Boksamlingen glider mig ur händerna

Jag rensar bokhyllan inför förestående loppisförsäljning, och inser att jag har förlorat kontrollen över boksamlingen. Hittar två exemplar av Per Anders Fogelströms Stad i världen, båda olästa dessutom eftersom jag inte har hunnit längre än till tredje boken i sviten.

Häromdagen diskuterade jag Marianne Ahrnes bok/tv-serie Den tredje lyckan med en av mina vänner. Jag blev lite inspirerad att läsa om boken eftersom jag inte minns mycket från den första läsningen för omkring 15 år sedan. Jag sade dock att det blir lite svårt, eftersom biblioteksfilialen i hembyn håller stängt p.g.a. ombyggnad, och boken är så förknippad med deras hylla under fönstret att jag inte riktigt kan föreställa mig att den finns på annat håll, även om den ju rimligtvis måste göra det. Visst finns den. I min egen bokhylla, till på köpet. Det är biblioteksfilialen avskrivna exemplar som jag har…

När boksamlingen är så här kaotisk kan det ju inte vara mycket annat än skönt att få rensa ut en del. Jag har försökt vara hård, har plockat ut mycket deckare som jag inser att jag sannolikt aldrig kommer att läsa om. Har även rensat ur en del olästa böcker med motiveringen att jag haft flera år på mig att läsa dem, och om jag trots allt vill läsa dem i framtiden finns de garanterat att låna på biblioteket. Men svag som jag är ställde jag tillbaka Anne Marie Ejrnaes Snigelhuset efter att ha läst baksidestexten. Det där med kvinnohistoria i tre generationer, i kombination med lovorden, fick mig på andra tankar. Men jag lovar, om den står kvar efter ytterligare åtta år, fortfarande oläst, då ska den ut!

Imorgon bitti lastas böckerna i bilen, tillsammans med mängder av kläder och prylar, och sedan hoppas jag att jag slipper bära hem dem igen. Kom gärna till strandloppis i Vasa och befria mig från lite ägodelar, bland annat min samling Minette Walters, Elizabeth George och Patricia Cornwell kommer att finnas på plats.

Svinalängorna

Himla smidigt med augustvinnare i cd-form, så att jag på ett smidigt sätt kan haka på efterkälken av tyckande. Först när jag skulle börja lyssna noterade jag den finstilta texten om att innehållet var något förkortat. I det skedet fanns ingen återvändo längre, så jag hoppades bara att det inte var allt för mycket jag missade. Jag hade en tillfällig blackout under lånandet av boken också, glömde bort att jag är petig med uppläsarna när det gäller litteratur med finska spår. Jag brukar bli vildögd av frustration när de rikssvenska uppläsarna stakar sig och feluttalar finska ord och egennnamn. Det är faktiskt värre med finska feluttal än med engelska, för de finska är ofta så grova och avslöjar att man inte verkar bry sig så värst mycket, i alla fall inte tillräckligt för att se till att det blir någorlunda rätt. Men Sannamari Patjas fixar det här riktigt bra, och jag drar en lättnadens suck. Däremot är killen som gör entré i början av varje cd för att ge titelinformation riktigt jobbig – dels tål jag inte hans röst och tonläge, och dels är det uttal av Alakoski som han presterar på första cd:n av den typen som närmast får öronen att vrida sig av obehag.

Jamen boken då, bortom inläsning? Tja, det här är ju en augustvinnare och alla verkar höja den till skyarna. Inte alls utan anledning, kan jag inflika nu när jag själv har läst boken. Jag gillar Alakoskis språk och berättande, nedslagen i historien, fokuseringen på detaljerade skildringar av enstaka händelser som samtidigt kopplas ihop till en tydlig helhet. Skildringen av de alkoholiserade föräldrarna är skickligt gjord, berättelsen växer i takt med jagberättaren Leena, precis som misären i hemmet ökar i takt med att alkholmissbruket tilltar. Leenas berättelse engagerar mig verkligen, det känns som om den var på riktigt, som om Leena verkligen finns/fanns, som om hon var en riktig, kämpande flicka. Jag har svårt att låta bli att röras av henne, att beröras av hennes öde. Samtidigt är det hela så väldigt snyggt skildrat. Föräldrarna har inte förminskats till omänskliga monster, och misären är inte konstant. Till en början är allt trots allt gnska bra. Det är ont om pengar, men man har ju fått den nya fina lägenheten, och nu ska allt bli bättre. Pappa fixar möbler och prylar, mamma läser klassiker och har åsikter om politik och om kvinnans ställning. Just detta, att föräldrarna inte äntrar scenen i rollerna som de stora suputerna gör berättelsen ännu starkare och ännu mera smärtsam. Jag kan se och föreställa mig deras egen smärta, likaså förstår jag barnens smärta – varför det blir ohållbart, och att det är mer än bara trygghet som barnen förlorar.

Misärskildring, javisst, men trots detta är läsningen inte bara tung, inte enbart förfärande. Det finns mycket ljus i Alakoskis bok, hon berättar med en ofta närvarande humor (redan första kapitlets skrönelika skildring av katterna Puti och Tipu får mig att fnissa), och lyckas också få med en stor dos nostalgisk skildring av 1970-talets Sverige sett genom barnets ögon.

Vad som inte heller släpper mig är funderingarna på var Alakoski har hämtat sin berättelse, var gränsen för fantasi och verklighet går. Jag vet att det är lite farligt att tro att alla berörande berättelser är självupplevda. Även om Susanna Alakoski likt sin huvudperson är född i Finland (i Vasa dessutom, av alla städer, där även jag är född) och uppvuxen i Sverige är det ju mycket möjligt att hennes uppväxt såg ut på ett helt annat sätt. Samtidigt är hennes berättelse så intensiv, så övertygande, att jag inte kan låta bli att undra om hon inte åtminstone hr sett motsvarande barndom åtminstone med den delvis utomstående betraktarens ögon. Men oavsett eventuell verklighetsbakgrund är det här en mycket läsvärd roman.

Susanna Alakoski: Svinalängorna. Bonnier Audio 2007, 6 cd (ca. 7 timmar). Uppläsare: Sannamari Patjas. ISBN: 9179535941