h1

Hästboksfrossa

augusti 29, 2007

… eller snarare Pysen-frossa. Det började så försiktigt: Jag tog en liten loppisrunda och hittade Pysen och hans lilla föl av Marie-Louise Rudolfsson. Den fick följa med hem, eftersom Pysen-serien hör till de hästböcker jag fortfarande samlar på. Jag var naturligtvis tvungen att läsa den också, läsa om Mimmi och hennes häst Pysen, om Pysens lilla son och hans mamma, arabstoet som Mimmi köper för pengarna Pysen har sprungit in på travlöp, om Lias sorg efter Tokers död och om hur en hingstpremiering går till.

Sedan hade jag kunnat ställa in den i bokhyllan och läsa något alldeles annat, men det gjorde jag inte. Jag letade istället upp resten av min Pysen-samling eftersom jag blev så nyfiken på hur det hela egentligen hade gått till. Det var så länge sedan jag läste böckerna att det hade blivit vissa luckor i minnet. Jag började alltså med Sommaren med Pysen, där Mimmi inledningsvis räddar livet på sin skäckiga hingst, och där han senare får rädda livet på henne. Sommaren med Pysen är ganska episodisk, utan något egentligt tema. Den föregås av Här kommer Pysen, som inte ingår i min boksamling, och som jag faktiskt inte ens är säker på att jag har läst. Efterföljaren Pysen vinner hittade jag däremot i bokhyllan, ett oemotståndligt antikvariatfynd. Den här boken är lite mörkare i tonen. Farbror Gösta är död, och ingen vet riktigt vad det ska bli av Pysen. Farbror Gösta och tant Sonja har varit ett slags extraföräldrar för Mimmi, som inte har någon annan familj än gammelfaster Bojan. Mimmi rymmer med Pysen i rädslan för att han ska tas ifrån henne när gården och alla hästarna ska säljas. Det hela reder dock upp sig någorlunda eftersom mimmi får ta Pysen med sig till stan. Här väntar nya bekymmer – stallet där Pysen står är eländigt och misskött. Det är dock här Mimmi träffar Lia, vilket leder till att hon hamnar på Åsta, där Lias familj driver ett travstuteri. Här återser hon också sin vän Loppan, hästkarl ut i fingerspetsarna.

När jag läste Pysen-böckerna som barn och inte kom över dem i rätt ordning minns jag att jag var ganska förvirrad av de två olika stallen. Mimmi var densamma, Pysen och Loppan likaså, men annars byttes människorna plötsligt ut. Som barn kom jag aldrig över Pysen vinner, där bytet får sin förklaring, och Mimmis tidigare tillvaro på Ekeby nämns egentligen inte alls i de följande böckerna – därav min förvirring.

Jag hade egenligen inte tänkt läsa om Pysen ger sig aldrig, eftersom jag läste den så ofta som barn att jag fortfarande minns vissa formuleringar ordagrant. Ändå kunde jag inte motstå frestelsen, och forsade alltså genom även den.
I den här boken skadar Mimmi ryggen svårt och får ligga länge på sjukhus. Hon oroas mycket av att ingen till en början vill tala om för henne vad det är för fel på henne, och när hon kommer att kunna gå igen. Något i Mimmis kamp för att återfå rörligheten fascinerade mig storligen som barn, och jag undrar om detta något inte var besläktat med andra böcker på liknande tema – Eva Berggrens Att få rida igen som handlade om en rullstolsbunden flicka, och Sven Martinssons Lotte-böcker, om polioskadade Lotte som ändå red och hade flera hästar. I hästböckernas värld kunde fysiska handikapp alltid övervinnas med envishet och kampvilja.

Mimmi blir frisk så småningom, även om hennes slutliga tillfrisknande egentligen sker först i den efterföljande boken Pysen tävlar igen. I Pysen och hans lilla föl omnämns dock att hon numera kan springa utan problem. Med vuxna ögon ser berättelsen förstås lite annorlunda ut, och det är svårt att låta bli att reagera på att allt ordnar sig osannolikt väl för Mimmi och Pysen, trots de svårigheter som de utsätts för. Samtidigt tycker jag ändå att Pysen-serien är rätt sympatisk. Som läsare kan man se hur Mimmi utvecklas både vad gäller hästkunskaper och självförtroende, och berättelsen om hur hon får en ny familj på Åsta är fortfarande rörande. Det finns också en mycket positiv grundsyn i böckerna, en tanke om att de flesta människor och hästar kan utvecklas till något fint med rätt bemötande. Något större psykologiskt djup ska man inte vänta sig, även om det faktiskt skymtar fram lite i skildringen av Mimmis reaktioner efter ryggskadan. Det är lätt att se att potential till en intresant skildring hade funnits, men å andra sidan är det inte meningen att den här typen av böcker ska vara allt för svårtuggade.

Marie Louise Rudolfsson:

Sommaren med Pysen. B. Wahlströms 1982, 159 sidor. ISBN: 9132115652

Pysen vinner. B. Wahlströms 1987, 159 sidor. ISBN: 9132116764

Pysen ger sig aldrig. B. Wahlströms 1989, 159 sidor. ISBN: 9132119143

Pysen och hans lilla föl. Semic 1977, 125 sidor. ISBN: 9155205313

Advertisements

3 kommentarer

  1. Hej,

    Jag skulle vilja skicka dig ett oredigerat förhandsexemplar av pseudonymen Tim Davys debutroman Amberville. Utgivning 2 oktober på Bonniers Förlag. Amberville är en skruvad filosofisk gangsterhistoria om ondska, första delen av fyra. De kommande, fristående delarna handlar om godhet, frihet och öde.

    Kontakta mig gärna med adressuppgifter så skickar jag Amberville till dig.

    Mvh,

    Victoria


  2. Älskar Pysen-böckerna. De ligger på mina föräldrars vind någonstans tror jag. Jag trodde att jag läst alla, men tydligen inte. Känner inte igen de två sista du skriver om – den sista jag läst är ”Pysen ger sig aldrig”, och den är också min favorit. 🙂


  3. Hej
    Tack för din fina sammanfattning av Pysenböckerna. Jag har plockat fram mina till min dotter och ska komplettera med de som jag inte har. Nu är det mycket lättare.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: