mitt i julen

My och andra som eventuellt hann oroa sig: Det var väldigt fint i kyrkan trots minskad mängd levande ljus. Både igår eftermiddag och idag morse, även om vi igår förvisades till en läktare precis som förra julen. I övrigt har jag upplevt min första julafton med jobb (åtta timmar), och har idag grym träningsvärk på ett flertal ställen. Det hela ska upprepas till nyår, vilket jag ärligt talat har sett fram emot i åratal. Nyår måste vara västvärldens absolut mest överaskattade högtid, och jag har ack så länge avundats dem som får jobba på nyårsaftonens kväll – extra mycket klirr i kassan och ett vattentätt alibi att slänga i ansiktet på alla människor som frågar om ens nyårsplaner.
Och sen har det varit det vanliga – det har ätits, setts tv, öppnats
julklappar senare än hela grannskapet… Jag har t.o.m. haft en internetfri julafton, och det utan att ens tänka på det.

Annons

med betoning på tåg

Igår på någon av de tågstationer där jag gjorde mycket hastiga mellanlandningar (det var det gamla vanliga: är ett tåg sent är alla sena) blev jag påmind om hur jag lärde mig att betoningen i ett samtal kan vara viktigare än orden som faktiskt uttalas. Alltså hur jag lärde mig det så att det kändes, inte så att jag bara visste att rent teoretiskt finns det andra viktiga bitar än orden i ett samtal.

Jag lärde mig det under väntan på en tågstation, när jag upptäckte att VR:s förinspelade
meddelanden låter exakt lika oavsett om de meddelar att ”Expresståg 54 till Uleåborg anländer till spår 2” eller om de meddelar att ”Expresståg 54 till Uleåborg anländer till spår 2 klockan 14:35”. I det första fallet handlar det om att tåget verkligen anländer nu. I det senare om att tåget som borde anlända nu är försenat. Jag har hört det här hända så många gånger, och jag blir fortfarande besviken när det där klockslaget kommer, för den datoriserade damen har hållit sitt pokerfejs och vareviga gång fått det att låta som om det inte ska komma något klockslag, däremot ett tåg.

Det är bara på banken man pratar svenska

Avklarar utdraget bankärende, och fördelen med min bank är att personalen i de allra flesta fall är duktiga på att betjäna mig på mitt modersmål. Så efter att ha suttit och pratat med tjänstvillig bankkvinna en lång stund är jag alldeles superförsvenskad. Går in på Sokos Wiklunds matvaruavdelning i jakt på mineralvatten, och tilltalar en bortvänd expedit med ”Ursäkta…”. Reaktionen är totalt obefintlig, och jag inser två saker, i nämnd ordning:

1. Måste byta språk, är inte på banken längre.
2. När tilltalade jag senast en expedit någonstans på svenska? Inte var det igår inte.

Det är nog tur att jag tar tåget upp till Österbotten om drygt tre timmar, så att jag i lugn och ro kan vältra mig i modersmålet – på stan också.

blogger och blogspot än en gång

Följetongen går vidare. Sedan någon dag kan man numera kommentera (åtminstone på blogger) genom att använda sitt wordpress-id. Ja tack, säger jag. Det är ett litet steg på vägen, men lite underlättar det ju min internetvardag. (Vi kan ta den där om i-landsproblemen en annan dag, okej?)

Det går alltså snabbare att skriva kommentarer, och jag slipper kämpa med att memorera html-kod. Men: Vad gör jag om jag inte vill identifieras med mitt wordpress-användarnamn, utan med min egen signatur och en länk till min blogg? Kan man fixa det på något sätt? Och även om man kan fixa det antar jag att man inte kan fixa det faktum att jag när jag kommenterar litteraturbloggar mycket hellre skulle hänvisa till konsonantmylla.

Så google, jag tycker fortfarande att era bloggtjänster suger. Om ni inte tar er i akt kommer ni snart att sluta på samma lågvattennivå som msn spaces, som sannerligen verkar gå in för att göra livet för bloggläsarna så surt som möjligt. (Om någon vill veta varför jag tycker så illa om msn spaces kan jag ge er en mycket lång utläggning.)

Andra bloggar om: google, blogger, blogspot, bloggfunktioner, msn

duktighet vs solsken

Vintern visar sig från sin allra vackraste sida just i denna stund – minusgrader, rimfrost och solsken. Och jag, jag har en massa tysk grammatik och dito ordlistor att pressa in i mitt stckars vintertrötta och stressade huvud, samt en skönlitterär skrivuppgift att prestera. Allt med tanke på morgondagen.

Och när helgen kommer och allt det här eländet är över, då kommer naturligtvis regnet och mitt-på-dagen-mörkret att återvända med full styrka.

Nej, jag är inte bitter.

Andra bloggar om: vinter

första iLike-fyndet

Jag hade ju på känn att det kunde löna sig att bli kvar som användare på iLike även efter avslutad kursuppgift. Och: Vad var det jag sa! Har nu upptäckt min första iLike-artist – alltså en artist som det är ytterst osannolikt att jag skulle ha hittat utan hjälp från iLike. (En motsvarande last.fm-artist vi minns är finfina Allison Crowe, vars jullåtar jag planerar att ladda ner – lagligt, märk väl! – å det snaraste.)

Så tack, iLike för att ni introducerade Ingrid Michaelson för mig. Nu när jag har lyssnat lite förstår jag varför hon tillhör topp fem-listan över Fastest spreading songs den här veckan. Jag är helt såld på den här singer-songwritern vars röst påminner så mycket om svenska Hello Saferide.

Hur många av mina läsare använder en av dessa musiktjänster, eller en motsvarighet? Vilka artister har ni upptäckt med hjälp av dem?

Andra bloggar om: Ingrid Michaelson, Allison Crowe, Hello Saferide, musik, last.fm, iLike

prestationsbaksmälla

Igår hade jag en sanslöst effektiv dag. Föreläsning nio, lunch, möte, tyskalektion, springa ärenden och handla mat, buss hem, tvätta en maskin, dammsuga, vädra täcke och kudde samt buta lakan, skriva kursutvärdering och skicka in en sisa uppgift… Jag kände mig kort sagt om inte som en übermensch så åtminstone inte som mig själv under årets mörkaste tid. Så jag tänkte att kanske är det grejen, man borde gå upp tidigt varje morgon och därmed få mastodontiskt mycket uträttat.

Eller så inte. Jag inbillar mig det där ibland, när jag har en ovanligt tidig morgon och därmed en lång dag som i många fall inrymmer extremt mycket av aktivitet och presterande. I det här fallet var det dessutom en massa påtagliga resultat. Men vad händer dagen efter, alltså i dag? Jag stänger av väckarklockan, somnar om och sover till elva. Jag vet att jag borde plugga tyska, läsa seminarielitteratur, planera ett julklappsprojekt så att jag kan köpa material imorgon, laga mat från grunden, gå ut medan det fortfarande är ”ljust” (eller åtminstone inte nattmörkt). Jamen jag vet ju. Och ändå uträttar jag absolut ingenting.

Antingen har jag prestationsbaksmälla efter gårdagen eller också är jag en allt-eller-inget-människa.

Vissa vaknar till dagsljus

Efter en paus på några år följer jag än en gång med svt:s julkalender. Ja, när de nu är så snälla och lägger ut den på webben – fast snälla svt, kan ni inte få kalenderavsnitten att hacka och hoppa mindre? Även om jag buffrar hela avsnittet innan jag börjar titta brukar det hacka till i något skede – igår försvann typ en minut handling. Det tyckte jag var lite grovt.

Nå, det var inte den tekniska biten i julkalendern jag skulle blogga om. Det var snarare något annat jag retat mig på. Är det fler än jag som har noterat att det alltid är dagsljus utomhus när Mila vaknar på morgonen? Jag menar, dagsljus på morgonen, i december? Jag köper inte det här. Eller är det så att ansvariga för årets julkalender lever ett märkligt priviligierat liv någonstans där december inte är en vidare mörk månad, vilket den är för oss vanliga dödliga här i Norden.

Annars är ju En riktig jul söt och småtrevlig. Jag anar influenser från såväl Harry Potter som Karlsson på taket. Ni vet, en helt egen värld, lite magisk sådär, som fungerar vid sidan om vår vanliga. Man kan resa till högkvarteret med tåg, till och med. Och har inte Elfride vissa likheter med en viss vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år? I synnerhet nu när hon jagas av tv-mannen kan jag inte låta bli att tänka ”Karlsson!” hela tiden.

Andra bloggar om: En riktig jul, svt, julkalender, Harry Potter, Karlsson på taket

teprovsmakning del 2

Jag smakar mig vidare genom Greenfields teer…

Mate Aguante hamnade i koppen efter min sena frukost. Det här är inte ett te i ordets rätta bemärkelse, eftersom det inte härstammar från tebusken. Det räknas snarare som örtte, men i smaken tycker jag att det påminner om ett milt grönt te. Jag trodde till en början att det här mate-teet var helt naturellt, men enligt Greenfields sidor har man tillsatt en lätt citrusarom. mycket lätt skulle jag vilja påstå, jag märkte den inte alls. Mate Aguente smakar milt och försiktigt, faktiskt är smaken så mild och mjuk att jag skulle kunna tänka mig det som kvällste. Det skulle dock knappast vara en bra idé eftersom mate motverkar utmattning, piggar upp och stärker koncentrationen. De här egenskaperna kändes som något jag behöver just nu, återstår att se om dagen känns mer energisk än vinterdagar brukar göra. Wikipedias svenska artikel låter i alla fall lovande, kanske jag borde dricka mate oftare under mörkermånaderna?

EDIT: Kanske skulle det trots allt inte vara så fel med mate som kvällsdryck. Läser på Vitt-te bloggen att mate även används mot sömnlöshet.

Andra bloggar om: te, mate, greenfield

teprovsmakning del 1

Sådär sakteliga håller jag på att smaka mig igenom de tesorter jag fick av Helena genom vårt tebyte. Hittills har jag bl.a. testat Greenfields Creamy Rooibos och Classic Breakfast.

Jag är lite skeptisk till vad Greenfields svarta teer utan smaksättning kan göra för mig. På senare år har jag lärt mig att jag faktiskt kan dricka grönt te utan smaksättning, och att det kan vara riktigt givande om man kommer över en bra sort. Fast svart te är ju inte lika mycket min grej som grönt, och de svarta sorter jag dricker regelbundet dricker jag ju för smaksättningens skull. Nu fanns det ju en del smaksatta svarta sorter med i Greenfields provutbud också, men jag känner att jag vill spara dem till ett aningen mera speciellt tillfälle. Att Christmas Mystery ska drickas en dag som känns extra julig är ju givet, men frågan är om jag orkar vänta till påsk med Easter Cheer…
Classic Breakfast drack jag faktiskt som morgonte en av de morgnar när jag hade bråttom iväg och visste att det i stort handlade om att stjälpa i sig te och samtidigt undvika att bränna sig allt för mycket. (Morgnar inte min grej, nej.)
Jag är medveten om att det här inte låter som ett ultimat scenario för teprovsmakning, och det var det knappast heller. Å andra sidan dricker jag nästan alltid svart te såna här morgnar, i synnerhet sorter jag gärna vill ha ur skåpet, sorter jag annars inte väljer så ofta. Detta därför att risken är stor att jag aldrig hinner dricka upp hela min tekopp, och ska man hälla ut te får det ju gärna vara en sort som man inte är jätteförtjust i.

Classic Breakfast luktade förfärande likt Liptons Yellow Label, men smakade dessbättre neutralt svart te. Yellow Label har en gång gjort en mycket snabb vända i min magsäck, om man säger så, och därav gick jag under flera år långa omvägar förbi det. Numera kan jag dricka det om jag måste, men det kommer aldrig att få en plats i mitt köksskåp, var så säkra.

Creamy Rooibos däremot blev en större favorit. Doftade väldigt mycket apelsin när jag öppnade påsen, vilket kändes lovande. Rooibos verkar gå bra ihop med apelsin, har testat andra apelsinsmaksättningar av rooibos tidigare och det har alltid funkat bra. I Greenfieldfallet är aplesinsmaken i den färdiga drycken inte lika tydlig, där mjukas den upp med något vaniljliknande. Jag irriterar mig lite på att påsarna inte bistår en med någon innehållsförteckning. Greenfield lägger gärna ut texten om vilket gott te det här är, men håller tyst om smaksättningen. När de nu en gång packar de enskilda påsarna i folieblandad plast (rena miljörysningen, även om det påstås hålla teerna fräscha och förstklassiga) med vackra, ofta lite drömska bilder, tycker man att de kunde ha fulländat sin förpackning med lite tydlig information om vad teerna innehåller, därmed alltså också om hur de smakar. Hemsidans beskrivning bekräftar mina aningar av vanilj och min ganska tydliga vetskap om apelsin, men inte ens där vill man på allvar avslöja vad som gömmer sig i påsen.

Men Greenfield hittills alltså: Creamy Rooibos skulle gärna få återkomma i teförrådet, men Classic Breakfast slipper jag helst i fortsättningen.

Andra bloggar om: te, rooibos, Greenfield