h1

Silverörnen rider ut stormen

augusti 25, 2007

Den här boken köpte jag för inte så länge sedan, och läste faktiskt ut den ganska omgående efter köpet. Primrose Cumming är ett namn som fortfarande omges av ett litet skimmer i mina ögon eftersom jag som barn var så oerhört förtjust i hennes Långritt mot äventyret och läste den flera gånger.

Silverörnen rider ut stormen är den andra boken om Silverörnens ridskola, som drivs av två unga flickor med ett sedvanligt enormt hästintresse. Boken utspelar sig vid andra världskrigets utbrott, och mycket av handlingen kretsar just kring krigets konsekvenser för vardagen. Det här är ett tema som jag känner igen från otaliga engelska böcker, dock inte från just hästboksgenren. Överlag tycker jag att hästböcker ofta är förvånansvärt tidlösa, i synnerhet om man jämför dem med andra typer av vardagsskildringar. Eftersom böckernas hästflickor i allmänhet enbart ägnar sig åt just hästar, och inte visar något större intresse för vare sig mode, politik eller musik har jag under barndomen gladeligen konsumerat hästböcker skrivna på 1950-talet utan att reagera på att de känns gammaldags.

I fallet med Silverörnen rider ut stormen är tidsangivelsen däremot mycket tydlig, och det är också av naturliga skäl viktigt att klargöra vilken tid boken utspelar sig under. Krigsutbrottet leder bland annat till att Silverörnens ridskola riskerar att förlora en del av sina hästar till armén. Vad som är än mer intressant är diskussionerna som förs kring ridskolans vara eller icke vara i krigstid. Ridskolan grundades i föregående bok av Mary, vars äldre syster Josephine är tävlingsryttare med internationell karaktär. När nu kriget bryter ut återvänder Josephine hem för att ägna sig åt beredskapsarbete och göra nytta för fosterlandet. Josephine förebrår Mary och hennes kompanjon Virginia för ridskoleverksamheten, och menar att de istället borde ägna sig åt att göra nytta. Hon hävdar att ridlektioner är en onödig lyx som man måste avså ifrån i dessa kritiska tider. Josephines ivrande för nyttigt arbete skildras nästan i parodisk stil, det blir tidigt väldigt uppenbart för läsaren att det här är en vurm som hon borde befrias från. Kriget innebär också en del extra kunder för Silverörnen, dels flickor från en evakuerad skola, dels militärfruar som stationerats i trakterna tillsammans med sina män.

Överlag tilltalas jag fortfarande av Primrose Cummings småhumoristiska berättarstil, och krigsaspekten gör onekligen berättelsen intressantare. Boken känns också som en mycket engelsk hästbok – här tänker jag exempelvis på landskapsskildringarna och de eviga jaktritterna. Jag hittar också en hel del likheter med i första hand Joanna Cannans Jane och ponnystallet, som även den handlar om en ung flicka som startar en egen ridskola. Det här med ridskolegrundande verkar vara ganska vanligt i engelska hästböcker, betydligt vanligare än i de svenska. Jag har en känsla av att man i de svenska hästböckerna hade en större respekt för ridskoleverksamheten, man överlät den till de vuxna och instruktörsutbildade och ägnade sig istället åt annat – hästklubbar och ridskolehäng.

Primrose Cumming: Silverörnen rider ut stormen. Bonniers 1959. Originaltitel: Silver Eagle Carries on, översättning av Astrid Borger.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: