Archive for februari, 2009

h1

Dolda undermeningar

februari 27, 2009

Först tänkte jag att det här är ännu mera hjärndött och oengagerat än vanliga enkäter och utmaningar. Sedan fick jag ändå för mig att leka lite med shuffle-funktionen i iTunes, och blev mot min vilja fascinerad. Ibland känns det som om det dyker upp en mening, något som binder ihop de här slumpvis utvalda inledande orden. Efter drygt tjugotvå år som läsare tror min hjärna automatiskt att meningar som uppträder efter varandra hör ihop. Efter sju års litteraturvetenskapliga studier tror den dessutom att om saker i en text inte vid första anblick verkar passa ihop finns det förmodligen en avsikt med detta. (Det funkar med filmer också. När jag såg Moulin Rouge första gången tyckte jag att ljudspåret för synskadade – den där rösten som kommenterar allt som händer – var ett väldigt intressant berättartekniskt grepp. Lättlurad, säger du kanske? Övertolkande, hävdar jag.)

1. put you music player on shuffle
2. the first lines of twenty songs = a poem
3. the first line of the twenty-first song is the title

(Och om det är någon som klurar ut från vilka låtar textraderna är hämtade borde den personen sannolikt få någon form av belöning.)

Too many rumours and too much talk

They say it’s your birthday
She’ll ask you where you’ve been
Everyday make a fine loaf of bread
Who knows how long I’ve loved you
Lovekeeper please let me out

It’s coming on Christmas
I thought I’d write, I thought I’d let you know
An old fairy tale told me
We’re caught in a trap
In the time of my confession

I don’t wanna be crippled cracked
Yes I’m lonely
I’ve heard there was this secret chord
Don’t
It’s hard to be good

I want you to know
Eighty years
Mirror mirror
Pinch my arm to see if I’m awake or asleep
Black cloud’s hanging over town tonight

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser
h1

Ett stycke tonårsläsning

februari 25, 2009

Maria skrev häromdagen om hur hon som 16-åring började föra bok över sin läsning. Jag blev inspirerad att leta fram mitt eget häfte med anteckningar om min läsning, påbörjat 1 juni 1998. Helt rättvisande är häftet tyvärr inte, eftersom jag under det första halvåret hade en tendens att utelämna pinsam läsning i stil med häst- och Sweet Valley-böcker och annat som jag vid 17 års ålder ansåg mig vara för mogen att läsa – egentligen.

Juni
Tully av Paulline Simons
Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs
Glappet av Christina herrström
Hur man botar den som dödats av blixten av Gail Anderson-Dargatz
Sarum av Edward Rutherfurd
Evelyn Spöke av Maria Hede

Juli
Alberte och Jakob av Cora Sandel
Ormträdgården av Judith Merkle Riley
Restaurangen vid slutet av universum av Douglas Adams
Nora O’Donoghues dröm av Maeve Binchy
Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher
Singoalla av Viktor Rydberg

Augusti
Vill gå hem av Jonas Gardell
Sagan om ringen av JRR Tolkien
Sagan om de två tornen av JRR Tolkien
Ulrike och freden av Vibeke Olsson
Sagan om konungens återkomst av JRR Tolkien
När du tar min av Shirley Lowe och Angela Ince
Stenens väktare av David Eddings
Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

September
September av Rosamunde Pilcher
Pappan och havet av Tove Jansson
Rent hus av Louise Boije af Gennäs
I museets dolda vrår av Kate Atkinson
Uppbrott av Anne Karin Elstad
Krigets skördar: Det stora arvet av Olivia Manning

Oktober
Vägen hem av Rosamunde Pilcher
På andra sidan finska viken av Marianne Backlén
Offereldar av Kaari Utrio
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe
Striden vid ringmuren av Olov Svedelid
Mitt liv som hund av Reidar Jönsson
Inte en ängel av Tine Bryld

November
Silverdolken av Katharine Kerr
Erövringen av Elizabeth Chadwick
Trollbunden av Margit Sandemo
… och de vita skuggorna i skogen… av Maria Gripe
Skuggornas barn av Maria Gripe
du&du&du av Per Nilsson
Den långa flykten av Richard Adams

December
Glöd av Kathryn Harrison
Seger till varje pris? av Cynthia Voigt
… ellen dellen … av Maria Gripe
Som det var en gång av Jean Stubbs

1998 var året när jag upptäckte fantasyn. Jag minns hur jag läste Sagan om ringen under det årets upplaga av familjelägret i Pieksämäki, hur jag bar den med mig genom dagarna oh läste några sidor så fort tillfälle gavs. Jag minns hur jag lärde mig borsta tänderna och läsa samtidigt som jag läste någon av de båda efterföljande delarna. Vidare minns jag hur jag gav Eddings en ny chans och förvisso kom bättre äverens med hans typ av böcker 1998 än vad jag gjort några år tidigare, men ändå inte blev överförtjust. Katharine Kerrs Deverry-serie skulle komma att bli lite av en besatthet under den kommande vårterminen (det minns jag utan att kika i bokhäftet). Hösten 1998 läste jag den första boken i serien under en höstlovsresa till Stockholm. Minns att jag tyckte att det var krävande att hålla reda på de olika personerna som reinkarnerades, att jag inte blev helt övertygad – men att detta samtidigt var på den tiden när jag var uthålligare med serierna och gärna läste mer än en bok innan jag gav upp. Lika uthållig var jag inte när det gällde Margit Sandemos Isfolket-serie. I det fallet har jag fortfarande inte läst vidare bortom den första boken.

De böcker som gjorde störst intryck på mig under det här halvåret var Stjärnor utan svindel, Vägen hem, Mitt liv som hund och Den långa flykten. Jag har fortfarande inte vågat läsa om en enda av dem, även om tanken lockar ibland. Jag kan leva med att Vägen hem eventuellt måste tas ner från piedestalen, men tänk om fantastiska Den långa flykten bleknar vid en jämförelse?

Och nu en utmaning till den som har dokumenterat sin tonårsläsning, eller som minns den bra: Ta med er inspirationen till egna bloggar eller till kommentarsfältet, lista och berätta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Mera hjärtande

februari 24, 2009

Hello Saferide-förtjusningen har intensifierats, och jag befinner mig för tillfället i det där stadiet när jag har svårt att koncentrera mig på vad jag håller på med eftersom jag är medveten om att sedan när jag är färdig med det här (jobb, yoga) kan jag lyssna på Hello Saferide medan jag går hem.
Och även om Hello Saferide gör betydligt mer mångsidig musik på nya albumet än vad hon gjorde på debuetn (jag älskade texterna redan då, men ibland kändes musiken lite väl mycket ensam tjej med gitarr) så är det fortfarande texterna jag vill åt – om än i kombination med musiken. Därmed funkar det inte så bra att lyssna medan jag surfar eller gör annat som kräver min språkliga uppmärksamhet. Promenader däremot – som gjorda för att lyssna på den här sortens noveller i form av låtar. (Passande nog ramlade jag för någon vecka sedan in i det där tillståndet när jag snudd på andas musik, återupptäcker och nyupptäcker massor av musik och det mesta känns bra på ett nästan omstörtande sätt. Det finns alltså väldigt mycket annat att lyssna på när man inte kan koncentrera sig fullt ut på texterna.)

Men varje gång jag hör Hello Saferide härma tågljud i Arjeplog ler jag snudd på förälskat där jag går.

(Det är nu ni ska förstå att ni måste börja lyssna på den här skivan. Jag ska egentligen inte behöva uttala det så här tydligt. Och om ni redan lyssnar och kan alla orden utantill så bloggar hon på svenska om låttexter också. Charmerande! Jag kan i nuvarande sinnestillstånd inte komma på en enda annan artist som är så extremt lämpad att blogga om låttexter som just hon.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Mellan två språk

februari 22, 2009

Jag är egentligen skamlöst dålig på att lyssna på finsk musik, men Ultra Bra lärde jag mig att tycka om under mitt finnbetesår efter gymnasiet, och i slutet av sommaren återupptäckte jag dem. Loppisfyndade Kalifornia från 1999, och insåg att Ilmiöitä är en ytterst charmig låt.

Jossain kaupungissa
on maailma näytteillä
mitä täällä on?
aina samoja pieniä ilmiöitä
eikä vieläkään tuulivoimaa

Och det där med avsaknaden av vindkraft bidrog naturligtvis till charmoffensiven. Sent om sider lärde jag mig via en veckotidning att det är Anni Sinnemäki, potentiell blivande ordförande i Gröna förbundet, som har skrivit en stor del av Ultra Bras texter, och så även denna.

Nu sitter jag här mellan två språk och blir väldigt läsarmedveten. Jag har sannolikt en hel del läsare som inte begriper en stavelse av citatet ovan. Jag borde översätta, men det är något med finska språket som gör att när jag ska säga samma sak på svenska låter det väldigt platt och fånigt. Det är som när man översätter Viivi och Wagner till svenska och minst hälften av humorn faller bort. Därför blir jag så imponerad av boken jag läser just nu – Juha Itkonens Låt mig älska mer – eftersom jag nästan hela tiden är med på noterna rent språkligt sett. Camilla Frostell har gjort ett så bra jobb att jag nästan är beredd att förlåta henne att hon kallar det tidigare nämnda bandet Ultra Bran i en roman som handlar om popmusik.

Eller: det är som alla de här genialiska orden och uttrycken som finska språket svänger sig med. I torsdags mötte jag verbet fanittaa och blev alldeles fascinerad. Jag har hört det förr, jag har förstått det förr, men plötsligt upptäckte jag vilket innehållsrikt verb det egentligen är. Fanittaa handlar om att vara fan till ett band eller liknande. Varför kan vi inte säga samma sak i ett enda ord på svenska? Och uttrycket viedä jalat alta, hur sjutton översätter man det så att det blir lika mitt i prick? Att någon far iväg med fötterna under en, det låter inte bara väldigt mycket finska-på-finlandssvenska, utan dessutom tämligen obegripligt.

Det stör mig ibland, det här. Jag är för språkligt handikappad på finska för att kunna föra en intressant intellektuell diskussion om de här orden på deras eget språk, och om jag ska göra det på mitt språk är det väldigt få som begriper vad jag skriver om. Det är synd att finskan inte är fullt så mycket världsspråk som många av mina landsmän av tradition har tyckt om att inbilla sig, för ibland skulle det vara skönt med lite fler svenskspråkiga människor som förstår den finska jag umgås med och som oftare väcker min fascination än exempelvis engelskan. Jag tycker fortfarande inte att finska är ett överdrivet vackert språk, men det är sannerligen fascinerande i överkant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Nerbantad lista

februari 20, 2009

Listträsket igen! (Jag kapade lite i den, hoppade över de minst intressanta punkterna. Originalet som jag utgick från hittade jag hos Emm.)

bästa promenad: Om man behöver tömma huvudet på jobbiga ansamlingar: Plattlandet kring barndomshemmet.
favoritgata: Jag är lite svag för Biskopsgatan i Åbo, i synnerhet under skymmande vårkvällar när koltrastarna sjunger och man kan börja lyssna efter den första näktergalen.
äter lyxmiddag på: Hemmaplan
bästa mikromaten: Jag har fortfarande inte hittat något som jag vill kalla riktigt bra mikromat. Om den lyckas smaka någotsånär är portionerna ändå för små.
favoritlyxartikel: Weledas duschkräm med rosenolja. Dyr, men snäll mot huden (och miljön!) och ljuvligt väldoftande.
läser just nu: Låt mig älska mer av Juha Itkonen.
favoritråvara: Röda linser. Det känns som om väldigt mycket av min matlagning lutar sig mot dem, speciellt i krissituationer.
favoritskor: Mina svarta stövlar med snörning baktill, som jag fyndade under fjolårets rea och använder mer eller mindre dagligen den här vintern.
motionerar: yoga, cykling (under icke-isiga årstider).
det dyraste jag har köpt: Min kamera och min dator.
favoritprodukt på systemet Alko: Ett tyskt vitvin som heter Black Tower.
bästa fyllekäket: Nu brukar jag inte vara överdrivet alkoholpåverkad i de här situationerna, och dessutom är det mera slentrian än toppnoterat – men livemusiklyssnandet på helgkvällar brukar väldigt ofta efterföljas av laxburgare från Hesburger.
lyssnar på: Pop med akustisk betoning, valda delar rock, klassiskt, jazz… Överlag sånt som kommer i min väg och låter intressant/vackert/fascinerande.
senast gnolade: Du kanske var på Holmön med Säkert! därför att jag lyssnar på den för tillfället. I den föregående tystnaden: Joni Mitchells Urge for Going som jag lyssnade på under sista biten av hemvägen.
mitt sämsta köp någonsin: Bra nära kommer det där produktpaketet från Tigi som varken gjorde till eller från för mitt hår, kostade onödigt mycket och dessutom var så silikonspäckat att jag fick rensa ut det omgående när jag slutade använda schampo.
dansar helst till: livemusik
senaste impulsköp: Nordqvists Hearty-te, samt en bunt böcker (Berglins tolva, Lene Kaaberbøls Silverhästen, Klassiska klyschor och k-märkta ord, åttonde delen av Eternal Sabbath samt The Mammoth Book of Best New Manga – serier och grafiska noveller är fortfarande ett väldigt tydligt tema… ), allt till halva priset från bokhandelns flyttningsrea.
fulaste klädfärg: allt som kan betecknas neonfärger eller pasteller. Blått har jag också svårt för, om det inte är jeans. Och rosa, i alla kategorier, från babypasteller till chockrosa!
i dvd-spelaren: I datorns dvd-station finns för tillfället Hellsongs: Hymns in the Key of 666 som väntar på att jag ska ha betat av originallåtarna på youtube innan jag kan börja lyssna.
mode jag aldrig vill se igen: Väldigt mycket från åttiotalet.
favoritaccessoar: En orange sjal av pashminatyp som både är snygg och värmande (när man t.ex. sitter sommarklädd i en allt för välventilerad biosalong).
återvinner: papper, metall, kartongförpackningar, glas…
hejar på: folk som gör något bra! För att förtydliga kan jag påpeka att idrottsmän och -kvinnor inte brukar passera den gränsen. Ja, det är säkert bra i deras värld, men jag tycker att det är på tok för ointressant för att ens orka notera deras ansträngningar.
så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Läser, lyssnar på musik, funderar på saker… Under längre resor skriver jag ofta dagbok.
senaste teaterföreställning: Blommor av stål på Wasa Teater i januari.
favoritfärg: snygga och varmt mustiga toner av grönt och orange.
läser helst: Beror på humöret! Romaner, riktigt välskrivna deckare, intressant fantasy, grafiska romaner/noveller, bilderböcker, dikter, små läckra noveller…
favoritförort: Inte de där jag jobbat i alla fall…
senast köpta skivan: Hello Saferides More Modern Short Stories from Hello Saferide och tidigare nämnda Hellsongs-albumet anlände i samma paket igår.
användbar pryl: mixerstaven
bästa huvudbonaden: Jag håller på och upptäcker baskerns användningsmöjligheter… Annars drömmer jag om en svart vidbrättad hatt i sjuttiotalsstil.
transportmedel: Cykeln är favoriten. Tåg är mysigt, och praktiskt på längre sträckor.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Annika, vill du bli min storasyster?

februari 19, 2009

Brodern förser mig med godis idag. I klartext: Han hämtar ut vårt gemensamma skiv- och filmpaket från posten. I dessa tider av piratdebatter tycker jag fortfarande att det är charmigt att köpa en olyssnad skiva – att betala pengar för något som jag inte vet hur det låter. Nu är jag ju inte fullt så befriad från självbevarelsedrift som det låter, och de skivor som inhandlas olyssnade härstammar ofta från artister som jag redan har ett väldigt varmt förhållande till.

Ikväll behövde jag bara höra början av I Wonder Who Is Like This One för att bli alldeles nyförälskad i Hello Saferides musik och texter. Någon kanske minns hur jag var till mig över Regina Spektors intertextualitet i On the Radio? Det här är i samma stil, fast tio gånger mera, och på ett ännu bättre sätt.

People are like songs, it’s true. Some seem dull at first but they grow on you.

Jamen det är ju sant. Jag borde ju inte vara överraskad med tanke på att nya albumet heter More Modern Short Stories from Hello Saferide och med tanke på att allt hon tidigare har gett ut, oavsett om det har varit som Hello Saferide på engelska eller Säkert! på svenska, har gått rätt in i mitt hjärta och blivit den ultimata identifikationsmusiken. Annika Norlin är den där storasystern jag aldrig har haft, som har tänkt lika knasigt fel som jag, som har haft lika vansinniga hangups och som inte skäms för att berätta om dem.

Kan någon ge mig ledigt från jobbet imorgon så att jag får ägna dagen åt att lyssna genom skivan ytterligare tio gånger eller så, med texthäftet i hand?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

When you try your best but you don’t succeed

februari 18, 2009

Det är den där snön. Igen.
Det är snö och det är sol och det är minusgrader så det biter i ansiktet. När jag rör mig utomhus rinner ögonen av närkontakten med den kalla vinden. Tårarna fryser till is mellan ögonfransarna och bildar ett tunt, böjligt islager på vantarna när jag försöker torka bort dem.
Igår tänkte jag att vädret är helt fel. Det närmast massiva solskenet gör mig förvisso starkare, det rätar upp mig både in- och utvändigt. Men just nu skulle jag behöva väder som är mer dramatiskt, inte bara det här ljusa och vintervackra. Jag behöver en mörk höstkväll med halv storm och en vind som inte fryser ansiktet till is på nolltid.

Livserfarenhet är det där lite cyniska draget som kommer över en när man ganska omedelbart inser att det kommer att gå över den här gången också. Den tar onekligen udden av det värsta. Samtidigt är den ett tveeggat svärd som kommer att slå tillbaka i förväg nästa gång, blanda förhoppningarna med farhågor. Det är klart att jag överlever – den här gången också. Sedan kommer tanken – om jag vore lite mindre rakryggat stark och envis, lite mera bräcklig, skulle livet då ha mage att slänga omkull mig i precis samma gyttjepöl om och om igen?

Någonstans bortom allt det här bländvita, och de ännu kallare nätterna, kommer dagar när det här har sjunkit undan och lagt sig till ro, dagar när det ljusnar, dagar som ger mig nytt hopp. Jag vet det, min livserfarenhet vet det. Men redan nu ber jag – låt inte också det hoppet sluta på samma plats.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,