Archive for 5 augusti, 2007

h1

Humletrött

augusti 5, 2007

Humlefestival de två senaste dagarna. Mycket trevligt – musik, vänner, fin stämning som alltid, och däremellan sova i Jakobstad. Det har varit mycket de två senaste dygnen, och idag känner jag mig tämligen urvriden – trött men nöjd.

Festivalen var lika sympatisk som ifjol, även om jag persoligen kände att jag inte hittade några musikaliska kickar av samma rang som förra året. Kanske det här mest handlar om att jag inte fick uppleva den wow-känsla som bara ett band man har noll förväntningar på kan ge när de sedan visar sig vara underbara. I fjol gav Loney, dear mig den kicken, och sedan toppades ju fjolårets festival också av Salt-bandet som var lika bra som jag väntat mig, och Koju som var lika bra som alla sade att de skulle vara.

Musikfavoriter i år var Sofie Björkgren-Näse, Maria Cederholm och Mikael Svarvar med band. Mikael Svarvar har jag hört någon gång under mina tidiga tonår och inte alls gillat – fast det har uppenbarligen hänt en del med min musiksmak sedan dess. Dessutom får han guldstjärna i min bok för att han spelade en tonsatt dikt av Edith Södergran, den med fina, fina textraden Det är där min längtan vilar innan den flyger hem. Strofen var en av två som jag skrev upp på väggen (med blyerts!) när jag läste Södergrans samlade dikter för fem och ett halvt år sedan, och jag var alldeles salig när Mikael Svarvar började prata om den från scenen i fredags.

Fredagens avslutande Bruce Almighty spelade springsteencovers och kändes väldigt mycket amerikansk rock (trots att de var från Pargas). Inget jag skulle lyssna på i vanliga fall, men live funkade de riktigt bra, i synnerhet spexiga Riddo Ridberg som tycktes ha oändlig energi och uppfinningsrikedom på scenen.

Om musiken inte stod för så markanta positiva överraskningar fick dansteatern Hållplats 23 göra det istället. Snyggt och tankeväckande, så till den grad att jag rös av förtjusning under det avslutande videoklippet som gav mig material till en egen tolkning. (Den som är i Nykarleby 16 augusti lär för övrigt kunna se föreställningen på kulturhuset Scala klockan 20. Klart sevärd!)

Det är uppenbarligen mitt öde att aldrig se Conny Runesson live. Förra året spelade han också på humlefestivalen, och av någon anledning missade jag spelningen. Sannolikt hette anledningen ”stå och prata med trevligt folk istället för att gå till stora tältet”. Efteråt pratade alla om hur bra Conny och hans kompis hade varit. I år tänkte jag alltså passa på att närvara under hans spelning och se om jag höll med fjolårsfansen. Och vad händer? Jag träffar trevligt folk som jag måste prata med. För ja, det är ju så att ens vänner är viktigare än att springa på livespelningar. Humlefestivalen är dessutom en festival man inte går på enbart för musiken, utan minst lika mycket för atmosfären och för alla trevliga människors skull. Det finns en avslappnad öppenhet under festivalen, en atmosfär som ligger oändligt långt från mina mindre positiva erfarenheter av frikyrkliga sammanhang. Borta är allt som kan associeras till påtryckningar och prestationsångest. Istället upplever jag en stor frihet och en inbjudande gemenskap. Jag som inte alls hade tänkt vara annat än besökare finner mig plötsligt i biljettförsäljningen, eller på uppdrag för koldioxidkollektionen. Det bara blev så, för att min insats behövdes. Det här tycker jag är väldigt fint – Humlefestivalen är inte vad arrangörerna gör den till, den är i första hand vad vi alla gör den till.