h1

Bokfemman vecka 31

augusti 25, 2007

Bokfemman är ju en så himla trevlig idé, synd bara att jag är lite dålig på att hänga med. Jag passar på att gräva upp en något föråldrad bokfemma, eftersom den tilltalade mig alldeles för mycket för att glömmas bort. Det handlar alltså om den tre veckor gamla utmaningen med Astrid Lindgren-tema. Uppgift: Lista fem Astrid Lindgren-favoriter.

Vi vet ju alla att Asrid var en fantastisk författare på de flesta sätt, och allt det där. Jag gillar i princip allt hon har skrivit, och hennes böcker har varit en viktig del av även min barndom. Trots allt har jag försökt välja ut fem böcker som  glimmar lite extra.

  • Ronja Rövardotter. Jag läste om den senast i höstas, och fascinerades av att man kan läsa den så många gånger och ur så många synvinklar. Som barn läste jag den som ett spänande äventyr med skrämmande och roliga övernaturlig varelser. Numera läser jag den snarare som en relationsberättelse som griper mig på djupet.
  • Bröderna Lejonhjärta. För att den är vacker, rörande och mycket viktig, för att den likt Ronja Rövardotter går att läsa i olika åldrar och med olika tolkningar.
  • Madicken och Junibackens Pims. Jag läste den här i fem-sexårsåldern, när jag nyligen tillägnat mig förmågan att läsa större mängder text. Den gjorde ett outplånligt intryck på mig. Madicken hör till mina favoriter bland Astrids litterära barn. Som barn kunde jag till viss del identifiera mig med henne, hennes sätt att fundera, hennes engagemang i saker och ting och hennes livliga fantasi. Dessutom fascineras jag av hela miljön, klasskillnaderna som syns och till viss del problematiseras, mycket mer i den här boken än i Madicken som skrevs hela 16 år tidigare.
  • Mio, min Mio, som jag egentligen upptäckte först sedan jag lämnat barndomen. Visst läste jag den som barn, men det var först som vuxen som jag upptäckte det fantastiska i den. Det är sagotemat som tilltalar mig allra mest, referenserna till folksagan och överlag tron på sagans makt och kraft som lyser så starkt genom hela boken.
  • Sagorna. Okej, nu fuskar jag lite, för det är nämligen novellsamlingarna Sunnanäng och Nils-Karlsson Pyssling som jag vill åt, och de ingår ju båda i denna samlingsvolym som jag fick av mina föräldrar när jag var fem år. Jag har läst den om och om igen, delvis älskat sönder den, och till min sorg är den numera försvunnen. Sagorna i Sunnanäng var lite väl avancerade för en femåring, däremot tog jag genast till mig berättelserna i Nils-Karlsson Pyssling. Berättelsen om dockan som växte upp från ett frö och kunde prata, prinsessan som inte ville leka, Lustig-gök som aldrig visade sig för vuxna… Sedan växte jag i Sunnanäng-sagorna som var vackra, vemodiga och lite hemska. Jag minns fortfarande hur lurad, upprörd och sviken jag kände mig när jag i gymnasiet läste Vivi Edströms Astrid Lindgren och sagans makt, där hon förklarar att läsaren naturligtvis förstår att barnen i titelnovellen förstås aldrig kommer till ett jordiskt paradis, utan att de dör i sin snödriva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: