h1

Morgongnäll

januari 16, 2009

(Efter närmare två veckors tystnad borde jag säkert ha något att skriva om alla dessa tysta dagar som kommit och gått, denna skrämmande period av ordlöshet och icke-skapande. I stället bryter jag skrivtystnaden med en klagovisa. Det må det vara värt om det kan fungera som uppvärmningsövning.)

Jag har förvisso bara haft tre tidiga morgnar den här veckan, men å andra sidan har de varit osedvanligt svårhanterliga. Det har sannerligen känts som om mitt morgonhandikapp borde berättiga mig till en personlig assistent som tar hand om mig före klockan nio, för jag är uppenbarligen inte kapabel till att ta hand om mig själv.

Igår: Missad buss, hetsig halvtimmespromenad till jobbet där jag för en gångs skull var energisk de första femton minuterna innan adrenalinkicken klingade av och jag blev mitt vanliga trötta, oinspirerade och frusna före-lunch-jag igen.

Idag: hann med bussen men begrep inte innan jag kom till jobbet att kassen med min lunch fanns kvar hemma i köket. Hittade den när jag kom hem, så jag hade alltså inte glömt den på bussen. I morse, nyanländ till jobbet kunde jag inte ens komma ihåg om jag hade den med mig till bussen och funderade över hur länge min chili con soya och mitt kokta ris eventuellt kommer att snurra runt stadens busslinjer innan någon slänger bort dem. Och väl hemma hittar jag också kastrullen med överblivet ris (som jag hade en plan för) stående väldigt mycket utanför kylskåpet.

Och parat med de här missödena finns naturligtvis allt annat som är jag på morgnarna, allt det där som jag har så svårt att förlika mig med – överkänslighet när det gäller mat (att äta smörgås under lite extra tidsbrist ger mig kväljningar, likaså att konfronteras med gräddlagret på morgonens fil), bristande koordinationsförmåga (jag tappar och går in i saker), allmän långsamhet och våldsamma humörkast (allt från tårögdhet över extremt banala saker i morgontidningen till frustrerade vrål när jag får för bråttom). Frustrerande är bara förnamnet, i synnerhet när jag är så medveten om att jag ju inte är så här under resten av dygnet. Jag brukar inte känna mig klumpig eller långsam, och jag brukar kunna läsa morgontidningen utan att bli tjock i halsen. Jag inser ju själv att jag inte är gjord för morgnar – när ska resten av samhället inse att sådana som jag existerar, och att det när det är som värst är funktionsnedsättande att göra våld på sin dygnsrytm? Låt mig vakna upp till mig själv innan jag måste inta frukost och störta hemifrån!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

2 kommentarer

  1. Jag känner med dig, syster! Jag Avskyr Morgnar och du har satt ord på hur de fungerar även i min värld. Framförallt att äta+tidsbrist=kväljningar och gärna överhoppad frukost, vilket i förlängningen ger blodsockermonstret Dracula fritt spelrum. Och humörsvängningarna, herregud, jag är som en annan människa på morgnarna, dygnsbaserad split-personality is my middle name!

    Jag är alltså inte ensam om detta, herregud, vad skönt att få veta det!


  2. Inget som helst medlidande, jag har aldrig förstått varför så många har svårt att komma upp på morgonen? Om man dessutom går upp 1h (eller varför inte 2h?) tidigare än man behöver, så är det också betydligt lättare att äta frukost när man varit uppe ett tag. Jag skulle inte behöva vara på jobbet förrän vid 9-tiden, men jag väljer oftast att vara där vid 06.30.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: