Archive for november, 2008

h1

Märta och tvåspråkigheten

november 8, 2008

Märta Tikkanen under dagens paneldebatt på Vasa LittFest, när hon av misstag pratat finska:

Det är underbart med den här tvåspråkigheten när man inte ens märker vilket språk man pratar… Nå, jag märker det sen när jag börjar göra alltför mycket objektsfel.

En ljuvlig beskrivning av den där tvåspråkigheten som inte är medfödd! Och så den där gemenskapen kring de där objekten. Ibland blundar jag bara med öronen för att jag inte hinner och inte orkar tänka över om objekten blev rätt eller inte. Vardagliga filosofiska tankeexperiment i mitt liv kan t.ex. bestå i att sekundsnabbt behöva komma på om handlingen jag pratar om på finska ska räknas som avslutad eller inte. Eller så gör jag det där blunda med öronen-tricket. (Faktum är att jag fick höra att jag var tvåspråkig av en ny jobbkollega i början av veckan. Men jag är ju fortfarande miljöskadad av att vara finlandssvensk och fattar därmed inte automatiskt att man rent tekniskt måste kunna vara tvåspråkig utan att båda språken lärts in under tidigaste barndom, så jag tar det inte riktigt till mig.)

Idag har jag sett och hört Märta Tikkanen. Jag hade kunnat gå fram och prata med henne efteråt, men det är först nu jag inser vad jag borde ha sagt – att hennes uppenbarelse inte alls förstörde fantastiskheten i hennes böcker. Inte hade jag med mitt antikvariatsfyndade och superantecknade exemplar av Århundradets kärlekssaga för signering heller.

Få betalt för att gå på litteraturfestival är inte alls dumt, inte ens fast det innebär att jag efter sex avklarade arbetsdagar fortfarande har lika många kvar tills jag får ta helg. Vissa skulle kanske invända att det räcker ju inte att gå på litteraturfestivalen, man måste skriva om den också. Men det är väl just det som är det fina i kråksången, när man annars jobbar med så mycket som inte är lika givande som skrivandet.

Andra bloggar om: , ,

h1

Rysningar

november 8, 2008

… framkallades på väg både till och från jobbet idag. Till jobbet för att jag glömde vantarna hemma, och när jag cyklade över Brändö bro var det bevisligen ynka två plusgrader och dessutom regnade det hagelblandat regn… Man får egentligen inte utsätta sina stackars händer för sådant.
På hemvägen hade det slutat blåsa och blivit halvdimmit igen, men jag fick en annan sorts rysningar istället. Passerade en av krogarna och hörde det omisskännliga ljudet av Last Christmas. För det första är den förmodligen världens slibbigaste julsång någonsin. För det andra var det första julmusiken jag hörde i år, och jag vill inte höra den i början av november.

Den fria viljan och allt det där, men kan vi inte lagstifta mot julfirande i förtid? Kan man inte kriminalisera alla försök till julpyntande och julsångsspelande före lillajul (första adventshelgen för er i Sverige)? Var är min fria vilja att välja att inte fira jul i förtid?
Det är ett sånt hån mot julen att förstöra den 1½ månad på förhand. jag tycker ju egentligen om den här högtiden, och just därför vill jag inte hinna tröttna på den innan den ens infaller.

Andra bloggar om: , , ,

h1

Idag…

november 6, 2008

… hör jag den nybildade isen ha alldeles nya ljud för sig när jag cyklar hem i solnedgångsljus.
… har jag vådlig träningsvärk i överarmarna. Dagen efter yogan – knappt märkbar. Två dagar efteråt – omöjlig att utestänga.
… lyssnar jag på Tori Amos’ samlingsskiva Tales of a Librarian strax efter att jag läst Marias klassificeringstext, och saker och ting sammanfaller på ett ytterst fascinerande sätt. (Tales of a Librarian är på många sätt genial, i synnerhet texthäftet. När såg vi senast låttexterna till ett album arrangerade enligt klassifikationsordning? Lysande.)
… Hetsskriver jag en första början på en recension – 2500 tecken på tio minuter. Obearbetat förstås, men jag vet av erfarenhet att mina hetstexter brukar innehålla mycket användbart. Och det är så underbart skönt att få skriva, och att få göra det med flyt.
… har jag två dagars disk att ta itu med, och sovtider som motarbetar all denna min hastigt uppkomna kvällsenergi och dito eufori.

Andra bloggar om: , ,

h1

Ingens lilla vän

november 5, 2008

Jag blir lilla-vän:ad idag för att jag är aningen – men med all anledning – upprörd. Varpå jag förstås blir ännu mera upprörd (vilken individ med någorlunda hyfsad självbild blir inte det egentligen?), men på ett annat sätt, mera tyst sjudande och inte så utåtriktat. Det spelar ingen roll att personen aldrig sa orden ”lilla vän”, det behövdes inte. Det hördes minsann ändå.
Det här påminner mig än en gång om att jag behöver få jobba i ett sammanhang där jag tas på allvar och ges ansvar och förtroende. För jag är inte, och kommer aldrig att bli, någon liten vän åt mina överordnade. Om de tror det lär de bli besvikna, och jag lär förlora ännu fler illusioner.

Andra bloggar om: , ,

h1

Cordelia Kenn fattas mig

november 5, 2008

Sista sidan i det Chamberska mastodontverket Det här är allt – Cordelia Kenns kuddbok är utläst, och det känns smått overkligt. Med avbrott för mer brådskande recensionslitteratur har den följt mig sedan september. Under 840 sidor och flera veckor har jag i det närmaste vuxit ihop med boken och dess berättelse. I sanning en läsupplevelse som jag lär bära med mig länge.

Och vad jag tyckte om boken, och varför? Jag ska samla mig till en recension så småningom, när det sjunkit in att jag faktiskt läst allt om (nästan av) Cordelia Kenn, och sedan kan det hända att lite löst tyckande spiller över i bloggform också. Till dess: Läs själva. Boken är lite av ett fenomen redan genom omfång och upplägg.

Andra bloggar om: , ,

h1

Novembermorr

november 3, 2008

Kanske är det nu jag ska börja sakna Åbo. Det är i runda slängar tio kilometer till min nya arbetsplats. I förmiddags när jag tog bussen dit tog resan 35 minuter – och det räknat från den tidpunkt när jag cyklat in till torget för att nå busshållplatsen. Dessförinnan hade jag slitit mitt hår över de svåranvända busstidtabellerna och till slut ringt mina blivande kollegor för att få veta hur jag egentligen skulle ta mig till jobbet. Hem från jobbet kom jag med buss, tack vare att en av kollegorna kunde hjälpa mig att tolka tidtabellerna och hitta rätt busshållplats.

Så här många arbetstimmar i veckan, och så ska jag dessutom spendera ytterligare en massa tid på oguidade rundturer i förorterna? När allt jag egentligen vill är att jobba deltid och vila mig genom vintermörkret resten av tiden*.

Och varför, varför, varför måste lokaltrafiken vara upplagd så att enbart den som redan känner till området och systemet vågar använda den? Varför måste alla försök att utforska nya delar av stan per buss motarbetas med bristfälliga anvisningar och dito tidtabeller?
Det värsta är att det är likadant om man får för sig att cykla till en ny stadsdel. Bilister får minsann köranvisningar i form av vägskyltar som berättar när de ska svänga för att ta sig till det ena eller det andra stället. Cyklister får inga vägskyltar, för är man cyklist rör man sig ändå bara på områden man redan kan utan och innan. Alternativt cyklar man inte för att nå en viss punkt, utan för att man tycker att det är så fröjdefullt att cykla fel. Ack, det är ju resan som är målet, vi skiter väl blankt i om vi hittar till jobbet i tid eller inte.

* Det är inte jag som är arbetsskygg, det är hela mitt väsen som blir ledset och urvattnatt utmattat avbristen på dagsljus. Kom igen kring midsommar. Då går större delen av den arbetsföra befolkningen på semester medan jag går på högvarv och kan ta mig an vilka jobbutmaningar som helst. Sommarsemester är säkert roligt, men ur rent arbetseffektiv synvinkel borde såna som jag jobba på somrarna och vila på vintern.

Andra bloggar om: , ,