Just när man har insett att man inte kommer att hitta en lägenhet som man både har råd att flytta in i och känner att man kommer att vilja stanna i – inte bara tills man hittar något bättre – före månadsskiftet, vad händer då? Man visas en lägenhet som man verkligen verkligen vill bo i. Man förälskar sig i ett par fönster. Man hänförs av mängden förvaringsutrymme. Av ljuset. Frysen. Hörnan där ens tvättmaskin kunde få plats i badrummet.
Och kruxet? En timme efter att jag förälskade mig i lägenheten skulle den visas upp för tjejen som är före mig i kön. Och om hon har något vett i skallen kommer hon ju att välja den framom de andra två. Mitt enda hopp är att hon inte kommer körande sisådär 100 kilometer för att titta på tre ynka lägenheter, att hon har fler på lut och att hon ska falla för en av dem så som jag föll för den här.
Annars jobbar jag och jobbar och får uppleva det där som jag väl borde ha insett att jag förr eller senare skulle möta – någon som hade synpunkter på min text. Negativa och anklagande sådana. och det händer strax före jag ska gå hem, och ingen inblandad kollega har jag att tala med det om, och det förföljer mig ända hem. Rutin är kanske att ha ett hårdare pansar mot det här. Att ha en mer instinktiv känsla för gränser, att redan under samtalet kunna inse det som jag insåg flera timmar senare. Men det kommer kanske? För det lär ju knappast vara första och sista gången som jag får påminnas om att man inte alltid kan vara alla till lags i den här branschen.
Andra bloggar om: söka lägenhet, flyttande
Ikas ord 2.0 