h1

Då och nu

januari 25, 2009

Igår sprang jag på en gammal lärare som jag inte har sett på säkert 14 år. Vi pratade i några minuter, och jag var alldeles fascinerad och fundersam efteråt. Ibland tror jag att jag är så annorlunda nuförtiden jämfört med hur jag var för några år sedan, och sedan händer sånt här och jag inser att jag kanske var mig själv när jag var tolv år, också, och att det kanske finns ganska mycket kvar av den där tolvåringen i mig fortfarande. Inte bara som minnen, detta att fortfarande veta hur det såg ut och luktade i tamburen hemma hos bästisen, inte bara som gamla avlagringar. Utan att den där tolvåringen hade ett gryende men ganska omedvetet teaterintresse som den här läraren såg och fångade upp och att samma lärare inte blir förvånad när jag berättar om mina litteraturstudier. Att tolvåriga jag var samma person, om än yngre och med mindre erfarenheter.

Sedan funderar jag hela kvällen efteråt. Tänker på de där små detaljerna, filmen vi såg i bussen på väg till lägerskolan, hur jag hade feber men spelade tre föreställningar Anne Frank ändå, och hur vi alldeles i början av läsåret sjöng Sommaren är kort, och jag och bästisen stannade kvar efter lektionen för att skriva av texten. Jag undrar om hon också har blivit utled på den vid det här laget?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: