Google anonymiserar bloggers kommentatorer

Jag vet inte om det här är en ny giv från Googles håll, eller om det bara är en slump att båda de blogger-bloggar jag har kommenterat idag för första gången har vägrat låta mig kommentera med namn och webadress – istället har de kallt ställt mig inför följande alternativ: anonym, namn utan webadress eller uppfiter från mitt Google Account. Och visst har jag ett Google Account, det är ju bara det att jag använder det för sporadiskt mailande av stora filer via gmail samt för läsande av rss-flöden i GoogleReader. Inte för att blogga. Och det irriterar mig att min blogg inte syns när jag kommenterar! Må vara i-landsproblem, men det irriterar mig ändå, för jag vet ju lika bra själv att om jag vill klicka in mig på en kommentators blogg, oavsett om personen har kommenterat min egen eller någon annans bloggtext, så gör jag mig inte besväret att leta efter adressen någon annanstans än invid kommentaren. Så varför skulle någon annan göra det?

Så, google, vad är det här för trams? Jag hoppas verkligen att ni inte är så småsinta och ofina att ni på detta sätt vill tvinga folk att flytta över till er tjänst helt och hållet. För det, bästa vänner, har jag inga som helst planer på. Jag kan däremot tänka mig att bedriva en kampanj för att mina nätbekanta på blogger ska flytta över sina bloggar till wordpress som lyckligtvis inte sysslar med den här sortens trams. (Och måtte de aldrig börja!)

Andra bloggar om: google, blogger

Annons

Man vet att man är trött…

… när man startar brödrosten utan bröd och en stund senare undrar varför det inte finns något bröd i rosten och om detta beror på att man redan har hämtat det och lagt det ifrån sig på okänd plats.

Men så har dagen också varit intensiv, med tidig väckning, grupparbete, ärenden på stan, pilatespass, klädtvätt och som kronan på verket en teaterpjäs. Allt uppblandat med inalles sex bussresor. (Om lokaltrafiken för nån sorts statistik över resenärerna baserat på när och var busskorten avläses måste de med all rätt tro att jag farit av och an som en skållad råtta. Vad de kanske inte räknat ut är att jag har gått över 13 000 steg för att ta mig mellan busshållplatserna…)

musiknördighet

På grund av ett projekt i en web 2.0-inriktad kurs har jag den senaste tiden ägnat mig åt att utforska diverse ”sociala” musiktjänter på nätet – imeem, finetune, last.fm, odeo och iLike.

Jag är sedan två år tillbaka hängiven last.fm-användare, och har därför betraktat de andra tjänsterna med en viss grundläggande skepsis – vad har de som last.fm inte har? Kommer jag att kvarstå som hyfsat aktiv användare även när projektwikin är skriven? imeem och finetune imponerade inte överdrivet stort på mig, i synnerhet inte finetune som har en irriterande vana att allt för mycket lägga sig i vad man kan och får lyssna på via sajten. Odeo har jag fortfarande inte hunnit mer än nosa på, men iLike står faktiskt rätt högt i kurs hos mig just nu. Jag tror också att det är iLike som kommer att bli last.fm:s mest betydande utmanare (rent allmänt taget, inte bara utgående från mina vanor) – både därför att tjänsterna påminner mycket om varandra och därför att iLike verkar vara en snabbt växande tjänst som helt klart har tagit modell av last.fm. Så varför tror jag att chanserna för att jag ska bli kvar på iLike är goda, trots att jag redan använder last.fm och inte har planer på att sluta med det?

Såhär efter en dags användning är det främst två saker som får mig seriöst övertygad:

• iLike samarbetar med iTunes, och jag kan alltså registrera mitt musiklyssnande simultant till både last.fm och iLike, utan att behöva göra annat än installera programvaran och vänja mig vid att lyssna på mp3or i iTunes istället för i winamp.

• iLike har en synnerligen sympatisk ”garage band”-avdelning som gör det lätt att upptäcka intressant, osignad musik i stil med ens smak. Jodå, last.fm är duktiga på att erbjuda den här typen av ny musik också, men iLikes upplägg är faktiskt bättre – varje vecka har man en featured artist, och artisterna jämförs också med etablerade artister (under rubriken mainstream influence). På last.fm är de osignade artisternas besläktade artister i nio fall av tio lika osignade och lika okända – risken är alltså minimal att dessa besläktade artister faktiskt säger mig något.

Andra bloggar om: musik, web 2.0, last.fm, imeem, finetune, odeo, iLike

Betingning

Pavlovs hundar dreglade vid klingande i liten klocka. Jag kommer in genom ytterdörren, kall om ben och händer, får syn på tekoppen som lämnades på matbordet efter frukosten och känner omedelbart att jag måste ha te.

kolumnskrivande

Jag har ägnat mig åt hyfsat regelbundet kolumnskrivande i ett par års tid, och fascineras allt emellanåt av att det är en så oberäknelig sysselsättning. Jodå, de deadlines jag får följer ett visst mönster, och till mönstret hör också att jag ofta skriver ihop min kolumn dagarna innan den ska skickas in. Men själva skrivandet, däremot. Det finns ingen annan typ av avlönat skrivande jag ägnar mig åt som kan variera så mycket från gång till gång. Det finns ämnen som känns så självklara, man sätter sig framför datorn och har en råversion på under tjugo minuter., en råversion som bara rinner ur fingrarna utan motstånd. Och så finns det ämnen där man tror att man vet vad man vill ha sagt, men väl vid tangentbordet inser att man kanske inte vet det trots allt, eftersom man inte tycks få något utryckt i begriplig och läsarvänlig form.

Och det mest fascinerande är att jag inte vet på förhand hur det kommer att bli. Kommer jag att ha skrivarflyt, eller blir det en kolumn där man skriver, skriver om och skriver om än en gång? Idag var det mellanläge. Jag har egentligen en gammal nästanfärdig kolumn som har väntat i ett par månader, men ämnet är inte så rykenade aktuellt att den skulle ha tagit skada. under helgen dök ett nytt potentiellt ämne upp, ett som till skillnad från den ganska färdiga kolumnen hör till kategorin ”skriv nu eller skriv aldrig”. Så jag skrev. och ämnet vrenskades, men jag var envis och skrev ändå, vägrade ta den lättare vägen och färdigställa skåpmaten. Lite vanskligt är det – antingen glömmer jag den när den är insänd, eller också sliter jag mitt hår eftersom jag i det skedet äntligen kommer att inse hur jag borde ha skrivit den.

Ikas ordbok 2

Ironi. Det man känner att ens kropp utsätter en för på ett mycket påtagligt sätt när man efter att ha intagit middag spetsad med överraskande vitlöksstark sås* drabbas av återvändande halsont med förnyad styrka.

* en klyfta vitlök på en deciliter gräddfil (och rivet skal från en citron) blev uppenbarligen starkt, men gott som kall sås i pitabröd med hemgjord falafel. Påminn mig om att jag vill äta det här oftare.

vintern är här

Sover äckligt mycket, och vid fel tider, inte när normala människor sover. Hej mitt vinterliv. Morgonen är åt skogen, sover sover sover allt för länge, vaknar sedan upp till frånvaron av dagstidning och ägnar det sista av förmiddagen åt att prata i telefon med postens utdelning och med husis kundtjänst som kommer att fortsätta min studieprenumeration trots att posten uppenbarligen har tappat bort mitt intyg. Dessutom tror jag att jag har ont i halsen.

Men okej, det är liksom officiellt vinter nu. Min dygnsrytm har ställt in sig på dagsovande, jag ska köpa busskort om ett par timmar och det har snöat ännu mer.

sjungen litteratur

I morse cyklade jag till föreläsningen sjungandes Joni Mitchells Urge for Going. Det gick naturligtvis med varierande framgång, sådär som det brukar när man är sin egen iPod.
Man tar paus när man möter andra människor för att inte bli idiotförklarad, likaså tar man lite märkligt inplacerade pauser när luften tar slut (man blir andfådd av att cykla!), och så hummar man sig genom, alternativt hoppar över, de textpartier som inte längre finns i minnet.

Låten har följt mig hela dagen, för det började ju så småningom snöa, vilket fick det att kännas väldigt passande att tänka på hur the warriors of winter gave a cold, triumphant shout. Jag kan bli alldeles varm av lycka och förtjusning över att man kan beskriva hösten så som Joni Mitchell gör i Urge for Going. Hennes hand med orden är så fantastisk! Samtidigt upplever jag Joni Mitchell som väldigt ojämn – vilket lika mycket kan innebära att hennes varierande produktion inte alltid låter så att den tilltalar mig. Men visst känns det knäckande att det finns så mycket inspelat material med henne, av vilket jag bara kan uppskatta en bråkdel. Å andra sidan kanske jag kan leva med det, med tanke på hur fantastiskt bra den här bråkdelen är. Song for Sharon innehåller något av det bästa som har sagts om ett inte så frivilligt singeltillstånd, beskrivet med grym självironi.

There’s a gypsy down on Bleecker Street
I went in to see her as a kind of joke
And she lit a candle for my love luck
And eighteen bucks went up in smoke

Allt de där raderna innehåller… Åh. Jag skulle vilja utnämna Song for Sharon till favoritlitteratur i genren låttexter. Jag vet inte – kanske borde jag ta till mig Joni Mitchell i form av hennes texter, och strunta i musiken? Någon som har testat? Funkar det bättre?

Andra bloggar om: Joni Mitchell, Song for Sharon, Urge for Going, låttexter

Novembergnäll

Jag vaknar, tittar ut genom fönstret, och konstaterar att det ser likadant ut som vanligt därute. Klockan är mitt på dagen, och det har fortfarande inte blivit ljust, eller snarare: Dagen har inte tänkt bli ljusare än så här. Det regnar, lika envist, uppehållslöst och uthålligt som det har gjort de senaste dygnen. Förmodligen är det kallt också, jag har inte varit ute och känt efter.

I fredags när jag vaknade efter omkring sju timmars sömn tog det mig två timmar att ta mig ur sängen, för kroppen fattade inte vad det var för mening att lämna den varma sängen för det där utanför fönstret. Jag kände att om det här fortsätter längre (inte novembervädret, utan min reaktion på det) så kommer jag snart att mutera till en ny variant av människa, en som går i vinteride den första november och sover sig genom mörkret tills ljuset återvänder någon gång i februari.

För det är något så tröstlöst äver grådiset, fukten, kylan och mörkret, och i ett eventuellt obetänksamt ögonblick känner jag att kanske det är så att folk som ska bomba köpcentrum och skjuta ihjäl sina skolkamrater gör det just den här tiden på året av en anledning, för att mörkret liksom blev den sista droppen som fick det att slutligen rinna över. För att om mörkret tar fram det sämsta i mig, varför skulle det inte kunna göra det också i andra?

Och vi andra, vi försöker efter bästa förmåga stå emot vintermörkrets makter.
I mitt fall med en kombination av envishet och kakaohaltiga substanser. Påminner mig dessutom om att mörkret förhoppningsvis inte varar för evigt den här gången heller.

Andra bloggar om: november, mörker

Det pyser. IGEN.

Vad som bortom alla tvivel är höstens fjärde punktering får mig att bli lite uppgiven. Jag är trött, det är mörkt, kallt och dimfuktigt ute, och jag måste fixa ännu en punktering. (Dessutom har jag ytterligare en pyspunka poå bakhjulet som jag har skjutit upp in absurdum eftersom man i princip kan leva med den, bara man inte lämnar hemmet utan den livsnädvändiga cykelpumpen som kan ge ett tillskott av luft sisådär varannan timme.)

Jag kräver härmed: Spöstraff åt alla idioter som inte kan hålla i sina ölflaskor, som inte kan hålla sig från att sparka sönder busskurer och som över huvud taget sprider krossat glas på allmän plats. Rätt ska vara rätt, om jag kan få böter för att cykla utan belysning måste man ju kunna bestraffa dem som förpestar min, hundarnas, barfotavadrarnas och småbarnens tillvaro genom att praktiskt taget strö skärvor omkring sig.

Andra bloggar om: punktering, glasskärvor