h1

Mycket saknad i fin roman

mars 3, 2009

I drygt två veckors tid har jag burit med mig Juha Itkonens Låt mig älska mer. Det har varit en läsning som har tagit tid, och jag har ibland funderat över orsaken. jag tycker nämligen väldigt mycket om den här boken, men ändå är det något hos den som inte lockar till långa läspass. Det blir några sidor här, några där – och boken tycks klara det fint.

Låt mig älska mer är en berättelse om en försvunnen popstjärna, finländska Summer Maple (född Suvi Vaahtera), och framför allt om två personer som berörs av hennes försvinnande: modern och expojkvännen. Turvis berättar de om hur de upplevde Suvi under hennes uppväxt och under åren när hon började klättra mot stjänrstatusen. Lika mycket berättar de om sig själv, grubblar över sina egna liv. Varför befinner de sig där de är, hur blev det som det blev? Och i den mån boken handlar om saknad är det egentligen inte den nu försvunna Summer man saknar – utan framför allt den Suvi som redan tidigare gick förlorad, på ett eller annat sätt. Och så är det här förstås en roman om pop- och rockmusik, så till den grad att jag många gånger kommer på mig själv med att tänka att den här och den här Summer Maple-låten måste jag leta upp, den låter så intressant. Min personliga saknad under läsningen är nog alla de här låtarna som Itkonen beskriver så levande och som inte finns på riktigt. Redan det är snyggt gjort, men allt det andra också. Itkonen har ett språk som är tätt utan att vara tillkrånglat, och översättaren Camilla Frostell har gjort ett bra jobb – det är ganska sällan jag hajar till, och då utgår jag ändå från att Itkonens språk måste vara knepigt att översätta. I synnerhet från finska.
Och förutom musik och saknad handlar den här boken om skapande, om varför vi skapar (nej, det ges inga svar) och om det plågsamma i skapandet. Vad skapandet gör med oss, och hur vi utnyttjar det för våra egna dunkla syften.

Itkonens bok är en liten pärla. Läs den, när den nu en gång blivit översatt till svenska. Det är inte ofta finsk skönlitteratur som jag vill läsa får svensk språkdräkt. Jag drömmer fortfarande om att någon godhjärtad förläggare ska översätta Sirpa Kähkönens böcker om krigstida Kuopio, i synnerhet Lakanasiivet, men jag inser att jag drömmer förgäves och att jag bara borde sparka mig själv i baken och kämpa mig genom originalet. Tack Bonniers för att jag slapp läsa Låt mig älska mer på finska, för så pass knepigt är Itkonens språk att jag knappast hade orkat ta mig genom hela boken i det fallet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: