Dagens i-landsproblem II

Okej, så jag är en listnörd när det är mycket som ska fixas. Listorna fyller dubbla psykologiska funktioner – dels har deras existens en lugnande effekt på mig eftersom jag vet att jag har punkterna till pappers och inte måste hålla dem i huvudet, dels ger det en mycket njutbar känsla av tillfredsställelse över den egna effektiviteten när man får stryka över en eller flera punkter på listan. (Mitt sinne för organisation framträder bara på mycket avgränsade områden – skivhyllan och den här typen av listor.)

Nu när jag har berättat hur skönt det är att få dra streck över saker som finns på att-göra-listan föärstår ni säkert också hur frustrerande det är att utföra saker som står på listan utan att få dra några streck. ta det här med att återlämna biblioteksböcker. Idag efter jobbet lämnade jag in tredje lasset till universitetsbiblioteket, och tror ni att jag får dra något streck i listan? Nej, just det. För det finns fortfarande ett fjärde lass som ska bäras tillbaka.

Det är ju därför stadsbiblioteket har begränsningar på hur många lån man får ha hemma samtidigt. För att man inte ska behöva cykla så många varv fram och tillbaka när böckerna ska återlämnas.

Andra bloggar om: i-landsproblem, bibliotek, listor

Annons

Fem minuter av ytterligheter

En återkommande känsla den senaste tiden: Jag vill lyssna på musik, men kan inte komma på vilken musik jag vill lyssna på, allt känns bara väldigt mycket nja, ett ständigt resultatlöst letande efter rätt skiva i hyllan, efter rätt låt på datorn.
Jag lyssnar på John Holm, och just då inser jag att det inte alls är Ett enskilt rum på Sabbatsberg jag vill lyssna på, utan att låten jag saknar är inspelad av Lasse Tennander och heter Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad). Så jag lyckas komma ihåg på vilken skiva den finns, hittar skivan och lyssnar – och sedan minns jag så mycket på två mikrosekunder – allt om varför jag både vill och inte vill lyssna på låten, allt om kastanjeträd som blommar och en resa rätt ut i ovissheten och det river till i hjärtat så att det känns ända ner i magen.

Måste det vara så knepigt med musik, att man antingen hamnar i likgiltighetsträsket eller i det som är så mycket liv att det gör snudd på för ont att lyssna på? Kan musiken inte bara leva lite mera lagom?

Andra bloggar om: musik, Lasse Tennander, John Holm

Lugnet inför hösten

Med tanke på att hösten är väldigt öppen när det gäller saker som jobb och bostad, med tanke på att det ligger en liten sommarflytt framför mig om mindre än en vecka och en stor helt-och-hållet-flytt (som kommer att bli min största hittills genomlevda) i slutet av sommaren har jag noterat att jag är förvånansvärt obekymrad. Inget svettigt sömnlöst snurrande mellan lakanen om nätterna (även om jag vaknade och vred mig i natt var det nog bara ett sätt för kroppen att visa hur illa den tycker om att bli väckt ur sömnen för att det ska hostas slem ur lungorna, slem från den här vårens tredje luftvägsinfektion – den minst snuviga men klart mest hostiga).

Nej, jag vet inte var jag ska bo i höst, bara att det sannolikt blir i en annan stad än min nuvarande hemstad, jag vet inte exakt hur jag ska försörja mig, men jag förvånar hela tiden mig själv genom att inte orka jaga upp mig. Antingen har jag mognat och utvecklats i rekordfart under det här året, alternativt gör vetskapen om det sociala skyddsnät som väntar att jag är så här lugn.

I vilket fall som helst kan man bara hålla sig lugn till en viss gräns, därför ska jag nu sätta mig och uppdatera kom-ihåg-att-packa-listan samt skapa en tvillinglista i form av en kom-ihåg-att-fixa-lista.

Andra bloggar om: flyttande, hosta

påtvingade dofter

Okej, jag ger mig. Det finns något som är äckligare än parfymerade tvättmedel*. Parfymerade maskindiskmedel. Hur överäckligt som helst. Diskmaskinen på jobbet laddas med dylika, och all disk antar sedan en märkbar, otäck parfymdoft. Hur tänker tillverkarna och produktutvecklarna egentligen? Jag borde bjuda hem dem på cookies som har legat i en på-jobbet-diskad-plastlåda i ett par dygn, så får de se hur trevligt det är att äta cookies med bismak av diskmedelsparfym.

*Per definition är det väl egentligen inte äckligt med parfymerat tvättmedel, det är bara det att de stora tillverkarna dels använder dofter som är grymt obehagliga och att de dels använder dem i sådana mängder att man kan gissa folks tvättmedelsval på ett halvt kvarters avstånd. Jag vill själv bestämma vilka parfymer jag omger mig med, och därmed är alla parfymerade tvättmedel (bortsett från Ecovers milt lavendeldoftsatta) bannlysta i min tvättmaskin.

Andra bloggar om: tvättmedel, diskmedel, dofter

Regelbundna återblickar

Någonstans på nätet hittade jag ännu en sån här kronologisk utmaning.

För 20 år sedan:
Var jag nyss fyllda sju och nybliven storasyster. Det var inte fullt så roligt som jag föreställt mig – då. Jag gick i förskolan och hade enligt bilder en grå vinterhalare*. Vi hade vårfest i förskolan där vi skulle uppträda med Törnrosasången i dramatiserad form. Jag spelade häxan. Elin fick prinsessrollen, och prinsarna hoppade av sin roll på löpande band när det gick upp för dem att de måste pussa prinsessan på kind.
Det var också den här våren som jag läste min första Fem-bok (minns det som ett väldigt roligt men tidskrävande projekt). När jag och pappa sedan var på skolinskrivning och det framkom att jag redan kunde läsa var det just Fem-böcker som jag angav som favoritlitteraturen, vilket lär ha imponerat på skolföreståndaren.
På hösten började jag skolan och tyckte att det emellanåt var väldigt segdraget. Alla dessa uppgifter som man skulle göra! Men läseboken läste jag igenom första kvällen, och sedan fick jag dåligt samvete eftersom jag inte trodde att man fick göra så. Sedan satt jag i klassrummet och stirrade i evigheter på en gul sida där man skulle lära sig att ljuda ihop tre bokstäver. Jag fattade inte varför mina klasskamrater inte bara kunde läsa ihop bokstäverna nån gång så att vi fick ägna oss åt roligare saker. (Jag hoppas verkligen innerligt att dagens läskunniga förstaklassister får ägna sig åt något mer utmanande läsövningar än vad jag fick.)

För 15 år sedan:
Hade jag fyllt tolv år, gick i femman och ägnade mycket tid åt att lusläsa Min Häst samt skriva brev. Jag hade läst det mesta som fanns på barnavdelningen i hembyns bibliotek, och fått börja låna böcker från huvudbiblioteket inne i stan. Lyckan över detta var stundvis överväldigande. Jag hade också ett ganska färskt intresse för popmusik, och lyssnade på Trackslistan varje lördag. Ibland skrev jag brev samtidigt och refererade till Trackslistan i breven. Min bästis Johanna hade egen tv på rummet, och där kunde man titta på MTV, vilket var avundsvärt (tv:n) och fascinerade (MTV).

För 10 år sedan:
Gick jag i gymnasiet, trivdes tillsammans med klasskompisarna på konstlinjen men hade skoltrötta perioder och ett nyväckt ointresse för matte, fysik och kemi. Bildkonstlektionerna var ett paradis av kreativitet och evinnerligt babblande med klasskompisarna. Vi lärde oss bland annat att fota med systemkamera**, att framkalla film och bilder i mörkrum, och konstaterade att misslyckade bilder alltid borde fotas i svartvitt, för då var det minsann inte en misslyckade bild längre, utan Konst, ety alla svartvita fotografier per definition är Konst.
Jag började föra min första läsdagbok, och skrev fortfarande extremt många och långa brev, numera även på engelska. Flest och längst brev skrev jag till Åsa, där vi diskuterade böcker i kvadrat och planerade att ta över världen.

För fem år sedan:
Var jag tjugotvå år gammal, hemifrånflyttad och boende i Åbo. Jag läste litteraturvetenskap och hade gett upp informationsförvaltningen, tog en del kurser i kvinnovetenskap och var under en period extremt feministiskt medveten. De människor jag umgicks mest med (läs: mer eller mindre dagligen) bodde i varsin lägenhet på mitt bostadsområde, och det rändes flitigt mellan dessa tre lägenheter.
På kärleksfronten led jag av gravt grubbleri, helt ovetande om vilka verkliga känslostormar jag skulle möta under de kommande åren.

* vad man i Sverige kallar vinteroverall.
** Detta hindrar förstås inte att jag sedan dess har glömt bort alltihop, och numera bekvämt använder mig av den digitala systemkamerans automatläge, med egna modifikationer.

Kontakter jag ogillar

Det finns två kategorier av människor jag inte vill konfronteras med – telefonförsäljare och dörrknackande missionärer (i allmänhet representerande Jehovas vittnen).

I tisdags attackerade de mig samtidigt. Jag satt och åt frukost i lätt morgonbrådska när det ringde på dörren, och utanför stod en man med portfölj och svamlade något om att han deltig i en kurs om vänskap och kärlek till nästan. Samtidigt som han förklarade det här hörde jag min telefon ringa, och förklarade alltså raskt för honom att jag har bråttom, snart ska till jobbet och dessutom måste svara i telefon. Han lovade att komma tillbaka på fredag istället, och ja, det var ju dumt att jag inte tog honom ur villfarelsen att jag skulle vara mer positiv till hans budskap på fredag, men ibland gör man vad som helst för att bli av med dem.

Jag stängde dörren och svarade i telefonen – för att mötas av en ettrig telefonförsäljare som ville ha med mig i en strumpklubb. Jag förklarade min vana trogen att jag av princip aldrig köper något över telefon, och i vanliga fall brukar det fungera. Icke i tisdags (faktiskt inte heller i torsdags när jag på jobbet blev uppringd av extremt påstridig man med åsikter om mitt behov av nytt telefonabonnemang). Hon börjar fråga ut mig om orsakerna därtill, och förklarar sedan obekymrat hur himla bra strumpklubben ändå är, som om hon inte alls hört mina protester.

Där har man för att man inte svär åt dem eller trycker bort samtalet genast. Jag vet att Malinjohanna brukar bli av med de flesta genom att prata svenska med dem, men jag lyckas aldrig ha tillräcklig sinnesnärvaro. Jag är så miljöskadad att jag svarar på finska om jag blir tilltalad på finska, utan att hinna tänka efter om det verkligen är finska jag vill prata just nu.

Jehovarna är ändå, när jag tänker efter, snäppet uthärdligare. Mannen kom tillbaka i fredags morse, jag övervägde att inte öppna dörren, men det funkar ju inte så bra när man från positionen utanför ytterdörren kommer åt att se in genom köksfönstret och där kan betrakta mitt frukostätande. Och minsann, var han inte jehovare trots att han körde en fint om någon obestämd kurs i tisdags.

Hörni fridstörare – jag vill inte behöva ha med er att göra. Jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare som inte respekterar ett nej, inte heller vill jag ha hembesök av människor som vill värva mig till en eller annan religiös sammanslutning. Jag klarar utmärkt väl av att köpa mina strumpor själv, likaså klarar jag utmärkt väl av att ta reda på mer om Bibeln utan hjälp från Jehovas vittnen. Finns det ingen snabb och effektiv metod att bli av med de där ettriga rösterna i telefonen, bortsett från att trycka bort samtalet och känna sig extremt oartig? Har inte Jehovarna något register man kan anmäla sig till, en svart lista för hopplösa fall som trots ideliga hembesök fortfarande envist håller fast vid den lutherska kyrkan?

Andra bloggar om: irritationsmoment, telefonförsäljare, Jehovas vittnen

Svärtan i våren

Våren exploderar just nu, i grönska och fågelsång, i värme som får mig att sitta i skogen och läsa, njutandes av att man inte behöver vara klädd i lager på lager.

Det är så mycket barndom över sommaren, dofterna och ljuden tar mig tillbaka. Jag tror att varje årstidsförändring bär med sig de här snabba anfallen av nostalgi, och den efterföljande glimten av förvirring över att jag trots allt inte är ett barn längre – när slutade jag vara det?

En del av mina barndomssomrar dog igår. Min småkusin, som jag lekte med så många gånger under vistelserna hos morföräldrarna, kommer inte att se flera vårar, och det känns overkligt och orättvist. Jag ringer morsdagssamtal till mamma, och så mycket handlar om svärtan som drar kring gårdarna runt mormor och morfars hus. Allt det oändligt sorgliga som är på gång just nu, på den där platsen som en gång var så barndomstrygg.

Andra bloggar om: vår, nostalgi, sorg

Den främmande svenskan

Läser lördagens tidning såhär i efterskott och hittar en intervju med Juha Janhunen, nyvald ordförande för Finlandssvensk samling r.f. Janhunen, som egentligen är finskspråkig, tycker att finlandssvenskan är ett utrotningshotat språk, och anser (i vanlig ordning) att finlandssvenskarna borde ta mer plats – men också att de finskspråkiga borde ge oss mer utrymme.

Det kom ganska lämpligt det där, efter förmiddagens utspel. Jag hade ett möte med mina överordnade, och efteråt passade jag på att bekanta mig med organisationens bibliotek. Frågade en anställd om de svenskspråkiga böckerna hade en egen hylla, och hon förklarade att jadå, i hyllan där i hörnet har vi all litteratur på främmande språk.
Jag blev faktiskt lite giftig i mitt svar. Jag tycker fortfarande att det är en förolämpning när svenska klassas som ett främmande språk i den tvåspråkiga stad jag är bosatt i. Samfälligheten jag jobbar i är också tvåspråkig, även om det bara syns på pappret och i min egen församling. Och går jag till stadsbiblioteket för att låna en cd-bok får jag leta i hyllorna med – just det – talböcker på främmande språk.

Sedan kan den finskspråkiga majoriteten vara hur principiellt välvillig den vill. Sedan kan jag själv klara av att uttrycka mig tämligen obehindrat på det andra inhemska. Men jag kan faktiskt inte hålla andakt för en grupp ettor och tvåor med hjälp av en finskspråkig översättning av den svenska bok jag vill ha.

Jag sörjer ibland när jag ser de här barnens finska omgivning. Jag sörjer för de som är enspråkigt svenska än så länge, som så tidigt måste möta den tuffa verklighet som det kan innebära att tillhöra en språklig minoritet. För det är tufft när man lever i en stad där svenskan bara existerar på små öar. Och bortsett från att jag vill närmare de som står mig nära så är det just språket som får mig att vilja flytta tillbaka till Österbotten. Jag vill bo någonstans där tvåspråkigheten fungerar i praktiken, där tvåspråkigheten inte först och främst handlar om finlandssvenskar som har lärt sig att fungera på finska. Samtidigt inser jag att jag och alla med mig som flyr de allt finskare områdena i den södra landsändan, att vi alla bidrar till förfinskningen. Och att Juha Janhunen inte hade så fel när han drog paralleller mellan tibetanernas och finlandssvenskarnas språkliga situation.

Andra bloggar om: finlandssvenska, Finlandssvensk samling, Juha Janhunen, tvåspråkighet

Thank Rajaton for the Music

I morse var det måndag morgon i kvadrat. Det var minst sagt motigt att stiga upp och cykla till jobbet efter fyra dagars långledigt – i synnerhet när man är medveten om att det inte blir fler andningshål inom den här månaden.
Dessutom var jag trött in i märg och ben – så till den grad att jag mest satt och glodde under halvslutna ögon vid frukostbordet fast förnuftet sa mig att jag var sen och skulle vbli ännu senare om jag inte skyndade mig. Men skynda sig, hur gör man det när kroppen bara vill rulla ihop sig till en boll på behagligt varm plats? Så redan innan jag cyklat till jobbet hann jag önska att dagen skulle ta slut någon gång så att jag får gå och lägga mig igen. För det finns inget som är så utmattande som måndagmorgonens trötthet. Inte den där tidiga väckningen för att hinna till tåget eller skolningsmorgonen – för då går man delvis på spänning alternativt ilska och hinner inte ta in den trötthet som rimligtvis ligger och lurar där bakom. Men måndagsmorgnar, när tyngden av de fem kommande dagarna väger allt för tungt på ens axlar…

Lyckligtvis är måndagsmorgnarna inte eviga, och efter jobbet får jag cykla hem och lyssna på lånad skiva där Rajaton tillsammans med Lahtis symfoniorkester tolkar ABBA. Ljuvligt! Precis vad man behöver för att lyfta humöret! Jag är snudd på beredd att säga att det här är bättre än originalet – men det är egentligen bara för att jag kan originalet utan och innan, och kan kombineras lyssnandet med förtjust jämförelse. Och Rajatons versioner passar ofta min svaghet för blåsinstrument kombinerade med populärmusik.

Rajatons sätt att göra ABBA får mig att vilja ange covers som den musikgenre jag tycker allra mest om. För att det är så kul med låtar man kan, som plötsligt inte låter som de brukar – men fortfarande bra.

Andra bloggar om: trötthet, Rajaton, ABBA, covers

Ups and downs

Första natten med öppet fönster det här året, och när jag vaknade log jag åt att jag har drömt drömmar innehållande fågelsång. Och precis som om den hade hört mina tankar kom en otäck geting omedelbart in genom fönstret och surrade ilsket bakom gardinen.

Så öppet-fönster-nattetid-premiären följdes raskt av årets första dödade geting. Ty humlor bär man ut, getingar tar man livet av under vad som känns som dödsförakt.

Andra bloggar om: fågelsång, getingar