h1

ord här och där

februari 17, 2009

Orden kommer till mig vid fel tid på dagen, så för andra dagen i rad skriver jag på första bästa papper på jobbet och tänker att jag ju åtminstone inte bloggar på arbetstid – men det är kanske egentligen bara för att orden ändå inte lämpar sig för bloggen.

Jag funderar på det där ibland, att hålla mig med en anonym blogg där jag kan skriva om saker som gör ont, formulera mig om det som är jobbigt men för privat för att skyltas med i ett sammanhang där jag är alldeles för känd. Sedan inser jag att det är det jag har min dagbok på papper till. Ändå kommer jag på mig själv med att sakna en mellanform, ett utrymme för skrift som blir läst, som är ärlig i betydelsen tämligen ocensurerad och som inte skrivs när jag egentligen ska sova och ofta är så trött att min handstil blir tämligen oläslig.

Här återkommer en tanke jag har bollat med förr: Kan man skriva utkast till blogginlägg som man omarbetar långt senare, när det jobbiga är lagom preskriberat och när det inte är lika uppenbart för omgivningen exakt vad, vem och vilka det handlar om? Borde man sätta det i system?
(Eller borde jag bara ge mig, skriva min pappersdagbok och sluta ha ett sånt behov av att bli läst hela tiden…)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

3 kommentarer

  1. jag har ibland tänkt ungefär likadant. Oftast leder det bara till att jag formulerar texter i mitt huvud. Lite synd egentligen, jag är ganska säker på att de skulle bli mina bästa blogginlägg…


    • Jag får ju ner en del på lösa lappar som sedan kan införas i dagboken (de senaste två kvällarna har jag sömnigt suttit och renskrivit direkt i dagboken), men mycket går helt förlorat för att ajg inte skriver ner det medan formuleringarna finns kvar.
      Och ja, jag tror precis som du att de där bästa texterna kan vara just de som man låter bli att skriva för att de är för utlämnande, på ett eller annat sätt. Inte så mycket för att utlämnandet i sig alltid gör en text bra, men för att det ofta rör vid något så personligt att man inte kan annat än skriva bra om det. Man är liksom förpliktigad, och redan att det ligger så nära gör att man tänker och formulerar det så färdigt.


  2. Det är ju till sådant man skall använda Twitter, eller någon liknande tjänst. Så att man var man än befinner sig alltid kan kräka ur sig sina känslor på en mikroblogg.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: