Archive for oktober, 2008

h1

Spridda alfabetiska musikfunderingar

oktober 30, 2008

Ni vet när man vill lyssna på musik men inte kan komma på vad man vill lyssna på? (Eller är det bara jag?)

En rolig lösning på problemet, om man har hyfsat mycket musik i sitt iTunesbibliotek, är att låta iTunes sortera musiken enligt låttitlar. Man kan hitta mycket musik man har glömt att man gillade. Fast ibland blir det väldigt, väldigt fel. Jag må ha hyfsat bred musiksmak, men Hönan Agda skorrar betänkligt omedelbart efter Härlig är jorden.

Jag hävdar bestämt att den här metoden är bättre än random radiolyssnande om man är på det där trygghetstörstande humöret och mera vill återupptäcka gammalt än upptäcka nytt. Det är inget fel på att gräva ner sig i sin egen musiksamling emellanåt, i synnerhet inte efter de där perioderna med lätt förfärande insikt om hur mycket musik man har som man inte har lyssnat på det senaste halvåret.

I söndags (apropå återfunna favoriter) lyssnade jag genom Coldplays alla album tillsammans med två vänner som byligen upptäckt Coldplay, och slogs av hur bra Parachutes är. Helt ärligt – jag hade glömt bort det. Att det inte bara var enstaka guldkorn som Spies och lätt sönderspelade Yellow, utan att skivan som helhet är hur fin som helst, lite (mycket!) mera stillsam och eftertänksamt melankolisk än de senare låtarna.

Digital musik och mp3or och vad de gör för och mot musiklyssnandet… Men tänk er att genomföra det här utan mp3or! Tanken får mig att fnissa – vilket springande mellan stereon och skivhyllan det skulle bli!

Andra bloggar om: , , ,

Annonser
h1

Dygnsrytm och omvärldsirritation

oktober 28, 2008

Bortsett från att det är lju-hu-uvligt att få en extra timme sådär bara så är återgången till normaltid dessutom bra för en annan sak. Den är ett ypperligt hjälpmedel för nattugglor som jag att styra upp dygnsrytmen en aning.

Bara det att… Jag missade det där lite igår kväll, och var inte i säng före klockan var ett i alla fall. Nu skulle jag ju ha kunnat rädda situationen för resten av veckan om jag lagt manken till idag, men efter ett jobbinhopp med kort varsel till sju ikväll, och jobb 12-19 finns det absolut inget som motiverar mig att lägga mig tidigt och därmed vakna tidigt imorgon. För om jag vaknar tisigt äter jag frukost tidigt och måste alltså inte bara packa med lunch till jobbet, utan dessutom äta lunch innan jag beger mig till jobbet. För krångligt. Avgjort lättare att bejaka mina sanna nattugglelustar och ta sovmorgon imorgon.

I övrigt har jag för tillfället tappat tålamodet med omvärlden. Jag pratar inte om att man blir knäpp på sina medmänniskor för att de gör störande saker (och att denna frustration ökar dramatiskt vid trötthet, hunger och stress), jag pratar om en irritation på ett högre plan. Jag får i nerverna på storköksanställda som inte behärskar ett uns vegetarisk näringslära. På hälsokort för småbarn som finns tillgängliga i ljusblått och ljusrosa. På ställen som serverar te och kaffe i pappersmugg. Jag vet inte riktigt vad det här beror på – att vi på många sätt lever åt skogen borde ju inte vara en nyhet för mig? Och det är ju inte första gången jag möter alla de här småsakerna, som borde vara möjliga att sköta på ett bättre sätt utan att det krävs manglingar på regeringsnivå.

(Det här kanske är ett svagt ögonblick, men i så fall har det varit ett svagt ögonblick ända sedan i lördags: Jag lovar på stående fot att jag kan komma och hålla en föreläsning om protein i vegetarisk mat alldeles gratis för vem som helst som jobbar med att laga mat åt andra och som tror att vegetarianer väljer bort köttet för att de till skillnad från andra inte har behov av proteiner. För alla som tror att den som äter vegetariskt vill komma undan den där jobbiga upplevelsen av att bli mätt av den mat man stoppar i sig.)

Andra bloggar om: , , , , ,

h1

Ett hotat litet tecken

oktober 25, 2008

Babel har gjort ett alldeles underbart litet inslag till förmån för det utrotningshotade skiljetecknet som kallas semikolon.

Jag önskar att jag var bättre på att använda semikolon, men i själva verket vågar jag inte använda dem alls. Ibland kan jag till och med känna att just här och nu i den här meningen skulle det sitta väldigt fint med ett semikolon. Ändå fegar jag alltid ur i sista stund, rädd att hantera det lilla tecknet fel. Det är något väldigt känsligt över semikolonet och bruket av det nuförtiden. Jag blir alldeles för medveten om hur lätt det är att göra fel. Senast igår på jobbet ville jag använda ett semikolon, och fegade ur. För tänk hur illa det hade sett ut med ett felanvänt semikolon i tidningen! Det fick bli ett tankstreck. Inte för inte konstaterar Babel att ”tankstreck är den okunniges semikolon”.

Hjälp mig här – hur gör man för att rädda semikolonet? Alltså: Hur skaffar man sig ett grundmurat semikolonsjälvförtroende?

Andra bloggar om: , ,

h1

Det är den tiden på året…

oktober 24, 2008

… när jag verkar vara kommunist. ”Den tiden” är i det här fallet liktydigt med valtider. Jag testar Vasabladets valmaskin, och dessvärre gör resultatet mig mest förvirrad. Sfp, sfp och ännu mera sfp i toppen. Vad är det här, tänker jag, och surfar in på Yles valmaskin. Där återställs ordningen, genom att Finlands kommunistiska parti hamnar bland toppresultaten, och sannfinländarna och samlingspartiet bland de minst lämpade. Jag blev ju nästan rädd där ett tag…

Nej, jag tänker inte rösta på kommunisterna den här gången heller, men jag vill fortfarande inte rösta på SFP. I riksdagsval och liknande känns det aldrig aktuellt, för inte ens valmaskinerna försöker föreslå det. I kommunalval blir det plötsligt knepigt på mer än ett sätt, och jag börjar ana varför SFP ofta har ett så stort stöd i tvåspråkiga kommuner. Att de har det i de svenskspråkiga kommunerna, det övergår mitt förstånd. Om jag bodde i, säg Korsnäs, skulle det aldrig falla mig in att rösta på SFP, vilket bevisar att min bild av SFP fortfarande går ut på att de är bra på att jobba för svenskheten, men i övriga frågor litar jag inte alls på dem.
Sen sitter man i sin tvåspråkiga kommun och har fått tillräckligt många språkliga törnar i sitt liv för att börja inse att någon faktiskt måste jobba för svenskan. Men fortfarande: jag har personligen svårt att förlika mig med tanken på att ”min” representant i fullmäktige skulle tillhöra SFP. Jag skulle känna mig så förtida medelålders, på ett väldigt negativt sätt. Jag skulle känna mig som om jag gett upp det sista av mina ideal, resignerat och gett upp. Utmattad börjat följa med strömmen. Och det är inget fel på att vara medelålders, men jag vill inte bli det före trettio års ålder.

Åh, det här blev långt och säkert späckat med fördomar. Jag skyller det på att jag är fostrad till skåpkommunist – jag röstar inte på kommunisterna, men jag vet om att jag i många frågor sympatiserar med dem. Jag tror inte på kommunismen, men lustigt nog tycker deras kandidater ofta ungefär som jag. Och jag tror att det kommer hemifrån, de där värderingarna som sitter i ryggmärgen och som man inte alltid inser är politiska. Kanske är det bara kommunisterna som orkar vara lika idealistiska som jag. Eller kanske är det SFP som är för långt högerut.

Andra bloggar om: , , ,

h1

Oktoberdag återskapad*

oktober 23, 2008

Cyklar genom centrum, nyvaken oktobermorgon. Himlen fortfarande soluppgångstonad ovanför husen. Cyklarna lämnar våta snigelspår på gågatan. Höstfukt.

Trappuppgången på jobbet luktar precis lika, och på morgonmötet känns det som om jag kommit hem. Det handlar om något som går djupare än den sköna känslan av att veta att man kan dricka morgonte på jobbet, även om det just då är en himmelskt skön detalj.

Jag får sitta vid samma dator som jag bebodde största delen av sommaren, och den kommer ihåg alla mina lösenord och alla de webbplatser jag besökte dagligen. Naturljus över skrivbordet, och jag noterar plötsligt att det tydligen varit kallt på allvar i natt när jag ser rimfrosten på grannredaktionens tak.
På eftermiddagen tecknar solljuset oskarpa skuggor över grannhuset, och ljuset får mig att tänka på kalla dagar under vinterns mörkaste tid när solen är som mest sparsmakad.

Däremellan har jag gått på första presstillfället på nästan exakt två månader, vandrat tillbaka i strålande sol och varit lyckligt energisk på ett sätt som jag annars bara brukar vara under påverkan av sommarljus och nästan-midnattssol.

(Det här är det bästa jobb jag har haft någonsin. Det är bara så synd att jag har det så sällan.)

*Nej, jag bloggar inte på arbetstid, ovanstående är avskrift från handskrivna anteckningar. Skrivhanden behöver kanske också uppvärmning innan man tvingar den till maratonpass i hög hastighet.

Andra bloggar om: , , ,

h1

smaker och dofter

oktober 22, 2008

Det doftade lite pizzeria-aktigt igår kväll när jag kom in i min lägenhet igen efter att ah vattnat orkidéer åt grannen. Måste ha varit oreganon i linssoppan.
Linssoppan i mitt kök är sig aldrig lik från gång till gång. Under en period i början av hösten blandade jag utr linserna med sojakross. Det fick sin början när nivån i linsburken plötsligt var lägre än väntat, och soppan redan var halvfärdig. De två senaste gångerna har soppan lagats utan sojakross, och igår testade jag för första gången att slänga i en bit finhackad rotselleri – ekolådornas varierande och ofta lite oväntade innehåll kräver ett visst mått av kreativitet. Jag trodde egentligen inte att jag tyckte om rotselleri, men i det här fallet gick det riktigt bra. om det sedan berodde på mängden eller på att mitt smaksinne vuxit till sig vet jag inte. Lite som med jasminteet för ett tag sedan.

Andra bloggar om: ,

h1

Stående ovationer

oktober 18, 2008

Det är helt klart ett nytt men numera befäst beteende hos mig. Jag ser en teaterpjäs och eftersom den är så sjukt bra, upplevelsen så enorm, så känns applåderna för platta. Så jag ser till att få mitt sällskap med mig och reser mig upp. För att skådespelarna i sanning är värda det, och lite för att det skulle vara så häftigt om alla andra följde efter. (Det gör de inte. Man måste kanske sitta på första raden då. Men många som sitter bakom brukar följa mitt exempel!)

Egentligen är det ju jag som är osannolikt bortskämd på teaterfronten i år. Två pjäser på tre månader, och båda två visade sig vara riktigt fantastiskt stora teaterupplevelser, sådär så att jag vill gå hem och skriva en kolumn som dryper av kärlek till teatern och livet och kulturen efteråt. I somras Min yttersta vilja, igår kväll Jag ångrar ingenting. Den senare går fortfarande på Wasa Teater. Pallra er iväg och se den.

Andra bloggar om: , ,