig möter varandra där de rimligen borde mötas. Hela grejen med att som tonårstjej förälska sig i äldre man är ju lite klichémässig (eller också känns det så bara för att man har läst den historien berättad av Katarina von Bredow en gång för mycket), och sedan bygger Ahrne på det hela med ytterligare klichéer. Boken baserar sig på ett manus till tv-serien med samma namn, och kanske funkade det hela lite bättre som tv-serie. Kanske var det lättare att lära sig skillnaden mellan de tre M-tjejerna när namnen åtföljdes av ett ansikte, kanske blev mycket av det som känns luddigt i texten tydligt i teven. Men till skillnad från Tusen gånger starkare, som jag faktiskt kunde tänka mig i tv-form, känns Den tredje lyckan inte heller riktigt tv-mässig. Här ingår element som jag grubblar en del över med tanke på deras översättning till tv-mediet. Vad gör man av alla dessa inre monologer och insikter, allt det som vare sig kan läggas som replik i någons mun eller framställas tillräckligt klart i bild? Hur hanterar man Magdalenas läsande av den dda moderns dagböcker? Är det här över huvud taget samma berättelse som den man tar del av i tv-serien?

Jag kan inte låta bli att göra ytterligare en Christina Herrström-jämförelse: När Ahrne nu en gång har alla dessa människor med knepiga relationer till varandra, varför kan hon då inte göra något kraftfullt dramatiskt av det? Varför kan hon inte skapa en berättelse där replikerna kryper under skinnet på läsaren, varför får hon mig inte att rysa av igenkänningens olust? Varför kan de inte göra varandra illa eller lyckliga så att det känns? Har hon aldrig själv varit inblandad i tonåriga svartsjukedramer? Och varför känns det som att läsa en analys av den berättelse jag i själva verket håller på att läsa, varför beskrivs karaktärerna på det sätt som karaktärer och skeenden beskrivs i litteraturvetenskapliga analyser? Snälla Marianne, det här är en berättelse som du håller på och förmedlar till dina läsare, inte en färdigtuggad analys av de karaktärer du som bäst borde hålla på och måla upp framför våra ögon.
Marianne Ahrne: Den tredje lyckan. Norstedts 1983, 190 sidor. ISBN: 91183114929

Hästboksfrossa

… eller snarare Pysen-frossa. Det började så försiktigt: Jag tog en liten loppisrunda och hittade Pysen och hans lilla föl av Marie-Louise Rudolfsson. Den fick följa med hem, eftersom Pysen-serien hör till de hästböcker jag fortfarande samlar på. Jag var naturligtvis tvungen att läsa den också, läsa om Mimmi och hennes häst Pysen, om Pysens lilla son och hans mamma, arabstoet som Mimmi köper för pengarna Pysen har sprungit in på travlöp, om Lias sorg efter Tokers död och om hur en hingstpremiering går till.

Sedan hade jag kunnat ställa in den i bokhyllan och läsa något alldeles annat, men det gjorde jag inte. Jag letade istället upp resten av min Pysen-samling eftersom jag blev så nyfiken på hur det hela egentligen hade gått till. Det var så länge sedan jag läste böckerna att det hade blivit vissa luckor i minnet. Jag började alltså med Sommaren med Pysen, där Mimmi inledningsvis räddar livet på sin skäckiga hingst, och där han senare får rädda livet på henne. Sommaren med Pysen är ganska episodisk, utan något egentligt tema. Den föregås av Här kommer Pysen, som inte ingår i min boksamling, och som jag faktiskt inte ens är säker på att jag har läst. Efterföljaren Pysen vinner hittade jag däremot i bokhyllan, ett oemotståndligt antikvariatfynd. Den här boken är lite mörkare i tonen. Farbror Gösta är död, och ingen vet riktigt vad det ska bli av Pysen. Farbror Gösta och tant Sonja har varit ett slags extraföräldrar för Mimmi, som inte har någon annan familj än gammelfaster Bojan. Mimmi rymmer med Pysen i rädslan för att han ska tas ifrån henne när gården och alla hästarna ska säljas. Det hela reder dock upp sig någorlunda eftersom mimmi får ta Pysen med sig till stan. Här väntar nya bekymmer – stallet där Pysen står är eländigt och misskött. Det är dock här Mimmi träffar Lia, vilket leder till att hon hamnar på Åsta, där Lias familj driver ett travstuteri. Här återser hon också sin vän Loppan, hästkarl ut i fingerspetsarna.

När jag läste Pysen-böckerna som barn och inte kom över dem i rätt ordning minns jag att jag var ganska förvirrad av de två olika stallen. Mimmi var densamma, Pysen och Loppan likaså, men annars byttes människorna plötsligt ut. Som barn kom jag aldrig över Pysen vinner, där bytet får sin förklaring, och Mimmis tidigare tillvaro på Ekeby nämns egentligen inte alls i de följande böckerna – därav min förvirring.

Jag hade egenligen inte tänkt läsa om Pysen ger sig aldrig, eftersom jag läste den så ofta som barn att jag fortfarande minns vissa formuleringar ordagrant. Ändå kunde jag inte motstå frestelsen, och forsade alltså genom även den.
I den här boken skadar Mimmi ryggen svårt och får ligga länge på sjukhus. Hon oroas mycket av att ingen till en början vill tala om för henne vad det är för fel på henne, och när hon kommer att kunna gå igen. Något i Mimmis kamp för att återfå rörligheten fascinerade mig storligen som barn, och jag undrar om detta något inte var besläktat med andra böcker på liknande tema – Eva Berggrens Att få rida igen som handlade om en rullstolsbunden flicka, och Sven Martinssons Lotte-böcker, om polioskadade Lotte som ändå red och hade flera hästar. I hästböckernas värld kunde fysiska handikapp alltid övervinnas med envishet och kampvilja.

Mimmi blir frisk så småningom, även om hennes slutliga tillfrisknande egentligen sker först i den efterföljande boken Pysen tävlar igen. I Pysen och hans lilla föl omnämns dock att hon numera kan springa utan problem. Med vuxna ögon ser berättelsen förstås lite annorlunda ut, och det är svårt att låta bli att reagera på att allt ordnar sig osannolikt väl för Mimmi och Pysen, trots de svårigheter som de utsätts för. Samtidigt tycker jag ändå att Pysen-serien är rätt sympatisk. Som läsare kan man se hur Mimmi utvecklas både vad gäller hästkunskaper och självförtroende, och berättelsen om hur hon får en ny familj på Åsta är fortfarande rörande. Det finns också en mycket positiv grundsyn i böckerna, en tanke om att de flesta människor och hästar kan utvecklas till något fint med rätt bemötande. Något större psykologiskt djup ska man inte vänta sig, även om det faktiskt skymtar fram lite i skildringen av Mimmis reaktioner efter ryggskadan. Det är lätt att se att potential till en intresant skildring hade funnits, men å andra sidan är det inte meningen att den här typen av böcker ska vara allt för svårtuggade.

Marie Louise Rudolfsson:

Sommaren med Pysen. B. Wahlströms 1982, 159 sidor. ISBN: 9132115652

Pysen vinner. B. Wahlströms 1987, 159 sidor. ISBN: 9132116764

Pysen ger sig aldrig. B. Wahlströms 1989, 159 sidor. ISBN: 9132119143

Pysen och hans lilla föl. Semic 1977, 125 sidor. ISBN: 9155205313

Charlotte Löwensköld

Jag har varit sparsam med de uttalade läsprojekten i sommar. Ett enda har jag haft, nämligen de två återstående delarna i Selma Lagerlöfs Löwensköld-trilogi. Jag ska opponera en gradu som behandlar trilogin i höst, och ville gärna läsa böckerna före. Löwensköldska ringen läste jag redan i vintras, inspirerad av graduskribenten. Nu är Charlotte Löwensköld utläst, återstår att se hur det går med Anna Svärd.

Jag älskar Selma Lagerlöfs Jerusalem, och varje gång jag läser något av henne hoppas jag att det ska bli en läsupplevelse i klass med Jerusalem. Det har det hittills aldrig blivit. Charlotte Löwensköld höll jag dessutom på med bra länge innan jag kom till sista sidan. Jag kan inte direkt påstå att det skulle vara för att den var dålig, tråkig eller ointressant, snarare var det väl så att den inte var det mest passande för min sinnesstämning och för min snuttläsning. Jag hade svårt att dras med av historien, trots att den i princip var intressant, och trots att Selma Lagerlöf även här ger prov på sin människokännedom.

Charlotte Löwensköld själv är en ganska intressant karaktär, en av Lagerströms starka och driftiga kvinnor. Det är om henne romanen handlar, men också om hennes fästman Karl-Artur, som Charlotte till nästan vilket pris som helst vill ta hand om och värna. Hon har stora planer för honom, till viss del i lönndom, men Karl-Artur själv vill leva ett liv i enkelhet och tjäna Gud. Det hela leder till väldiga förvecklingar, som vad gäller graden av snårighet och komplikationer inte står dagens såpoperor efter. Det är faktiskt först när det har blivit ungefär så invecklat och tilltrasslat som det bara kan bli som jag verkligen börjar engageras i min läsning. Det är nämligen då jag börjar drivas av en nyfikenhet på hur Lagerlöf ska reda upp allt detta som hon har låtit sina romanpersoner ställa till med.

Selma Lagerlöf: Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Bonnierpocket 1998, 355 sidor. ISBN: 9100557919

årets simtur

Hemkommen från roadtrip med brodern. Vi körde till Närpes och träffade folk vi är släkt med, på längre och närmare håll. Mycket fint. Mitt i en av de närpesiska skogarna finns ett favoritställe för simning i ett gammalt grustag. Klart vatten, bråddjupt och omgivet av höga klippväggar. Fick årets absolut häftigaste simtur ikväll eftersom ett avlägset åskväder täckte den turkosblåa himlen med stora orangefärgade moln. Allt badade i mättat orangegult ljus, och stundvis drog små regnskurar in. Läckert att simma med blicken fäst på regndropparna som träffade vattenytan. Må vara att jag egentligen föredrar salta havsbad, men ska man simma i sötvatten måste det här vara det ultimata. Synd bara att vägen är så lång att det på sin höjd blir en sådan simtur per sommar.

Lite smittad är jag av den där ”hjälp, nu är hösten här”-stämningen som råder just nu, och därför kunde jag inte göra mig fri från September’s coming soon-känslan i bakhuvudet. Det kan ha varit årets sista simtur. Om det var så var det i alla fall en storartad grande finale.

Bokfemman vecka 31

Bokfemman är ju en så himla trevlig idé, synd bara att jag är lite dålig på att hänga med. Jag passar på att gräva upp en något föråldrad bokfemma, eftersom den tilltalade mig alldeles för mycket för att glömmas bort. Det handlar alltså om den tre veckor gamla utmaningen med Astrid Lindgren-tema. Uppgift: Lista fem Astrid Lindgren-favoriter.

Vi vet ju alla att Asrid var en fantastisk författare på de flesta sätt, och allt det där. Jag gillar i princip allt hon har skrivit, och hennes böcker har varit en viktig del av även min barndom. Trots allt har jag försökt välja ut fem böcker som  glimmar lite extra.

• Ronja Rövardotter. Jag läste om den senast i höstas, och fascinerades av att man kan läsa den så många gånger och ur så många synvinklar. Som barn läste jag den som ett spänande äventyr med skrämmande och roliga övernaturlig varelser. Numera läser jag den snarare som en relationsberättelse som griper mig på djupet.

• Bröderna Lejonhjärta. För att den är vacker, rörande och mycket viktig, för att den likt Ronja Rövardotter går att läsa i olika åldrar och med olika tolkningar.

• Madicken och Junibackens Pims. Jag läste den här i fem-sexårsåldern, när jag nyligen tillägnat mig förmågan att läsa större mängder text. Den gjorde ett outplånligt intryck på mig. Madicken hör till mina favoriter bland Astrids litterära barn. Som barn kunde jag till viss del identifiera mig med henne, hennes sätt att fundera, hennes engagemang i saker och ting och hennes livliga fantasi. Dessutom fascineras jag av hela miljön, klasskillnaderna som syns och till viss del problematiseras, mycket mer i den här boken än i Madicken som skrevs hela 16 år tidigare.

• Mio, min Mio, som jag egentligen upptäckte först sedan jag lämnat barndomen. Visst läste jag den som barn, men det var först som vuxen som jag upptäckte det fantastiska i den. Det är sagotemat som tilltalar mig allra mest, referenserna till folksagan och överlag tron på sagans makt och kraft som lyser så starkt genom hela boken.

• Sagorna. Okej, nu fuskar jag lite, för det är nämligen novellsamlingarna Sunnanäng och Nils-Karlsson Pyssling som jag vill åt, och de ingår ju båda i denna samlingsvolym som jag fick av mina föräldrar när jag var fem år. Jag har läst den om och om igen, delvis älskat sönder den, och till min sorg är den numera försvunnen. Sagorna i Sunnanäng var lite väl avancerade för en femåring, däremot tog jag genast till mig berättelserna i Nils-Karlsson Pyssling. Berättelsen om dockan som växte upp från ett frö och kunde prata, prinsessan som inte ville leka, Lustig-gök som aldrig visade sig för vuxna… Sedan växte jag i Sunnanäng-sagorna som var vackra, vemodiga och lite hemska. Jag minns fortfarande hur lurad, upprörd och sviken jag kände mig när jag i gymnasiet läste Vivi Edströms Astrid Lindgren och sagans makt, där hon förklarar att läsaren naturligtvis förstår att barnen i titelnovellen förstås aldrig kommer till ett jordiskt paradis, utan att de dör i sin snödriva.

Silverörnen rider ut stormen

Den här boken köpte jag för inte så länge sedan, och läste faktiskt ut den ganska omgående efter köpet. Primrose Cumming är ett namn som fortfarande omges av ett litet skimmer i mina ögon eftersom jag som barn var så oerhört förtjust i hennes Långritt mot äventyret och läste den flera gånger.

Silverörnen rider ut stormen är den andra boken om Silverörnens ridskola, som drivs av två unga flickor med ett sedvanligt enormt hästintresse. Boken utspelar sig vid andra världskrigets utbrott, och mycket av handlingen kretsar just kring krigets konsekvenser för vardagen. Det här är ett tema som jag känner igen från otaliga engelska böcker, dock inte från just hästboksgenren. Överlag tycker jag att hästböcker ofta är förvånansvärt tidlösa, i synnerhet om man jämför dem med andra typer av vardagsskildringar. Eftersom böckernas hästflickor i allmänhet enbart ägnar sig åt just hästar, och inte visar något större intresse för vare sig mode, politik eller musik har jag under barndomen gladeligen konsumerat hästböcker skrivna på 1950-talet utan att reagera på att de känns gammaldags.

I fallet med Silverörnen rider ut stormen är tidsangivelsen däremot mycket tydlig, och det är också av naturliga skäl viktigt att klargöra vilken tid boken utspelar sig under. Krigsutbrottet leder bland annat till att Silverörnens ridskola riskerar att förlora en del av sina hästar till armén. Vad som är än mer intressant är diskussionerna som förs kring ridskolans vara eller icke vara i krigstid. Ridskolan grundades i föregående bok av Mary, vars äldre syster Josephine är tävlingsryttare med internationell karaktär. När nu kriget bryter ut återvänder Josephine hem för att ägna sig åt beredskapsarbete och göra nytta för fosterlandet. Josephine förebrår Mary och hennes kompanjon Virginia för ridskoleverksamheten, och menar att de istället borde ägna sig åt att göra nytta. Hon hävdar att ridlektioner är en onödig lyx som man måste avså ifrån i dessa kritiska tider. Josephines ivrande för nyttigt arbete skildras nästan i parodisk stil, det blir tidigt väldigt uppenbart för läsaren att det här är en vurm som hon borde befrias från. Kriget innebär också en del extra kunder för Silverörnen, dels flickor från en evakuerad skola, dels militärfruar som stationerats i trakterna tillsammans med sina män.

Överlag tilltalas jag fortfarande av Primrose Cummings småhumoristiska berättarstil, och krigsaspekten gör onekligen berättelsen intressantare. Boken känns också som en mycket engelsk hästbok – här tänker jag exempelvis på landskapsskildringarna och de eviga jaktritterna. Jag hittar också en hel del likheter med i första hand Joanna Cannans Jane och ponnystallet, som även den handlar om en ung flicka som startar en egen ridskola. Det här med ridskolegrundande verkar vara ganska vanligt i engelska hästböcker, betydligt vanligare än i de svenska. Jag har en känsla av att man i de svenska hästböckerna hade en större respekt för ridskoleverksamheten, man överlät den till de vuxna och instruktörsutbildade och ägnade sig istället åt annat – hästklubbar och ridskolehäng.

Primrose Cumming: Silverörnen rider ut stormen. Bonniers 1959. Originaltitel: Silver Eagle Carries on, översättning av Astrid Borger.

Äckligt härdad

Katterna istoppades maskmedel igår och i förrgår, och sådär lämpligt någon dag efteråt kan man roas av att jämföra vem som äcklas och förfäras mest av att höra att Amadeus spydde upp en rejäl hög döda maskar framför trappan idag.

Jag tror jag kommer bland de sista i jämförelsen. Jag menar, hallå, det var inte ens i någons säng, det var ju utomhus, och maskarna var döda och tja, det var ju liksom ganska väntat, eller hur? Eller också är jag bara gruvligt härdad av Livet På Landet och av de senaste dagarnas jobbinhopp bland korna som förvisso inte hostar upp döda maskar på en, men ändå utsätter en för diverse före detta kroppsinnehåll. Städa upp, skölj av, gå i duschen och fortsätt leva, det är min filosofi. Picknickade med vänner igår, och av en nybliven mamma fick jag lära mig att spädbarnsvård sänker äckeltröskeln rejält. Eller tillräckligt intensivt djurumgänge, skulle jag vilja tillägga.

Tusen gånger starkare

Har faktiskt inte bokbloggat om en enda bok från den här månaden, och nu börjar det bli hög tid. Tusen gånger starkare har jag redan recenserat i Åbo Underrättelser, så det får bli en kortare variant i bloggen.

Jag är mest bekant med Christina Herrström som manusförfattare till tv-serier jag gillar, även om jag också har läst Ebba och Didrik och Glappet i bokform. Tusen gånger starkare är däremot, så vitt jag vet, enbart avsedd att vara en berättelse i bokform. Om man är bekant med Herrströms tidigare berättelser känner man genast igen vissa grunddrag i den senaste – det handlar mycket om flickors utrymme och om socialt sam- och rollspel. Även denna gång utspelar sig berättelsen till stor del i skolvärlden, i en niondeklass som får en ny elev. Saga är en främmande fågel som har vuxit upp på en segelbåt och sett andra delar av världen, andra kulturer och andra sätt att leva, lite som romantikens oförstörda naturbarn. Klasskamraterna i Sverige fascineras, och Sagas ankomst bryter upp en hel del gamla mönster i klassen. Lärarna ser Saga som en möjlighet, de tycker att hon ska anföra klassens flickor, att hon ska lära de andra flickorna att ta mera plats, att göra sig synliga i klassrummet. Det visar sig dock, inte alldeles överraskande, att Sagas metoder inte alls faler lärarna i smaken, och att flickornas kamp för ökat utrymme har ett högt pris. Jag gillar att Herrström tar fram även denna sida, det tillför berättelsen en stor dos trovärdighet.

Tusen gånger starkare känns bitvis om en feministisk kampskrift, men den funkar faktiskt att läsa som ungdomsbok också. Herrström är skicklig när det gäller att engagera sina läsare (och tittare), likaså är hon en mästare på att beskriva relationerna inom en grupp människor. Jag skulle inte heller ha några svårigheter att föreställa mig den här berättelsen i form av en tv-serie – ämnet är angeläget och texten känns väldigt dramatisk i den meningen att den skulle vara lätt att översätta till rörlig bild eller teater.

Klart läsvärd, i synnerhet om man gillar Ebba och Didrik och framför allt Glappet. Det är kanske inte så väldigt nya och revolutionerande sanningar som Herrström passar på att lägga fram, men det är sanningar som tål att upprepas.

Christina Herrsröm: Tusen gånger starkare. Bonnier Carlsen 2006, 217 sidor. ISBN: 9163852500