h1

Att umgås med barn utanför jobbet

februari 25, 2008

Bara för att man jobbar med barn till vardags betyder det inte att man vill dela tågutrymme med tre syskon mellan fem och tio år som ägnar den två timmar långa resan åt att slåss och reta varandra. Allt medan jag försöker distrahera mig med Kent och tidningsläsning och freda min egen sittplats.

Den enda skillnaden mot mitt tidigare jag, det jag som inte är vant att jobba med barn, är att mitt nuvarande jag får sitta och bita sig i tungan för att inte börja härja med ungarna och förklara för dem att nu sätter du dig ner på din egen plats och sysselsätter dig med något stillsamt för här finns faktiskt andra passagerare som vill koncentrera sig på sina böcker, handarbeten, samtal och tupplurar. Allt medan barnens moder talar försiktigt till dem och på sin höjd påminner dem om att det är förbjudet att knipa varandra.

Note to self: Om jag ska umgås med främmande barn vill jag inte nödvändigtvis ha deras föräldrar med. Dessutom är det ingen bra idé att resa med tåg i Finland under den tre veckor långa period när sportloven pågår.

Andra bloggar om: ,

Annonser

7 kommentarer

  1. Jag känner igen det där! Det är verkligen allt annat än roligt att umgås med mer eller mindre främmande barn när föräldrarna är med. Om man inte känner föräldrarna bra nog för att kunna vara säker på att de tycker att man får säga åt barnen.
    Senast idag gjorde jag mitt allra bästa för att bita mig i tungan för att inte börja klaga på den jobbiga pojken som satt bredvid mig på t-banan. Det gick, men hade resan varit några minuter längre så vet jag inte vad jag skulle gjort..


  2. Undrar om det är ett ålderstecken att börja tycka att man ska säga åt främmande barn? Jag höll på att bli en bitch nere på mataffären för ett tag sedan då en mamma gick omkring på fruktavdelningen med sin treåring som gick från välartad till hysteriskt vrålande inom loppet av en minut eftersom mamman gjorde misstaget att fråga ”vad vill du ha för frukt?” Ungen ville självklart ha ALLA frukter. Och några grönsaker också. Och godis. ”NEEEEJ, jag vill ha dom!!!” Eftersom jag inte har några barn är jag såklart expert på barnuppfostran och tyckte mamman borde ha formulerat frågan ”vill du ha äpplen eller päron”. Herregud, begränsa valmöjligheterna! /tant Åsa, 26 år gammal


  3. Som mamma till en (rätt aktiv) flicka på 2 år och 3 månader kan jag bara säga: njää njää njä njäää njäää! 🙂 Vänta bara tills ni får egna barn…;-) Jag var också expert på barnuppfostran tills vår lilla såg världens ljus. Med examen som barnskötare och sjukskötare i bakfickan har jag läst en del om barnuppfostran, utveckling etc och vet en hel del. Dock finns det inte alltid krafter att ta itu med ”problemen”, och att härja med sitt barn offentligt är helt enkelt något i alla fall jag inte gör. Helt enkelt för att det blir en hel del härjande hemma, det är inget man har lust att göra offentligt (man känner sig tillräckligt otillräcklig i alla fall. För folk ser skitigt på en oavsett om man pratar milt eller säger till på skarpen). Nu ska jag gå och rädda telefonkatalogen som vår lilla ängel håller på att demolera. Njut av att få vara besserwissers än ett tag. 😉 En dag är det för sent och så står ni där (liksom jag) och funderar om de som skrivit de där böckerna i barnuppfostran och utveckling faktiskt haft egna barn? Dock kan jag säga att kommersiella ”Supernanny”‘s tips oftast är riktigt effektiva, tro’t eller ej!


  4. Måste bara tillägga att besserwisseriteten håller i sig till barnet är 1+ år. Ens första barn alltså. Satt med min 5 månaders då sååå lydiga flicka i famnen och såg på när en vän med våld och morr klädde på sin skrikande sparkande tvååring medan hennes nyfödding sov, och tänkte att SÅ ska jag minsann aldrig bli. Haha! Tji fick jag… Nåja F krånglar sällan med kläderna, men gör hon det så fortsätter jag bara prata med T/annan närvarande som om inget, med barnet under armen och på med kläderna bara, inga ursäkter. Och med facit i hand är jag bara imponerad att min väns nerver höll så bra som de gjorde med tvååringer, när hon faktiskt hade en nyfödd att vaka med om nätterna också. Puh! Ros i hatten åt henne. 🙂


  5. Linda: Men jag påstår ingalunda att jag är expert på barnuppfostran – bara att jag efter en och en halv månads jobb med att hålla ordning på 25 barn i lägre skolåldern börjar vara inkörd på att säga till och ta itu med saker och ting, och att denna inkördhet börjar vara lite svår att koppla bort.


  6. Ingen kritik alls! 🙂 Och jag svarade nog delvis på övriga inlägg också. 😉 Inte enbart på vad du skrivit. Skillnaden mellan med egna barn och med andras är bara så enorm. Och jag trodde själv inte att skillnaden var så stor före jag fick eget. Så jag talar lite till mig själv före jag fick barn också, inte heller enbart till dig + övriga som skrivit inlägg. All in good fun, faktiskt inget illa menat, så hoppas du ej tar det så!


  7. ”Man känner sig tillräckligt otillräcklig ändå”, jo minsann, det stämmer onekligen. Mina två små änglar kan vara allt annat än änglalika då det beger sig. Vilket oftast sker hundrafyrtiosjutusenniohundraåttiosju gånger per vaken timme. Hehe. Jojo barn är roliga..

    En bekant höll hela tiden på att kommentera vårt föräldraskap innan hon fick barn själv. Nu när hon har barn är hon själv som mamma orättvis, ouppmärksam och umgås bara med sin nyfödda bebis och ignorerar totalt storebror. Så kan det gå.

    /farbror Mathias , 26 år gammal

    PS. Jo, Supernanny har en hel del vett i sina råd…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: