h1

Svinalängorna

augusti 18, 2007

Himla smidigt med augustvinnare i cd-form, så att jag på ett smidigt sätt kan haka på efterkälken av tyckande. Först när jag skulle börja lyssna noterade jag den finstilta texten om att innehållet var något förkortat. I det skedet fanns ingen återvändo längre, så jag hoppades bara att det inte var allt för mycket jag missade. Jag hade en tillfällig blackout under lånandet av boken också, glömde bort att jag är petig med uppläsarna när det gäller litteratur med finska spår. Jag brukar bli vildögd av frustration när de rikssvenska uppläsarna stakar sig och feluttalar finska ord och egennnamn. Det är faktiskt värre med finska feluttal än med engelska, för de finska är ofta så grova och avslöjar att man inte verkar bry sig så värst mycket, i alla fall inte tillräckligt för att se till att det blir någorlunda rätt. Men Sannamari Patjas fixar det här riktigt bra, och jag drar en lättnadens suck. Däremot är killen som gör entré i början av varje cd för att ge titelinformation riktigt jobbig – dels tål jag inte hans röst och tonläge, och dels är det uttal av Alakoski som han presterar på första cd:n av den typen som närmast får öronen att vrida sig av obehag.

Jamen boken då, bortom inläsning? Tja, det här är ju en augustvinnare och alla verkar höja den till skyarna. Inte alls utan anledning, kan jag inflika nu när jag själv har läst boken. Jag gillar Alakoskis språk och berättande, nedslagen i historien, fokuseringen på detaljerade skildringar av enstaka händelser som samtidigt kopplas ihop till en tydlig helhet. Skildringen av de alkoholiserade föräldrarna är skickligt gjord, berättelsen växer i takt med jagberättaren Leena, precis som misären i hemmet ökar i takt med att alkholmissbruket tilltar. Leenas berättelse engagerar mig verkligen, det känns som om den var på riktigt, som om Leena verkligen finns/fanns, som om hon var en riktig, kämpande flicka. Jag har svårt att låta bli att röras av henne, att beröras av hennes öde. Samtidigt är det hela så väldigt snyggt skildrat. Föräldrarna har inte förminskats till omänskliga monster, och misären är inte konstant. Till en början är allt trots allt gnska bra. Det är ont om pengar, men man har ju fått den nya fina lägenheten, och nu ska allt bli bättre. Pappa fixar möbler och prylar, mamma läser klassiker och har åsikter om politik och om kvinnans ställning. Just detta, att föräldrarna inte äntrar scenen i rollerna som de stora suputerna gör berättelsen ännu starkare och ännu mera smärtsam. Jag kan se och föreställa mig deras egen smärta, likaså förstår jag barnens smärta – varför det blir ohållbart, och att det är mer än bara trygghet som barnen förlorar.

Misärskildring, javisst, men trots detta är läsningen inte bara tung, inte enbart förfärande. Det finns mycket ljus i Alakoskis bok, hon berättar med en ofta närvarande humor (redan första kapitlets skrönelika skildring av katterna Puti och Tipu får mig att fnissa), och lyckas också få med en stor dos nostalgisk skildring av 1970-talets Sverige sett genom barnets ögon.

Vad som inte heller släpper mig är funderingarna på var Alakoski har hämtat sin berättelse, var gränsen för fantasi och verklighet går. Jag vet att det är lite farligt att tro att alla berörande berättelser är självupplevda. Även om Susanna Alakoski likt sin huvudperson är född i Finland (i Vasa dessutom, av alla städer, där även jag är född) och uppvuxen i Sverige är det ju mycket möjligt att hennes uppväxt såg ut på ett helt annat sätt. Samtidigt är hennes berättelse så intensiv, så övertygande, att jag inte kan låta bli att undra om hon inte åtminstone hr sett motsvarande barndom åtminstone med den delvis utomstående betraktarens ögon. Men oavsett eventuell verklighetsbakgrund är det här en mycket läsvärd roman.

Susanna Alakoski: Svinalängorna. Bonnier Audio 2007, 6 cd (ca. 7 timmar). Uppläsare: Sannamari Patjas. ISBN: 9179535941

Annonser

4 kommentarer

  1. Jag läste Svinalängorna i vintras, och den boken gjorde verkligen intryck på mig. Man kan liksom inte läsa den utan att beröras av den… Visste inte att Alakoski hade Vasa-rötter… Hon var förresten här i stan och föreläste i vintras, jag ångrar att jag inte gick dit men jag hann verkligen inte just då, men det hade varit intressant att höra henne…


  2. Alltså jag blir så förvånad när folk prisar den här boken! Själv läsa jag 1/3 och har inte kommit längre sen dess… Jag tyckte bara den var sååå tråkig….
    Kanske man måste ge den en chans till….?


  3. Denna bok gav mig fullkonlig uppmärksamhet, vi skulle läsa den som en skoluppgift och namnet ”Svinalängorna” säger ju inte direkt mycket men efter 20sider var jag helt fast i den, jag kan helt plötsligt föreställa mig hur det var i min morsuppväxt med flytten från utkanten av Åbo till den plats vi lever idag. hon har själv nämnt att hennes familj inte heller hade råd med frukt på bordet och andra detaljer som nämns i boken.


  4. Susanna Alakoski vann Augustpriset förra året, och i år kommer rimligen Åsa Linderborg att göra det med sin biografi om sin far ”Mig äger ingen”. Och i samma genre har ju Lo Kauppi skrivit med sin självbiografiska roman ”Bergsprängardottern som exploderade”.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: