Archive for 15 april, 2008

h1

Kan man flytta bortom glasväggen?

april 15, 2008

Senast i söndags diskuterade jag gränsdragande på bloggen med en bekant, och diskussionen spökar i bakhuvudet på mig idag, när jag sitter och formulerar ord kring saker jag inte är helt säker på att jag vill gå ut med i offentligheten. När jag inser att jag kanske borde skriva dem i pappersdagboken istället, och vara fri att namnge personer och gå in i detaljerade beskrivningar.

Det är ännu en dag av beslutsångest – javisst var det naivt av mig att komma till insikt om att jag har ett val och sedan på fullaste allvar kunna tro att jag inte behöver grubbla över valet ännu på ett par tre månader. Jag har ju levt med mig själv i 27 år, nog borde jag väl veta att jag inte kan låta bli att grubbla över beslut och val?

Jag funderar över att dra upp mina bopålar och flytta tillbaka till mina egentliga hemtrakter. Och bara tanken får mig att bli sentimental och ledsen och börja tänka på detaljerna – ”min” kör, torghandeln på sommaren när man nästan tror att man bor på betydligt sydligare breddgrader, det faktum att man kan börja lyssna efter näktergalar så småningom, slottet som jag fortfarande inte har besökt, domkyrkan som är både hemtam och fascinerande, detta att man så fort man börjar vandra i kvarteren kring denna domkyrka stöter på bekanta i varje gathörn. Hur man växer fast i en stad efter så här många år, även om man alltid har tyckt att den inte är hundra procent hemma.

Någon annanstans finns större delen av de människor som är viktiga på allvar. Jag blir så påmind om det idag när jag via nätet får en påminnelse om hur personer, som jag har tänkt på och fortfarande tänker på som mina vänner, genom att tyst utelsuta mig från sina tillställningar får mig att känna mig mindre värd. Jag minns hur det har fått mig att tårögd av ilska och besvikelse tänka på andra människor som inkluderar mig och exkluderar en del av det exklusiva. Som inte kräver så mycket rollspel, som tar saker som de är, rycker på axlarna och bara… är. Och låter mig vara den jag är, utan att jag ska behöva känna mig obekväm eller mindervärdig.

Hur klichémässigt är det inte egentligen att raljera om storstadsmänniskornas ytlighet och lantisarnas jordnära ärlighet? Det är också delvis därför det gör mig så ledsen att se hur det nästan blir symboliskt för en del av mitt sociala liv i den så kallade storstaden, detta att jag förvånat befinner mig på andra sidan av konventionens glasvägg.

Det är inte det att jag nödvändigtvis vill vara med. Men det smärtar att inte bli tillfrågad.