h1

Kan man flytta bortom glasväggen?

april 15, 2008

Senast i söndags diskuterade jag gränsdragande på bloggen med en bekant, och diskussionen spökar i bakhuvudet på mig idag, när jag sitter och formulerar ord kring saker jag inte är helt säker på att jag vill gå ut med i offentligheten. När jag inser att jag kanske borde skriva dem i pappersdagboken istället, och vara fri att namnge personer och gå in i detaljerade beskrivningar.

Det är ännu en dag av beslutsångest – javisst var det naivt av mig att komma till insikt om att jag har ett val och sedan på fullaste allvar kunna tro att jag inte behöver grubbla över valet ännu på ett par tre månader. Jag har ju levt med mig själv i 27 år, nog borde jag väl veta att jag inte kan låta bli att grubbla över beslut och val?

Jag funderar över att dra upp mina bopålar och flytta tillbaka till mina egentliga hemtrakter. Och bara tanken får mig att bli sentimental och ledsen och börja tänka på detaljerna – ”min” kör, torghandeln på sommaren när man nästan tror att man bor på betydligt sydligare breddgrader, det faktum att man kan börja lyssna efter näktergalar så småningom, slottet som jag fortfarande inte har besökt, domkyrkan som är både hemtam och fascinerande, detta att man så fort man börjar vandra i kvarteren kring denna domkyrka stöter på bekanta i varje gathörn. Hur man växer fast i en stad efter så här många år, även om man alltid har tyckt att den inte är hundra procent hemma.

Någon annanstans finns större delen av de människor som är viktiga på allvar. Jag blir så påmind om det idag när jag via nätet får en påminnelse om hur personer, som jag har tänkt på och fortfarande tänker på som mina vänner, genom att tyst utelsuta mig från sina tillställningar får mig att känna mig mindre värd. Jag minns hur det har fått mig att tårögd av ilska och besvikelse tänka på andra människor som inkluderar mig och exkluderar en del av det exklusiva. Som inte kräver så mycket rollspel, som tar saker som de är, rycker på axlarna och bara… är. Och låter mig vara den jag är, utan att jag ska behöva känna mig obekväm eller mindervärdig.

Hur klichémässigt är det inte egentligen att raljera om storstadsmänniskornas ytlighet och lantisarnas jordnära ärlighet? Det är också delvis därför det gör mig så ledsen att se hur det nästan blir symboliskt för en del av mitt sociala liv i den så kallade storstaden, detta att jag förvånat befinner mig på andra sidan av konventionens glasvägg.

Det är inte det att jag nödvändigtvis vill vara med. Men det smärtar att inte bli tillfrågad.

Annonser

2 kommentarer

  1. Oj, det låter som om det är mycket på gång! Lycka till med tankarna och beslutsfattandet!

    Och att inte bli tillfrågad – sånt är oerhört smärtsamt. Även om man, precis som du skriver, inte nödvändigtvis vill vara med. Jag känner igen mig i det…


  2. Oja, också jag känner igen mig. Inte för att jag vet vad vilken din situation är, men för att det du skriver om den så bra skulle gå att applicera på situationer jag varit med om…sånt gör ont. Och det om Åbo – det känner jag också igen mig i! Trots att det är snart tre (!) år sedan jag flyttade därifrån är det fortfarande (och kommer kanske alltid att vara) ”min” stad.

    Hur som helst, lycka till med beslutsångesten som förhoppningsvis lugnar ner sig till ett beslut småningom!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: