Archive for februari, 2009

h1

vithet

februari 8, 2009

Söndag, och det känns som om det har snöat konstant i flera dygn. Ändå fascinerar snön mig fortfarande. Den faller tätt och finkornigt och ser nästan overklig ut – som när det snöar på film och man ser att det är fejk. Snöfallet är så tätt att horisonten försvunnit i ett vitt töcken.
Nu ska jag ge mig rätt in i allt det vita och läsa saga på betald arbetstid.

Läs även andra bloggares åsikter om

h1

Rean revisited

februari 6, 2009

Jag fick en ingivelse idag när jag tagit bussen ända in till torget för att bunkra mat. Tog en runda via bokhandeln, och när jag såg skyltarna som förkunnade 40 % ytterligare rabatt på reapriserna började jag undra om jag har utvecklat reakänslan intill det övernaturligas gräns. Reastarten är till för att plocka ut böcker som eventuellt kan tänkas vara omistliga (i mitt fall brukar de ju inte vara många på bokrean). När sedan rean har pågått ett tag infaller det här stadiet när bokhandeln verkligen vill bli av med böckerna och sänker priserna rejält. Det är då jag börjar handla. Kom hem med fyra böcker på tre olika språk och med en sammanlagd vikt på mer än vad som var bekvämt att bära tillsammans med en kasse mat och en låda ekologiska grönsaker.

Bankfolk, blåställ och butiksbiträden – En fotografisk bildskatt från Stockholm 1890-1970 kommer att bli present så småningom, för jag vet vem och vilka som kan fascineras av den.

Eternal Sabbath vol. 6 av Fuyumi Soryo var skamlöst billig och är dessutom den snyggast tecknade manga jag har sett. (Jag har förvisso inte sett mycket manga i mina dagar – det här med att lära sig läsa, eller snarare lära sig tycka om, manga är ett ganska nytt projekt. Jag har bläddrat lite i den här och gillar den för att den varken är sådär slibbigt sockersöt eller innehåller sekvenser med knasiga figurer. Den här går mer ihop med min bildsmak, och jag hoppas att det ska funka att hoppa rakt in i sjätte delen…)

Sarjakuvaromaani ja kuinka se voi muuttaa elämäsi (eller Graphic Novels: Stories to Change Your Life, som den heter på originalspråk) av Paul Gravett. Tittade på den under första reavändan, men tyckte att den fortfarande var för dyr. Lånade den på biblioteket i stället, men för fem euro sitter det fint med ett eget exemplar. Nu slipper jag skriva låånga listor på grafiska romaner att kolla upp.

Trädgårdsmöten på Rosendal är en ljuvligt vacker bok på alla sätt och vis. Nu har jag ju inte så mycket utlopp för min inneboende odlare (även om jag är igång med månadens andra groddprojekt och sådde solrosfrön och matärter i samma kruka i början av veckan), men jag vet vem som ska få den i present. Och till dess kan jag sitta och bläddra i den och känna att jag nog egentligen borde bo på landet, mata höns och få lerjord under naglarna.

Vissa av de här böckerna var nästan skamlöst rabatterade. Rosendalsboken verkar ha varvat åtminstone ett par reor, och halkat ner till en dryg tiondel av utgångspriset. Det är här någonstans det börjar kännas nästan som en försyndelse att handla böcker till så här låga pris. Å andra sidan kan resultatet bli att någon får en present som är utvald med omsorg – för jag köper inte presenter på bokrean rent tvångsmässigt, utan passar snarast på att plocka upp lämpliga böcker att ge bort i en avlägsen framtid. Tyvärr glömmer jag ibland bort dem – förra helgen hittade jag en bok som jag köpte för snart ett år sedan och har haft två tillfällen att ge till den tänkta mottagaren sedan dess. Bara det att jag glömt bort den… Det är en tröst för glömska bokhamstrare att de flesta böcker inte blir sämre av att vänta något år längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Bokenkät

februari 4, 2009

Plockar en bokenkät från bokhora. Tänkte plocka två, men jag är ju så tråkig att jag inte har någon författare som jag alltid köper inbundet och inte orkar räkna vilken författare som är mest representerad i bokhyllorna. Eller jo: Om man räknar samman alla böcker jag äger oavsett var de står är Merri Vik, alias Ester Ringnér-Lundgren sannolikt den mest välrepresenterade. Jag vet inte om det nödvändigtvis säger så mycket om min läsning?

Senaste bokköp: Tog en runda på bokrean för ett par veckor sedan och var i vanlig ordning inte alls imponerad. I något sorts barnsligt tvärtemothumör köpte jag Eva-Stina Byggmästars Älvdrottningen, samt Viveka Lärns Värmebölja. Den senare ska bli en present, den tidigare köpte jag för att jag tyckte synd om lyriken på bokrean och egentligen allra mest för att jag läst en artikel om hur kultursidorna daltar med populärlitteraturen och för att den fått mig på osedvalingt kultursnobbigt humör. (Jag tror inte att man måste vara kultursnobb för att läsa nyutgiven lyrik, men jag känner definitivt min slumrande kultursnobb vakna i mig när jag ser likriktningen bland boktravarna på bokrean.)
Igår gjorde jag dessutom en AdLibris-beställning men om jag ska vara ärlig velade jag så mycket fram och tillbaka att jag inte längre kommer ihåg exakt vad den innehåller. Jag skulle kunna kolla orderbekräftelsen, men det är roligare att överraskas lite när paketet kommer.

Senaste bibblolånen: Jag tror att det kan ha varit Karin Fossums Den onda viljan, men jag bär hem böcker ideligen så jag är inte säker. Den är i varje fall redan återlämnad.

Senaste utlästa boken: Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood. jag tycker att Levengood har en väldigt sympatisk utstrålning, men hans böcker är som om de vore gjorda av teflon. De fastnar absolut ingenstans. Rinner snabbt in, halkar genast ut. Inget att göra sig stora ansträngningar med. Om han skriver fler i samma stl ska jag försöka komma ihåg att jag egentligen borde prioritera bort dem till förmån för annan litteratur. (Nu låter jag sådär kultursnobbig igen.)

Favorittidning: Efter en praktiksommar på ett universitetsbibliotek har jag för evigt lärt mig att en tidning är en dagstidning, och att icke-dagstidningar kallas tidskrifter. (Jag blir fortfarande lite nervös om jag råkar säga fel.) Vasabladet är för tillfället ett måste på mitt frukostbord, men så har inte alltid varit fallet. Jag har haft Helsingin Sanomat, Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet som stadigt frukostsällskap också. Egentligen är ingendera den perfekta dagstidningen för mina syften. Sedan jag återflyttade har Vasabladet dock blivit den tidning som funkar bäst.
I tidskriftsväg läser jag gärna Språktidningen.

Plats där jag helst läser: I sängen innan jag stiger upp, eller i min ganska hårda men charmiga läsfåtölj med en mugg te.

Så sorterar jag min bokhylla: När jag packade upp böckerna efter den senaste flytten fick jag ett ryck och genomförde min sannolikt mest ambitiösa bokhyllesortering någonsin. Läst och oläst är fortfarande åtskilt, dessutom har jag samlat lyriken för sig, alla ord- och språkböcker för sig, kokböckerna för sig, dramatiken för sig och så vidare. Romaner jag tycker speciellt mycket får gärna stå tillsammans, och fantasyn har jag också samlat ihop på samma hylla. Till och med dramatiken har fått en gemensam plats. Sedan kom ju utrymmesbristen och mötte mina sorteringsambitioner, och det slutade med att kokböckerna och litteraturvetenskapen delar på samma hylla och att Aidan Chambers mastodontverk Det här är allt – Cordelia Kenns kuddbok hamnade mellan dramatiken och böckerna med samlade citat ur olika delar av världslitteraturen. Jag inbillar mig dock att hon känner sig väldigt hemma där, eftersom min samlade dramatik ärligt talat uteslutande består av Shakespearepjäser.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Jag minns att jag läste enormt mycket böcker. Vissa har lämnat speciella spår – Fem söker en skatt (som jag inte kunde släppa ens när vi gästade familjens vänner), Skuggan över stenbänken (som slutade så konstigt innan de ens kom till Rosengåva), Vi på Saltkråkan (som jag låg och grät över en jullovsmorgon hos morföräldrarna), Ronja Rövardotter (som jag redan i tvåan reflekterade över att jag lånat ganska många gånger från biblioteket), Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (som mamma lånade hem åt mig när jag låg sjuk och som jag bara orkade läsa halva av)…

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Av de böcker som bor tillsammans med mig just nu torde det vara Emil i Lönneberga, som jag ärvde av min moster någon gång i typ femårsåldern.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: Jag tror faktiskt att det är det första Blacksad-albumet, nu när jag fått biblioteket att köpa in den svenska översättningen. Tvåan har jag redan läst, på finska, och den var förtrollande snyggt tecknad och grymt fascinerande som helhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

dagens bussmorr

februari 3, 2009

Jag när en hatkärlek till bussarna, i synnerhet till de som trafikerar i min nygamla hemstad.

I förmiddags var jag rent harmonisk när jag skulle hemifrån (det var nog för att det var förmiddag och för att solen sken). jag var till och med ute i hyfsat god tid när jag skulle gå till bussen. Det här innebär i klartext att klockan var 17 minuter över elva när jag gick nerför trapporna, på väg till den busshållplats fyra hållplatser från torget där buss 3, som startar 11:18 passerar. Sedan väntade jag. Och väntade. 11:23 började jag ha onda aningar, men slog bort dem eftersom jag faktiskt varit ute i tid och inte ens sett bussen passera på avstånd. 11:26 insåg jag mig slagen av lokaltrafiken än en gång, och började i rask takt marschera riktning jobbet. Det var förvisso solsken, men kombinationen iskall vind och vått hår gjorde ändå inte promenaden överdrivet njutbar. Och ska jag gå ute i vått hår och dra på mig förkylningar är tisdag fel dag i veckan, för det innebär att jag med allra största sannolikhet är feberfri igen om en vecka. (Ska jag vara hemma i feber får det gärna inträffa just en tisdag, eftersom tisdagarna för tillfället är jobbdagarna som Gud verkar ha glömt. Det är inte meningen att man ska ha såna jobbtisdagar egentligen, men något gick säkert fel någonstans.)

Väl framme vid jobbet blir jag arg på riktigt när tillfälliga kollegan berättar att jamen trean går ju ganska ofta för tidigt från torget, hon har varit med om att den gått sexton minuter över. Det var lite av en aha-upplevelse i klubbslagsformat – här har jag gått och trott att mina ständigt missade morgonbussar sedan jag bytte arbetsplats senast har haft att göra med min minskade motivation. Sedan visar det sig att det inte är jag som har issues, utan treans buss.

Nu försöker jag bestämma mig för vad som har störst effekt på lokaltrafikbolaget – att jag ringer upp och skäller på dem personligen, att jag övertalar forna arbetskamrater på tidningen att göra en utredning av brister i lokaltrafikens verksamhet med fokus på tidtabeller som inte hålls, eller att jag själv författar en kolumn med underliggande aggressioner. Det är väl inte konstigt om folk inte tar bussen när den går lite som chauffören vill och inte som det står i tidtabellen? Det är väl inte så konstigt om bussarna har för få passagerare om bolaget inte kan se till att grundläggande rutiner följs? Och om jag betalar avgift för ett månadskort för att ta mig till och från jobbet ska det inte behöva sluta med att jag väntar förgäves vid en hållplats för att sedan gå hela vägen minst en gång i veckan. Det fattar väl vem som helst att folk hellre tar bilen till jobbet. Det skulle minsann jag göra också, om inte vägen till att Ika tar bilen till jobbet är så lång att det ändå inte skulle komma att ske på den här sidan sommaren.

(Jag vet att jag låter som nidbilden av en upprörd pensionär här ovanför – men det här är egentligen ett större problem än att jag oplanerat får gå till jobbet minst en gång i veckan. Det går inte att tro att befolkningen kommer att göra miljövänligare val om de miljövänligare valen på alla andra sätt är ofördelaktiga för individen. Man lever inte av gott samvete allena.)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Januariläst

februari 2, 2009

Trots att jag suckat över hur o-läsande jag varit i januari hamnade tio titlar på utlästa listan i Book Notes under förra månaden. Det har sin förklaring – hälften är audioböcker, och ytterligare två är serier. Januari var också månaden när jag läste ut första boken om Harry Hole (imponerades inte helt, men har hört att serien blir intressant med tiden), njöt av Åsa Larsson i form av novellen Systrarna Hietala, inte föll i extatisk trans över Markus Zusaks Boktjuven och återupptäckte Selma Lagerlöf. Jag har fortfarande inte hittat något som når upp till Jerusalems höjder, men på vägen dit är både Kejsaren av Portugallien och En herrgårdssägen riktigt sköna läsupplevelser. Särskilt den sista fångade mig – jag fascineras av Lagerlöfs ton när hon berättar om de här människorna som är så märkligt förbundna till varandra och så märkta av sina liv. Skandinavisk magisk realism känns det som.

Nancy Hustons Livslinjer blev utläst under månadens sista dag, efter att ha varit en riktig långkörare. Till en början var jag mest upptagen av att vara besviken på den, eftersom den inte levde upp till mina förväntningar och inte svepte med mig. Istället tragglade jag, mådde illa av den första sexåringen i raden och irriterade mig på att ungarna var så fantastiskt välformulerade. Men det ger sig faktiskt det där, och idén att berätta en släkthistoria genom en sexåring i varje generation är fortfarande genial. I lördags när jag hade läst sista kapitlet och fått hela bilden klar för mig var det nära att jag började om från början. Livslinjer är en sån där bok som jag skulle kunna ta med mig till en öde ö, för det känns som om det finns så mycket att pussla ihop och fundera över att jag skulle kunna bli sittande i en halv evighet med den om jag inte hade andra böcker att läsa. Och det är snyggt gjort det här, men Huston flirtar inte med läsaren i onödan. Därmed krävs det att man är ganska självgående under åtminstone den första hälften. Huston har fått åtminstone två andra romaner översatta till svenska, Ängelns avtryck och Gästabud i vintern. Någon som har läst? Hur upplevde ni dem?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,