h1

Stående ovationer

oktober 18, 2008

Det är helt klart ett nytt men numera befäst beteende hos mig. Jag ser en teaterpjäs och eftersom den är så sjukt bra, upplevelsen så enorm, så känns applåderna för platta. Så jag ser till att få mitt sällskap med mig och reser mig upp. För att skådespelarna i sanning är värda det, och lite för att det skulle vara så häftigt om alla andra följde efter. (Det gör de inte. Man måste kanske sitta på första raden då. Men många som sitter bakom brukar följa mitt exempel!)

Egentligen är det ju jag som är osannolikt bortskämd på teaterfronten i år. Två pjäser på tre månader, och båda två visade sig vara riktigt fantastiskt stora teaterupplevelser, sådär så att jag vill gå hem och skriva en kolumn som dryper av kärlek till teatern och livet och kulturen efteråt. I somras Min yttersta vilja, igår kväll Jag ångrar ingenting. Den senare går fortfarande på Wasa Teater. Pallra er iväg och se den.

Andra bloggar om: , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: