8 saker och ett myteri

Jag blev utmanad av Camilla.

Publicera reglerna på din blogg.
Svara på sex 8-sakerna.
Meddela de utmanade på deras bloggar.

8 favoritprogram

House
Mitt liv som död
De drabbade
Världens dåligaste språk
Six Feet Under
My so-called Life
Ebba och Didrik
The Storyteller

(Jag äger ingen tv, och följdaktligen har jag sjukt dålig koll på aktuella tv-program. Det här är i alla fall tv-serier som jag skulle kunna titta på hur många gånger som helst.)

8 saker jag gjorde igår:

Sov till kvart före elva. Länge sedan sist!
Gjorde egen pizza. Länge sedan, det också.
Gick på otroligt fascinerande konsert.
Morrade över livet utan tvättmaskin. Det gör jag desto oftare.
Gick hem från torget på omväxlande våtblanka och frostglittrande trottoarer.
Bevistade julmarknad strax före stängningsdags.
Köpte lp-skiva. Det har jag inte gjort på åratal.
Gick på pub och trängdes med sjukt mycket folk. Såg människor jag inte sett på länge.

8 saker jag ser fram emot:
Julen
Mer ledig tid att ägna åt hushåll, läsning och det som är viktigt i mitt liv.
Ljusets återkomst.
Ett definitivt beslut i flyttfrågan.
Träffa människor som jag av olika anledningar inte sett på länge.
Singer-songwriter-kvällen på Doo-Bop om två veckor.
Riktig, torr vinter.
Ett slut på den kollektiva stora skrämselhicka som ordet ”finanskris” ger upphov till.

8 favoritrestaurangermaträtter*

linslasagne
Ekologisk fårkorv som är ful som stryk men grymt god, tillsammans med potatis, lök och fetaost.
falafel i pitabröd
Lyckad pizza
Mexikansk bönsoppa med nachos.
Tortillas med egen fyllning
De där grillade smörgåsarna som J i Åbo alltid bjuder mig på.
Snabbsmoothie på jogurt, hallon och banan
pastagratäng med kikärter, majs och någon fetare jogurtvariant.

*Jag gör myteri här. Äter för sällan på restaurang för att kunna få ihop åtta favoriter. Dessutom har jag alldeles för petiga preferenser för att det stora flertalet ska kunna kallas favoriter.

8 saker på min önskelista

En möjlighet att kunna försörja mig på det jag gör bäst.
Mindre jobb, mer tid att leva.
Ett liv tillsammans med min tvättmaskin, eller åtminstone en återgång till dne tid när man kunde tvätta utan att planera långt på förhand och förhandla med halva bekantskapskretsen.
Högre läshastighet
Dejt (och för all del annat också…) med rätt person.
Bättre kollektivtrafik i och kring Vasa.
Fred på och med jorden, mat åt de hungrande, rättvisa åt de förtryckta.
Ett utbud av färdigmat som motsvarar mina krav på näringsinnehåll och portionsstorlek.
En hårbotten som efter ett års tid utan uttorkande schampo så småningom börjar inse att fettproduktionen kan skäras ner dramatiskt med nuvarande tvättmetoder.

… Och i vanlig ordning utmanar jag inga namngivna personer. Den som känner sig manad och inspirerad får fritt ta med sig utamningen till sin egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om listor, utmaningar

Annons

Ny Ternheim

Bär hem välfyllt skivpaket idag, ett paket som varit så länge på väg att jag glömt bort detaljerna i innehållet. Sitter och fröjdas medan jag packar upp det – åh men titta, det fanns ju Tori Amos på julskivan också, och jomenjustdet, jag beställde ju Regina Spektors Soviet Kitsch också. Någon fördel ska det ju finnas även med långsam postgång. Om jag hade varit lite mera förnuftig hade jag låtit paketet ligga till sig två dagar till på posten för att kunna hämta det efter veckans sista jobbdag med tre hela lediga dagar framför mig när jag kan ägna massor av tid åt att ligga på soffan och lyssna på musik. Nu får jag gå runt på jobbet och längta efter att få lyssna på all ny musik…

Nyast av allt är Anna Ternheims Leaving on a Mayday. Är mitt uppe i första lyssningen och det är lite nerväst det här, så annorlunda jämfört med de tidigare. Är försiktigt positiv, men måste lyssna in mig mera innan jag vet var jag egentligen står. Anna Ternheim är en av väldigt få artister vars nya album jag glatt köper till fullpris medan de är riktigt färska, och dessutom numera alltid limited edition-versionen. Dithän får hon mig, Anna, eftersom hennes musik alltid brukar hålla sådan nivå att det är värt det. Nu ligger boxen bredvid tangentbordet och luktar precis som bitarna i Carcassonne-spelet.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ternheim, Leaving on a Mayday, musik, Carcassonne

Min typ brorsa

Förrförra helgen låg jag på soffan hos föräldrarna och läste ut Johanna Lindbäcks (ni vet Bokhoras JohannaL) Min typ brorsa. Jag har varit väldigt nyfiken på hennes böcker, men haft osedvanligt svårt att få tag på dem. Det här i kombination har säkert bidragit till att skruva upp förväntningarna rejält. Jag tänkte mig att det skulle vara ganska exakt som att läsa Katarina Kieris ungdomsromaner – fast varför vet jag inte riktigt. För att båda utspelar sig i norra Sverige?

Utgångsläget var med andra ord lite vingligt med smått orimliga förväntningar. Första sidorna gillade jag skarpt för deras intensitet, men sedan när allt ska rekapituleras och berättas från början tycker jag att det blir lite svårt att engagera sig i berättelsen. Det känns så väldigt mycket Ungdomsbok med stort U, lite för konstruerat. Mamma-dotterkonflikter, nyfamiljer, frukostkonversationer och skolstart och allt det där. Men småningom tar det sig och blir sådär intensivt igen, och efter sista sidan sitter jag nästan och kippar efter andan. Fint helhetsintryck efter avslutad läsning, men jag hade gärna tagit mig till det fina lite snabbare.

Ni som har läst – hur uppfattade ni inledningen i kombination med resten av berättelsen? Jag syftar alltså på att vi får veta hur det kommer att gå om nästan ett år innan berättelsen kommer igång på allvar. Hela tiden har man de där första sidorna som spökar i minnet och påverkar resten av boken. Jag är ganska kluven till det här – å ena sidan tycker jag att inledningen är alldeles grymt bra, å andra sidan tycker jag att jag blir för styrd i min läsning, att jag vet saker som jag kanske inte skulle vilja veta.

Detaljer:
1. Var är alla romantitlar som ska droppas i Lindbäcks böcker? De läser ju bara en massa anonyma romaner!
2. Fina små ord i dialogernas frågor. det är fascinerande vad man kan göra med ett utdraget ord och ett frågetecken för att fånga autenticiteten, och det är alldeles extra intressant att frågan ”Ids du?” ställs. Jag visste inte att man använde det här verbet på andra sidan vattnet också.

Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Lindbäck, Min typ brorsa, ungdomsböcker

19 frågor om läsning

Från Äventyr i bokskogen.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
De senaste åren t.ex. Stephenie Meyers Om jag kunde drömma och Thomas Manns Döden i Venedig, fast på ganska olika sätt. I och för sig blev jag väldigt frustrerad av båda böckerna, så mycket har de i alla fall gemensamt. I övrigt – se punkt tre.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det här är ju en snudd på omöjlig fråga. Jag tror inte ens att man kan vara helt medveten om hur de böcker man läser påverkar en.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Gudrun Pausewangs De sista barnen i Schewenborn. Läste den som 14-åring och ångrade det länge, länge efteråt. Det rör sig alltså om en mycket dystopisk ungdomsbok som handlar om det kaos som uppstår efter att Tyskland förstörts av atombomber. Livet är tillräckligt tufft som det är när man är fjorton, och man behöver sannerligen inte den nattsvarta ångest som den här boken förmedlar. Jag har fortfarande en mängd detaljer kvar i huvudet trots att det nästan är ett halvt liv sedan jag läste boken.

4. Vad använder du som bokmärke?
Lånekvitton, papperslappar eller annat platt och okladdigt som finns till hands. Oväntat användbara är såna där kartonglappar med textila band eller snören som sitter fast på en del kläder man köper…

5. När brukar du läsa?
Innan jag somnar (om jag hinner), innan jag stiger upp (om jag har ledig förmiddag), medan jag borstar tänderna, i soffan med tekopp under tidiga kvällar, på bussen till och från jobbet…

6. Vad var den första bok du läste?
Den bok jag knäckte läskoden med var Ester Ringnér-Lundgrens Kvirre och Hoppsan i tv. Jag minns fortfarande ögonblicket. Jag var fem år gammal, ensam hemma en senhöstmorgon med mörker utanför fönstren. Och så plötsligt den där hinsnande känslan av att ha fått fart på läsningen, av att ha läst kapitlet till slut, och väntan på att mamma och pappa skulle bli färdiga med morgonsysslorna och komma in så att jag fick berätta för dem.

7. Vad är bäst, pocket eller inbundet?
Jag tycker om att läsa inbundet, men köper jag nya böcker själv blir det ofta pocket. Pocket fungerar också bra om det bara inte blir onödigt trångt på sidorna.

8. Vilken bok läser du nu?
Den femte systern av Mårten Sandén.

9. Och vilken sida är du på?
121.

10. Brukar du lämna ”kännetecken” i dina böcker? (klottra i dem, spilla mat/dryck på dem och andra barbariska åtgärder?)
Jag spiller åtminstone inte i dem med flit… I vissa egna böcker antecknar jag med blyerts, och det händer också att jag gör hundöron vid speciellt minnesvärda passager. Så respektlös är jag. 🙂

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja, men om jag har hört eller läst något intresseväckande om boken spelar det större roll.

12. Sidantalet, då?
Delvis. Jag har lite svårt för tjocka böcker, de tar sån tid att jag drar mig lite för att läsa dem. Det är ett enklare beslut att läsa en något tunnare bok.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej, men för att få reda på sidantalet.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Många, många! Muminböckerna, flertalet av Michelle Magorians böcker, Maria Gripes Skuggsvit och Elizabeth Jane Howards Cazalet-krönika, för att nämna några exempel.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte vad jag kan komma på. Har väl gått av bussar en hållplats för sent några gånger, men knappast något värre än så.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag rensar ut böcker rätt ofta eftersom jag samlar på mig allt för många. Om boken inte var speciell på något vis får den gärna gå vidare efter avslutad läsning. Antingen måste läsupplevelsen ha varit så intensiv att jag vill ha kvar den fysiska boken som en souvenir, eller också måste boken vara sådan att jag tror mig om att vilja gå tillbaka till den.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Ja, om det inte finns någon annan läsning där.

18. Just det, läser du i badrummet?
Ja, medan jag borstar tänderna. Däremot har jag fortfarande inte utvecklat en gångbar metod för att läsa i duschen, även om jag drömde om det redan som barn.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har en fin liten anteckningsbok som heter Book Notes, där jag i olika avdelningar skriver upp böcker jag läst samt böcker jag vill läsa. Enormt praktiskt. Förr hade jag drivor av små lappar med boktitlar på. Periodvis har jag också skrivit bokdagbok med kommentarer, men det brukar ofta rinna ut i sanden med tiden, precis som bokbloggandet går i vågor. Jag vill egentligen skriva något kort om alla böcker jag läser, för att bevara intrycket av dem.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsning, listor, Mumin, Elizabeth Jane Howard, Stephenie Meyer, Michelle Magorian, Maria Gripe, Thomas Mann, Gudrun Pausewang, Mårten Sandén

vintervandring

Det är vinterkallt när jag slutar jobba, himlen djupnar i blått och näshåren fryser ihop när jag andas. Sedan sitter jag i buss som tar omvägar till centrum, och själv tar jag omvägar hem för att köpa mjölk och bananer. Försöker hoppfullt handla på Sale och K-extra, men får bittert erfara att omväg till ”min” Siwa krävs för att jag ska få de enda tänkbara bananerna (rättvisemärkta) och den enda möjliga mjölken (ekologisk lättmjölk). Man kan ta det som en marknadsundersökning av liten storlek.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, bananer, mjölk, Sale, Siwa, K-extra

Tassarna bort!

Bokhora tipsar om en pyrande debatt kring årets julmugg med muminmotiv. Ganska underhållande, även om jag inte blir fullt så indignerad. Faktum är att jag tycker att heteronormaliseringen av Mumindalen är ganska förväntad, i synnerhet med tanke på hur mycket pengar som man ständigt försöker mjölka ur tove Janssons figurer. Heteronormativa troll tilltalar sannolikt en bredare målgrupp. Vad jag däremot tycker är riktigt vidrigt är de bilderböcker om Mumintrollen som inte har annat än sina huvudpersoner gemensamt med originalen. Mumin blir en figur bland andra som gör precis samma sak som andra figurer i stereotypiserade bilderböcker. Jag blir smått rabiat när jag ser de där böckerna, får lust att ordna bokbål och hålla upp skyltar med ”Rör inte mitt Mumintroll!”. Hitta på egna tramsiga figurer och sluta tafsa på Mumin.

Andra bloggar om: Mumin, mumintroll, muminmuggar, Arabia, heteronormativitet, bilderböcker, Tove Jansson

Klassiker på bussen

Pappa brukar berätta om när han i tonåren ägnade bussresorna till och från skolan åt att läsa Väinö Linnas böcker, bland dem Här under Polstjärnan-trilogin (som jag ska läsa någon gång när jag hinner). Den här veckan har jag följt hans exempel med klassikerläsning* under bussresor och läst Shakespearepjäsen Lika för lika medan lokaltrafikens bussar har transporterat mig till och från abetsplatsen.
Jag har läst ett flertal Shakespearepjäser på grund av mina studier, och därmed är det några år sedan jag sist läste Shakespeare och dessutom har mycket av läsningen handlat väldigt lite om egna val. Det här med frivillig och spontan Shakespeare-läsning var alltså en ny företeelse (bortsett från mina läsningar av fina En midsommarnattsdröm).

Lika för lika var en riktigt sympatisk läsupplevelse. Jag hade glömt bort hur skönt det kan vara att läsa dramatik, att den här koncentrationen på att få fram händelserna, ordväxlingen och temat för det hela överskuggar allt annat och att man inte behöver ta sig genom en massa fluff för att nå kärnan. Missförstå mig inte – ibland kan fluff av den rätta sorten vara det som får mig att ta en bok till mitt hjärta; de där små detaljerna om skapar ett avtryck och som kanske får mig att identifiera mig lite mer med huvudpersonen. Men i just det här fallet, där det finns så mycket tematik med tyngd att koncentrera sig på är det skönt att få skärma av allt runtomkring och verkligen ägna sig åt frågorna kring moral och kring problemet med att själv leva upp till de ideal man ålägger andra att leva upp till. För det är just de här frågorna som gör Lika för lika så intressant, i kombination med Shakepeares vanliga förmåga att väva intriger och plantera problem.

Lika för lika är en pjäs som påminner mig väldigt mycket om varför vi fortfarande läser Shakespeare, varför vi sätter upp hans pjäser och varför vi gör moderniserade versioner av hans pjäser. Det här är saker som fortfarande angår oss, som kommer att angå oss så länge vi är människor.
Vad skönt det var att få återupptäcka den här sanningen på egen hand – men samtidigt: så tråkigt att inte få diskutera upptäckterna på ett seminarium efteråt. Ibland saknar jag mina studier…

(Och Tekoppen – tack för inspirationskicken! Det lär nog bli ännu mera Shakespeare framöver!)

* Väinö Linnas böcker hade knappast klassikerstatus när min pappa läste dem, men det gjorde dem inte mindre läsvärda.

Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare, Lika för lika, dramatik, pjäser, Väinö Linna, bussläsning

Dagens leende

Log mycket brett ner i kragen på min jacka idag på bussen in till stan. På andra sidan gången satt ett gäng tjejer i gymnasieålder och pratade närpesiska. Uppenbarligen var de på visit i stan, uppenbarligen var bussresan in till centrum lite av ett äventyr. Leendet blev ett dämpat fnitter när bussen stannar vid en hållplats och jag hör en av tjejerna säga ”Tre dörrar! Jag har aldrig sett en buss med tre dörrar förr!”

Det var dagens lyckopiller, jag lovar. Och tro nu inte att jag gör narr av lantisar i stan, för det är inte min mening. För det första var deras närpesiska charmig. (Närpesiska är alltid småcharmigt i mina öron, sådär så att jag vill gå fram och prata med dem för jag kan ju också och vi kanske är släkt, och även om jag sällan börjar prata med vilt främmande närpesbor så kvarstår ändå faktum att det livar upp mig att lyssna på dem. Modersarvet och allt det där.) Deras sätt att fascineras av resor i stadsmiljö påminner dessutom om min egen flrtjusta fascination över Stockholms tunnelbanor. I stockholmarnas ögon är jag lika mycket lantis som närpestjejerna. Och det orkar jag inte ens fundera på att skämmas över. Det fina med att våga vara lite lantis är nämligen att man får ut så mycket mer av att röra sig på nya ställen. Om man bejakar sin inre lantis slipper man resa över halva jordklotet för att få nya intryck.

(Om man är stadsbo i själ och ryggmärg kan man göra tvärtom istället. T.ex. ta färjorna ut till Houtskär.)

Andra bloggar om: dialekter, lantisar, bussar, Närpes, Houtskär

Egoläsning

Ofta när jag läser mina gamla dagböcker blir jag så beklämd. Över min mitt-i-natten-stavning och meningskonstruktion med bokstäver och hela ord som tappas bort i sömnigheten. Över de tillfällen när jag ägnat för mycket grubblerier åt oväsentligheter. Över människor som trampat på mig för att jag gjort det så enkelt att bli påtrampad. Över gammal prestationsångest, över sömnlösa nätter – ja, över allt det här som alla drar runt på i en eller annan form. Det är så mycket i det känslomässiga bagaget som är mindre njutbart att titta på, och skriver man ner det sent på kvällarna blir det oftast ändlösa upprepningar.
Men när jag läste några sidor skrivna för ett år sedan blev jag så imponerad av mig själv. Vilka formuleringar! Vilken närvaro! Vad i all världen gjorde jag förra hösten för att plötsligt bli så njutbart litterär i mitt dagboksskrivande?

Andra bloggar om: dagböcker, skrivande

Mörk Kaaberbøl

Veckans sista timmar jobbade (jag tappade räkningen, men borde ha jobbat fler än 55, färre än 60). Sedan cyklar jag hem och läser ut Lene Kaaberbøls senaste ungdomsfantasy Skuggporten. Inte lika bra och fascinerande som Skämmarserien förstås, och den greppade mig inte heller lika mycket som Katriona Trivallia-serien. Läsvärd ändå, mycket Narnia-vibbar (tänk fantasyvärld som man når från ett hus i vår egen värld, och en ond drottning som förslavat ett helt land) och faktiskt riktigt… äcklig. jag skulle vilja kalla det här skräckfantasy för hu så obehaglig den var på sina ställen. Jag vet inte om den egentliga målgruppen finner den lika otäck, vissa saker sitter ju mer i ens vuxna hjärna som är kapabel att se så mycket mer än det som står tryckt i boken. Det här med mor-dotter-förhållandet i boken… Kaaberbøl är ju lite specialiserad på knepiga familjeförhållanden, och här har vi ett till – med råge. Lite Potterskt tycker jag att det är också, speciellt med tanke på frågan om var arvet slutar och miljön och de egna valen tar vid.
Men just den här mor-dotter-grejen, och det Anna ställs inför i den Andra Världen, det tycker jag är otäckt på riktigt när jag börjar fundera närmare på det. Det finns så många symboliska läsningar man kan göra av den här boken, och de är inte vackra. Det är väl också en evig fråga, den som handlar om var gränsen går mellan att skydda de unga från mörkret, eller ge dem redskap att hantera det mörker de ändå möter utanför fiktionen.

Men sedan finns ju ljuset också, och Kaaberbøl gör det där fina än en gång, den där kopplingen mellan de kulturella skönhetsvärdena och bekämpandet av världens mörker och ondska. (fast jag tycker ändå att hon gör det med mera tyngd och bredd i Skämmarserien).

Någon som har hunnit läsa (förutom ka på Flaskposten)?

Andra bloggar om: Skuggporten, Lene Kaaberböl, fantasy