h1

… stiga ur rosig sky

december 14, 2008

Luciahelgen kom och försvann. Det är skönt att ha slapphelg, men onekligen bidrar den till söndagsångesten när den når sitt slutskede. Jag har sovit till långt in på förmiddagarna, umgåtts med folk under avslappnade former, ätit tortillas med lagom mogen avokado, bevistat nigeriansk fest, De vackraste julsångerna och årets vackraste livemusik (Doo-Bops singer/songwriter night igår kväll). Idag har jag besökt julmarknad och inte alls vare sig skrivit recension eller bakat lussekatter.

Det skulle faktiskt inte skada med lite fler dagar utan jobb, för det är inte klokt hur mycket man kan uträtta när man slipper gå till jobbet.

Jag fick till och med se luciatåg i kyrkan igår. Fast i vanlig ordning var det med viss besvikelse. Med allt för mycket exalterade åskådare på plats finns inget utrymme kvar åt den egna stilla andakten. Det gör mig lite harmsen, för jag vet att ett luciatåg under lite stillsammare former sannolikt skulle få mig rörd till tårar.
Och det handlar inte bara om nostalgi från skoltiden, det är något större. Den där manifestationen av ljus mitt i mörkret. Sedan kan man ha åsikter om luciahysteri, och om luciaomröstningar som moralbefläckade misstävlingar, men ändå tar det mig, det här med dagen som åter skall gry. För den ska ju det, även om man knappt vågar tro det just nu, när vi har knappt fem timmar dagsljus och när man oftast inte ens befinner sig utomhus under dessa fem timmar. När solen är en sällsynthet och när mörkret har omgivningen i ett järngrepp.

Jag läste i en bok om jultraditioner att man förr i världen trodde att lucianatten var årets mörkaste och farligaste natt, en natt när allsköns ondskefullt oknytt var i farten, och att det är i det här som luciatraditionerna tar sitt avstamp. (Sedan är det väl fortfarande lite dunkelt för mig hur det där italienska helgonet kom in i den här bilden.) För varje vinter som går får jag allt mer förståelse för de mest uråldriga dragen i julfirandet. Det här med en fest vid den tiden när mörkret tar över som mest – och ljuset sedan segrar, i vändningen som vi möter så sakteliga efter vintersolståndet. Inte konstigt att man firade midvinter och midsommar redan för så många generationer sedan. Hur moderniserade vi än blir, hur mycket vi än lever i tron att vardagen, livet och prestationerna fortgår i en jämn takt under året så kvarstår faktum – i vårt hörn av världen lever vi med dramatiska ljusförhållanden. En ständig färd mellan två extrema motpoler – den tid på året när vi lever nästan helt i mörker, och den tid på året när inget mörker finns. Klart att det där med att mörkret ska flykta snart slår an en ton just nu. (I slutet av förra året läste jag Susan Coopers The Dark Is Rising, som kommer allra mest till sin rätt i midvintertiden. Jag tycker fortfarande att hennes sätt att använda sig av vintermörkret för att berätta om en uråldrig kamp mellan onda och goda makter är snudd på genial.)
Symboliskt passar firandet av Jesu födelse egentligen oerhört bra in just den här tiden på året. Jag vet att det i kyrkliga sammanhang emellanåt suckas över hur folk firar jul som den största högtiden när det ju egentligen borde vara på påsken man lägger sin energi. Men symboliken, hörni! Jag är kanske naiv, men jag tror att det hos ganska många människor finns något bortom köphetsen och julstressen också. Hos mig finns exempelvis förundran över den här historiskt sett ganska nya berättelsen om Gud som föds till jorden i ett spädbarns gestalt. Att herdarna ligger ute med sina får i mörkret, och att en stjärna tänder sitt ljus för dem att följa. Mig bekommer det inte om Jesus egentligen föddes vid någon annan tid på året. Mig bekommer det inte att det inte faller så enormt mycket snö i Betlehem. Vissa berättelser blir inte mindre sanna även om en och annan detalj är anpassad till vårt behov av symboler.

… Och med tanke på att den här tiden förr ansågs vara årets farligaste är kanske detta att jag klarat av helgen med sinnesro och förstånd i behåll en alldeles tillräcklig prestation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

One comment

  1. […] senaste dagarna har jag sett flera bloggare nämna Susan Coopers En ring av järn, appropå den nuvarande årstiden. Jag tycker att […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: