Archive for februari, 2008

h1

morgonen är de stora folkvandringarnas tid

februari 7, 2008

Folkvandringarna sker i arla morgonstund. Det är åtminstone så det känns när jag för andra morgonen i rad reser med lokalbuss före åtta på morgonen och det är trångt till tusen på varenda buss. Sena är bussarna också, och jag som är allt annat än en morgonmänniska sitter och funderar över det omänskliga i situationen.

Det här med rusningstid på bussarna har liksom gått mig förbi tidigare – under de år av mitt liv när jag störtade hemifrån före åtta på morgnarna med andan i halsen och en halväten smörgås i handen levde jag inte så urbant, och det där med att byta bussar och därmed ha material för jämförande studier kändes väldigt avlägset. Numera tar jag mig ofta hem under rusningstid, men rusningen under den sena eftermiddagen känns aldrig sådär påtagligt folkvandringsartad som den tidiga morgonträngseln.

Och det är nu jag börjar undra – om vi uppenbarligen lever i ett samhälle där man kan gå hem från skolor och jobb under olika tider på eftermiddagen, varför måste en så stor andel hemifrån vid samma obehagligt tidiga tid på morgonen? Inbillar vi oss att vi på något sätt är effektivare då? Vad gäller mig själv har jag verkligen inga illusioner på den punkten. Det enda jag är kapabel till under tidiga morgnar är att vara trött, gnällig och extremt fumlig och okoordinerad. I morse förväntades jag ändå vara social på finska, detta trots att jag serverades svart och beskt te ur liten kaffekopp och helst ville gråta för att jag så innerligt längtade efter grönt te ur stor och handvärmande mugg att kura ihop sig med. Man ska vara snäll mot mig på morgonen, ety jag har inga extra resurser att ta av vid den tiden på dygnet.

Andra bloggar om: ,

h1

Ika önskar: postkonkurrens

februari 5, 2008

Lapp i lådan idag – jag har fått ett så kallat skrymmande brev. Närmare bestämt ett paket från adlibris. Jag suckar: Paket är alltid trevligt, men transportsträckan till mitt postombud är alltid otrevlig. Jobbar dessutom väldigt mycket den här veckan, och jag kommer inte att kunna ta mig till mitt postombud förrän tidigast fredag förmiddag. Ringer angivet servicenummer och ber att få paketet omdirigerat till huvudposten, som förvisso ligger tre-fyra gånger längre hemifrån räknat i kilometrar, men som har generösa öppethållningstider och befinner sig på bekvämt promenadavstånd från jobbet. Jodå, pakletet kan vidarebefordras, men dagens post har ju redan avgått från mitt ombud, och summa summarum är att paketet med säkerhet kan avhämtas från huvudposten på fredag. Tidsvinst: Ingen alls, men jag slipper i alla fall ta mig ut till det ogästvänliga industriområde där mitt postombud huserar.

Passar sedna på att fråga kundtjänsten om man eventuellt kunde få till ett mera permanent avtal om att alla försändelser jag ska hämta på posten automatiskt vidarebefordras till huvudposten.
Men nej, det går inte, dylik service har inte posten, för tänk hur långsam sorteringen skulle bli om varje enskild kund fick bestämma från vilket postkontor de vill hämta sina paket.

Kan ingen starta ett konkurrerande postföretag i Finland? Inte för att jag tror att ett annat företag automatiskt skulle vara bättre, men för att det inte är första gången som den finländska postens monopolställning har irriterat mig.
Lite konkurrens skulle knappast skada när det gäller att skaka fram lite mer kundservice och smidighet.

Jag kan ju välja var jag vill handla min mat, jag är inte tvungen att handla i den butik som ligger geografiskt närmast min ytterdörr. Jag kan välja till vilket apotek läkaren skickar mina recept. Men posten vill inte att jag ska få välja var jag vill hämta ut mina paket. Att mitt postombud är beläget i helt fel riktning om man ser till var jag rör mig om dagarna, och att dessutom är beläget i ett industriområde där det står klart att fotgängare är ytterst icke-önskvärda, det är mitt problem och inte postens.

Så ge mig ett konkurrerande företag som jag kan hota med att anlita nästa gång posten sätter sig på sina höga hästar!

Andra bloggar om: ,

h1

post-UK

februari 3, 2008

Ungdomens kyrkodagar är över, och det känns sådär konstigt som det alltid känns efter intensiv lägertillvaro. Må vara att jag sov hemma i år eftersom UK hölls i Åbo, må vara att jag tog bussen in till stan och jobbade fem timmar i fredags – men intensivt har det lika fullt varit. Dagarna har varit av en helt annan kaliber än i vanliga fall. Det är som att stiga in i en främmande tidszon – det handlar inte om en förskjutning av dygnets timmar, snarare om den där lätt absurda känslan av att dagarna är oerhört långa utan att kännas långsamma. Kom hem strax efter ett i natt, och insåg till min förvåning att det faktiskt inte ens har gått mer än ett dygn sedan dagen startade – detta trots att den där simturen imorse känns så avlägsen att den rimligtvis borde ha inträffat redan för ett par dagar sedan. Kanske är det här en sorts jetlag i hjärnan, en reaktion på att det händer så mycket att man inte hinner sortera alla nya intryck som samlas under en enda dag?

Tröttheten efter att ha levt på högvarv de senaste dagarna börjar sakteliga sätta sig i kroppen.Trots att det alltid är vemodigt att lämna intensiteten och se alla packa i bussarna och resa hemåt inser jag att slutet förmodligen kommer alldeles lämpligt. Det finns en gräns för den här intensiteten, och det börjar bli dags att sova hela nätter igen, dra ner på antalet nya intryck en aning och ägna sig åt något som kallas vardagsrutiner.

Andra bloggar om: , ,