h1

Hopprepsminnen med twist

mars 17, 2008

Betraktandet av barnen på jobbet får ofta mitt minne att rota fram saker jag inte var medveten om att jag mindes. Det här är ett fenomen som fascinerar mig. Hur kan man plötsligt minnas något så klart, trots att man inte har tänkt på det på hur många år som helst? Minnesforskare, upplys mig!

I alla fall: Det är hopprepssäsong, och jag drog mig till minnes att när jag var i hopprepsåldern brukade hela klassen tillsammans hoppa ett i två (alternativt två i fyra om vi inte var så många, eller tre i sex om vi var riktigt få). Sedan kom jag att tänka på att vi också hoppade något som hette skola, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur man gjorde, bara att det var ganska svårt. Det var något om att utföra uppgifter i nummerordning, men vilka uppgifterna var har jag inte en aning. Någon som minns?
(Som en bisats kan även nämnas att man hoppade skola med twistband också, men det var lättare. Sedan fanns det en rolig variant av twist-skolan som åtminstone i min hemby gick under namnet Pias special, och var mycket kreativare och knasigare än den vanliga twist-skolan.)

Men det som minnet rotade fram ur uppenbarligen mycket bortglömda vrår idag var en variant för de tillfällen när det var många deltagare (antagligen var det här också något vi hoppade hela klassen tillsammans) – ett utan mellanrum. och sekunden efter att jag kommit till insikt om att jag ägnat många skolraster åt denna sysselsättning undrade jag hur i all världen jag kunde glömma bort en sån sak. Hur kan man glömma något så elementärt?

Dock vet jag inte om alla dessa minnen från svunna skoltider även sitter kvar i det kroppsliga minnet. Sålunda har jag inte vågat mig på att testa om jag fortfarande besitter förmågan att hoppa in och hoppa ut utan att fastna i hopprepet. Tror att jag sparar det tills jag kan hoppa med människor som är lite mer i min egen storlek (och ålder).

Och sen till sist – i eftermiddags när två av barnen försökte veva långhopprepet åt varsitt håll kom jag plötsligt ihåg att man ju kunde hoppa med två hopprep också. Det imponerade stort på mig när jag var i hopprepsåldern, men jag lärde mig aldrig hur man skulle göra…

Andra bloggar om: , ,

Annonser

6 kommentarer

  1. Jag är ingen minnesforskare man jag ska försöka:

    Eftersom du inte tänkt på det här på länge har ”vägen”, kopplingarna till nervceller i hjärnan där detta minne lagrats, förtvinat. Detta händer med allting i hjärnan som inte används längre, för att hjärnan ska hållas effektiv. Minnet finns kvar, men vägen dit har med tidens gång vuxit igen. När du så kommer i en situation där du påminns om detta sätter hjärnan igång och städar upp vägen igen. Synapserna vid dessa hjärnceller sätter igång och fyrar av signaler igen, och de oanvända, förtvinade banorna återuppbyggs.

    Vi hoppade också twist och dubbelrep när jag lärde mig aldrig ens då! Kom ihåg att jag tyckte att det var jättesvårt, och därför inte kul alls. 🙂


  2. Elise: Tack för förklaringen! Jag blev riktigt fascinerad!


  3. Bar mark och vårsol sätter alltid igång ett primitivt sug efter att hoppa rep och twist (och söka fram min samling med stunttabålda) hos mig. Det är märkligt, men sant. Varje vår. Men det är ganska sällan jag brukar tillfredsställa det där suget, har varken twistband eller de två twistkompisarna jag skulle behöva… Jag minns att vi hade en uppsjö egenkomponerade hoppmönster, med det ena fantasifulla namnet efter det andra… Fast jag har nog glömt de flesta.


  4. Jag var aldrig någon hopprepshoppare heller. Tyckte bättre om att spela bollsporter som landbandy, bordet och rutan.


  5. Jag var grymt avis på tjejerna som kunde hoppa in och hoppa ut när vi hoppade dubbelrep. Jag kunde hoppa dubbelrep, men fick alltid börja ”inne”. Den skolan du pratar om kommer jag oxå ihåg, det handlade om att göra saker i ökande nummer- och svårighetsordning. Första steget var att hoppa tolv enkelhopp och sen blev det tjörvigare och tjörvigare. Gud, vad jag saknar att hoppa rep! Tänk om man skulle börja med det på lunchrasterna på jobbet! 🙂


  6. Camilla: Men hopprepshoppande lär ju vara grymt bra motion – läste att det är ungefär lika konditionsförhäjande som jogging, men betydligt snällare mot knäna. Helt ärligt blev jag lite inspirerad att skaffa ett hopprep, kunde ju bli en ersättning för de uteblivna dagliga cykelturerna under vintermånaderna. Så långhopprep på lunchrasterna låter som en utmärkt idé i mina öron! Du kan ju lägga fram den som arbetsplatshälsovård… 🙂



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: