h1

Egoläsning

november 10, 2008

Ofta när jag läser mina gamla dagböcker blir jag så beklämd. Över min mitt-i-natten-stavning och meningskonstruktion med bokstäver och hela ord som tappas bort i sömnigheten. Över de tillfällen när jag ägnat för mycket grubblerier åt oväsentligheter. Över människor som trampat på mig för att jag gjort det så enkelt att bli påtrampad. Över gammal prestationsångest, över sömnlösa nätter – ja, över allt det här som alla drar runt på i en eller annan form. Det är så mycket i det känslomässiga bagaget som är mindre njutbart att titta på, och skriver man ner det sent på kvällarna blir det oftast ändlösa upprepningar.
Men när jag läste några sidor skrivna för ett år sedan blev jag så imponerad av mig själv. Vilka formuleringar! Vilken närvaro! Vad i all världen gjorde jag förra hösten för att plötsligt bli så njutbart litterär i mitt dagboksskrivande?

Andra bloggar om: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: