Archive for maj, 2008

h1

Dagens i-landsproblem II

maj 27, 2008

Okej, så jag är en listnörd när det är mycket som ska fixas. Listorna fyller dubbla psykologiska funktioner – dels har deras existens en lugnande effekt på mig eftersom jag vet att jag har punkterna till pappers och inte måste hålla dem i huvudet, dels ger det en mycket njutbar känsla av tillfredsställelse över den egna effektiviteten när man får stryka över en eller flera punkter på listan. (Mitt sinne för organisation framträder bara på mycket avgränsade områden – skivhyllan och den här typen av listor.)

Nu när jag har berättat hur skönt det är att få dra streck över saker som finns på att-göra-listan föärstår ni säkert också hur frustrerande det är att utföra saker som står på listan utan att få dra några streck. ta det här med att återlämna biblioteksböcker. Idag efter jobbet lämnade jag in tredje lasset till universitetsbiblioteket, och tror ni att jag får dra något streck i listan? Nej, just det. För det finns fortfarande ett fjärde lass som ska bäras tillbaka.

Det är ju därför stadsbiblioteket har begränsningar på hur många lån man får ha hemma samtidigt. För att man inte ska behöva cykla så många varv fram och tillbaka när böckerna ska återlämnas.

Andra bloggar om: , ,

h1

Fem minuter av ytterligheter

maj 26, 2008

En återkommande känsla den senaste tiden: Jag vill lyssna på musik, men kan inte komma på vilken musik jag vill lyssna på, allt känns bara väldigt mycket nja, ett ständigt resultatlöst letande efter rätt skiva i hyllan, efter rätt låt på datorn.
Jag lyssnar på John Holm, och just då inser jag att det inte alls är Ett enskilt rum på Sabbatsberg jag vill lyssna på, utan att låten jag saknar är inspelad av Lasse Tennander och heter Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad). Så jag lyckas komma ihåg på vilken skiva den finns, hittar skivan och lyssnar – och sedan minns jag så mycket på två mikrosekunder – allt om varför jag både vill och inte vill lyssna på låten, allt om kastanjeträd som blommar och en resa rätt ut i ovissheten och det river till i hjärtat så att det känns ända ner i magen.

Måste det vara så knepigt med musik, att man antingen hamnar i likgiltighetsträsket eller i det som är så mycket liv att det gör snudd på för ont att lyssna på? Kan musiken inte bara leva lite mera lagom?

Andra bloggar om: , ,

h1

Lugnet inför hösten

maj 25, 2008

Med tanke på att hösten är väldigt öppen när det gäller saker som jobb och bostad, med tanke på att det ligger en liten sommarflytt framför mig om mindre än en vecka och en stor helt-och-hållet-flytt (som kommer att bli min största hittills genomlevda) i slutet av sommaren har jag noterat att jag är förvånansvärt obekymrad. Inget svettigt sömnlöst snurrande mellan lakanen om nätterna (även om jag vaknade och vred mig i natt var det nog bara ett sätt för kroppen att visa hur illa den tycker om att bli väckt ur sömnen för att det ska hostas slem ur lungorna, slem från den här vårens tredje luftvägsinfektion – den minst snuviga men klart mest hostiga).

Nej, jag vet inte var jag ska bo i höst, bara att det sannolikt blir i en annan stad än min nuvarande hemstad, jag vet inte exakt hur jag ska försörja mig, men jag förvånar hela tiden mig själv genom att inte orka jaga upp mig. Antingen har jag mognat och utvecklats i rekordfart under det här året, alternativt gör vetskapen om det sociala skyddsnät som väntar att jag är så här lugn.

I vilket fall som helst kan man bara hålla sig lugn till en viss gräns, därför ska jag nu sätta mig och uppdatera kom-ihåg-att-packa-listan samt skapa en tvillinglista i form av en kom-ihåg-att-fixa-lista.

Andra bloggar om: ,

h1

påtvingade dofter

maj 23, 2008

Okej, jag ger mig. Det finns något som är äckligare än parfymerade tvättmedel*. Parfymerade maskindiskmedel. Hur överäckligt som helst. Diskmaskinen på jobbet laddas med dylika, och all disk antar sedan en märkbar, otäck parfymdoft. Hur tänker tillverkarna och produktutvecklarna egentligen? Jag borde bjuda hem dem på cookies som har legat i en på-jobbet-diskad-plastlåda i ett par dygn, så får de se hur trevligt det är att äta cookies med bismak av diskmedelsparfym.

*Per definition är det väl egentligen inte äckligt med parfymerat tvättmedel, det är bara det att de stora tillverkarna dels använder dofter som är grymt obehagliga och att de dels använder dem i sådana mängder att man kan gissa folks tvättmedelsval på ett halvt kvarters avstånd. Jag vill själv bestämma vilka parfymer jag omger mig med, och därmed är alla parfymerade tvättmedel (bortsett från Ecovers milt lavendeldoftsatta) bannlysta i min tvättmaskin.

Andra bloggar om: , ,

h1

Regelbundna återblickar

maj 22, 2008

Någonstans på nätet hittade jag ännu en sån här kronologisk utmaning.

För 20 år sedan:
Var jag nyss fyllda sju och nybliven storasyster. Det var inte fullt så roligt som jag föreställt mig – då. Jag gick i förskolan och hade enligt bilder en grå vinterhalare*. Vi hade vårfest i förskolan där vi skulle uppträda med Törnrosasången i dramatiserad form. Jag spelade häxan. Elin fick prinsessrollen, och prinsarna hoppade av sin roll på löpande band när det gick upp för dem att de måste pussa prinsessan på kind.
Det var också den här våren som jag läste min första Fem-bok (minns det som ett väldigt roligt men tidskrävande projekt). När jag och pappa sedan var på skolinskrivning och det framkom att jag redan kunde läsa var det just Fem-böcker som jag angav som favoritlitteraturen, vilket lär ha imponerat på skolföreståndaren.
På hösten började jag skolan och tyckte att det emellanåt var väldigt segdraget. Alla dessa uppgifter som man skulle göra! Men läseboken läste jag igenom första kvällen, och sedan fick jag dåligt samvete eftersom jag inte trodde att man fick göra så. Sedan satt jag i klassrummet och stirrade i evigheter på en gul sida där man skulle lära sig att ljuda ihop tre bokstäver. Jag fattade inte varför mina klasskamrater inte bara kunde läsa ihop bokstäverna nån gång så att vi fick ägna oss åt roligare saker. (Jag hoppas verkligen innerligt att dagens läskunniga förstaklassister får ägna sig åt något mer utmanande läsövningar än vad jag fick.)

För 15 år sedan:
Hade jag fyllt tolv år, gick i femman och ägnade mycket tid åt att lusläsa Min Häst samt skriva brev. Jag hade läst det mesta som fanns på barnavdelningen i hembyns bibliotek, och fått börja låna böcker från huvudbiblioteket inne i stan. Lyckan över detta var stundvis överväldigande. Jag hade också ett ganska färskt intresse för popmusik, och lyssnade på Trackslistan varje lördag. Ibland skrev jag brev samtidigt och refererade till Trackslistan i breven. Min bästis Johanna hade egen tv på rummet, och där kunde man titta på MTV, vilket var avundsvärt (tv:n) och fascinerade (MTV).

För 10 år sedan:
Gick jag i gymnasiet, trivdes tillsammans med klasskompisarna på konstlinjen men hade skoltrötta perioder och ett nyväckt ointresse för matte, fysik och kemi. Bildkonstlektionerna var ett paradis av kreativitet och evinnerligt babblande med klasskompisarna. Vi lärde oss bland annat att fota med systemkamera**, att framkalla film och bilder i mörkrum, och konstaterade att misslyckade bilder alltid borde fotas i svartvitt, för då var det minsann inte en misslyckade bild längre, utan Konst, ety alla svartvita fotografier per definition är Konst.
Jag började föra min första läsdagbok, och skrev fortfarande extremt många och långa brev, numera även på engelska. Flest och längst brev skrev jag till Åsa, där vi diskuterade böcker i kvadrat och planerade att ta över världen.

För fem år sedan:
Var jag tjugotvå år gammal, hemifrånflyttad och boende i Åbo. Jag läste litteraturvetenskap och hade gett upp informationsförvaltningen, tog en del kurser i kvinnovetenskap och var under en period extremt feministiskt medveten. De människor jag umgicks mest med (läs: mer eller mindre dagligen) bodde i varsin lägenhet på mitt bostadsområde, och det rändes flitigt mellan dessa tre lägenheter.
På kärleksfronten led jag av gravt grubbleri, helt ovetande om vilka verkliga känslostormar jag skulle möta under de kommande åren.

* vad man i Sverige kallar vinteroverall.
** Detta hindrar förstås inte att jag sedan dess har glömt bort alltihop, och numera bekvämt använder mig av den digitala systemkamerans automatläge, med egna modifikationer.

h1

Kontakter jag ogillar

maj 17, 2008

Det finns två kategorier av människor jag inte vill konfronteras med – telefonförsäljare och dörrknackande missionärer (i allmänhet representerande Jehovas vittnen).

I tisdags attackerade de mig samtidigt. Jag satt och åt frukost i lätt morgonbrådska när det ringde på dörren, och utanför stod en man med portfölj och svamlade något om att han deltig i en kurs om vänskap och kärlek till nästan. Samtidigt som han förklarade det här hörde jag min telefon ringa, och förklarade alltså raskt för honom att jag har bråttom, snart ska till jobbet och dessutom måste svara i telefon. Han lovade att komma tillbaka på fredag istället, och ja, det var ju dumt att jag inte tog honom ur villfarelsen att jag skulle vara mer positiv till hans budskap på fredag, men ibland gör man vad som helst för att bli av med dem.

Jag stängde dörren och svarade i telefonen – för att mötas av en ettrig telefonförsäljare som ville ha med mig i en strumpklubb. Jag förklarade min vana trogen att jag av princip aldrig köper något över telefon, och i vanliga fall brukar det fungera. Icke i tisdags (faktiskt inte heller i torsdags när jag på jobbet blev uppringd av extremt påstridig man med åsikter om mitt behov av nytt telefonabonnemang). Hon börjar fråga ut mig om orsakerna därtill, och förklarar sedan obekymrat hur himla bra strumpklubben ändå är, som om hon inte alls hört mina protester.

Där har man för att man inte svär åt dem eller trycker bort samtalet genast. Jag vet att Malinjohanna brukar bli av med de flesta genom att prata svenska med dem, men jag lyckas aldrig ha tillräcklig sinnesnärvaro. Jag är så miljöskadad att jag svarar på finska om jag blir tilltalad på finska, utan att hinna tänka efter om det verkligen är finska jag vill prata just nu.

Jehovarna är ändå, när jag tänker efter, snäppet uthärdligare. Mannen kom tillbaka i fredags morse, jag övervägde att inte öppna dörren, men det funkar ju inte så bra när man från positionen utanför ytterdörren kommer åt att se in genom köksfönstret och där kan betrakta mitt frukostätande. Och minsann, var han inte jehovare trots att han körde en fint om någon obestämd kurs i tisdags.

Hörni fridstörare – jag vill inte behöva ha med er att göra. Jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare som inte respekterar ett nej, inte heller vill jag ha hembesök av människor som vill värva mig till en eller annan religiös sammanslutning. Jag klarar utmärkt väl av att köpa mina strumpor själv, likaså klarar jag utmärkt väl av att ta reda på mer om Bibeln utan hjälp från Jehovas vittnen. Finns det ingen snabb och effektiv metod att bli av med de där ettriga rösterna i telefonen, bortsett från att trycka bort samtalet och känna sig extremt oartig? Har inte Jehovarna något register man kan anmäla sig till, en svart lista för hopplösa fall som trots ideliga hembesök fortfarande envist håller fast vid den lutherska kyrkan?

Andra bloggar om: , ,

h1

Svärtan i våren

maj 11, 2008

Våren exploderar just nu, i grönska och fågelsång, i värme som får mig att sitta i skogen och läsa, njutandes av att man inte behöver vara klädd i lager på lager.

Det är så mycket barndom över sommaren, dofterna och ljuden tar mig tillbaka. Jag tror att varje årstidsförändring bär med sig de här snabba anfallen av nostalgi, och den efterföljande glimten av förvirring över att jag trots allt inte är ett barn längre – när slutade jag vara det?

En del av mina barndomssomrar dog igår. Min småkusin, som jag lekte med så många gånger under vistelserna hos morföräldrarna, kommer inte att se flera vårar, och det känns overkligt och orättvist. Jag ringer morsdagssamtal till mamma, och så mycket handlar om svärtan som drar kring gårdarna runt mormor och morfars hus. Allt det oändligt sorgliga som är på gång just nu, på den där platsen som en gång var så barndomstrygg.

Andra bloggar om: , ,