h1

Klassiker på bussen

november 15, 2008

Pappa brukar berätta om när han i tonåren ägnade bussresorna till och från skolan åt att läsa Väinö Linnas böcker, bland dem Här under Polstjärnan-trilogin (som jag ska läsa någon gång när jag hinner). Den här veckan har jag följt hans exempel med klassikerläsning* under bussresor och läst Shakespearepjäsen Lika för lika medan lokaltrafikens bussar har transporterat mig till och från abetsplatsen.
Jag har läst ett flertal Shakespearepjäser på grund av mina studier, och därmed är det några år sedan jag sist läste Shakespeare och dessutom har mycket av läsningen handlat väldigt lite om egna val. Det här med frivillig och spontan Shakespeare-läsning var alltså en ny företeelse (bortsett från mina läsningar av fina En midsommarnattsdröm).

Lika för lika var en riktigt sympatisk läsupplevelse. Jag hade glömt bort hur skönt det kan vara att läsa dramatik, att den här koncentrationen på att få fram händelserna, ordväxlingen och temat för det hela överskuggar allt annat och att man inte behöver ta sig genom en massa fluff för att nå kärnan. Missförstå mig inte – ibland kan fluff av den rätta sorten vara det som får mig att ta en bok till mitt hjärta; de där små detaljerna om skapar ett avtryck och som kanske får mig att identifiera mig lite mer med huvudpersonen. Men i just det här fallet, där det finns så mycket tematik med tyngd att koncentrera sig på är det skönt att få skärma av allt runtomkring och verkligen ägna sig åt frågorna kring moral och kring problemet med att själv leva upp till de ideal man ålägger andra att leva upp till. För det är just de här frågorna som gör Lika för lika så intressant, i kombination med Shakepeares vanliga förmåga att väva intriger och plantera problem.

Lika för lika är en pjäs som påminner mig väldigt mycket om varför vi fortfarande läser Shakespeare, varför vi sätter upp hans pjäser och varför vi gör moderniserade versioner av hans pjäser. Det här är saker som fortfarande angår oss, som kommer att angå oss så länge vi är människor.
Vad skönt det var att få återupptäcka den här sanningen på egen hand – men samtidigt: så tråkigt att inte få diskutera upptäckterna på ett seminarium efteråt. Ibland saknar jag mina studier…

(Och Tekoppen – tack för inspirationskicken! Det lär nog bli ännu mera Shakespeare framöver!)

* Väinö Linnas böcker hade knappast klassikerstatus när min pappa läste dem, men det gjorde dem inte mindre läsvärda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

2 kommentarer

  1. Fast jag tror ju inte att just ”Här under Polstjärnan-trilogin” är någon speciellt lämplig busslitteratur, då är det mycket stor risk att man missar att gå av i tid, och hamnar helt fel .


  2. Så kul om jag kunde inspirera! Såg Measure for Measure i campusbutiken häromdan. Kanske ska köpa den eftersom du tyckte så om.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: