Archive for 8 mars, 2009

h1

rälsbyten, tröskverk och ord ur barndomen

mars 8, 2009

För en stund sedan ramlade jag över ett kort litet program i Kunskapskanalen där man fick lära sig hur det går till att byta järnvägsräls. Sjukt intressant. Visste ni att rälsbytarekipaget är en halv kilometer långt, att det framtill rullar på den gamla rälsen och baktill på den nya, och att det samlar upp existerande makadam (makadam är tydligen rätt benämning på det där grova gruset som syllarna vilar på) och putsar den från jord för att sedan lägga tillbaka nyputsad makadam? Tåg är fascinerande, och allt det här omkring dem är likaså fascinerande. Det som kanske är allra mest fascinerande är tanken på att någon har suttit och konstruerat hela det här långa ekipaget. hur kommer man på allt, hur får man in alla funktioner, hur lyckas man bygga något i den här storleksklassen som sköter så här många uppgifter smidigt? Nu är ju inte rälsbytarekipaget självgående, utan kräver ett stort arbetslag människor i och omkring sig – men ändå.

Och det är inte bara tågnörd jag är. Igår startade pappa tröskverket, och det var så många år sedan jag senast råkade vara på plats och se det i användning att jag var tvungen att ta mig en extra inspektionsrunda. Det här tröskverket är från 1930-talet, räddades undan ett öde som ved och försågs med en tillkopplad elmotor. Numera gör det regelbunden tjänst som spannmålssorterare. Spannmål fylls i, tröskverket skakar och rasslar, och sedan kommer innehållet ut i olika öppningar, prydligt sorterat. Ärter ur en öppning, skräp (eller maldär som det egentligen heter hemma hos oss, men inte nödvändigtvis i resten av Österbotten) ur en annan, och havre, alternativt korn, ur en tredje. Man kan till och med få ut ogräsfröna prydligt åtskilda. Och jag står bredvid, lägger nästan huvudet på sned som en intresserad katt och undrar hur de där olika skakande delarna i tröskverket håller ihop år efter år, och hur dessa skakningar kan sortera upp allt så prydligt.
Sedan sa brodern idag, när jag uttryckt min fascination, att moderna tröskor faktiskt också sorterar (och underförstått också vore förtjänta av lite fascination från min sida), men jag replikerade att det inte är samma sak och att deras sortering är mycket grövre – det är ju innehållet i tröskornas tankar som sedan får passera genom tröskverket för att finsorteras.

De här dagarna, när jag har servat kor med städning och mat tills musklerna ömmar, har jag hunnit låta tankarna vandra på nygamla ställen. Jag har gått i barndomens rum och landskap, även om ladugården är en annan än den som korna bodde i under hela min barndom. Hela den där barndomsupplevelsen finns ändå kvar i hjärnans vindlingar, och rasar över mig i små bitar – den där gången när jag var fem år och en ungtjur i gamla stallsbyggnaden åt upp min vante, den där gången drygt tio år senare när en annan ungtjur klämde fast mig mot en vägg i samma stallsbyggnad och jag blev betydligt mera överrumplat skrämd än skadad, bänken i gamla ladugården där katterna vintertdid klämde in sig invid det tvådelade karet för varmvatten och juvertrasor, vattenkranen i hörnet av mjölkkammaren och det släta cementgolvet kallt under mina fotsulor sommartid – i mjölkkammaren kunde man gå barnfota, i själva ladugården var det förbjudet – för mycket vassa grepar och trampande kor för små oskyddade barnafötter, och sannolikt också alldeles för smutsigt golv…
(När jag läser texten ser det ut som om jag hade en väldigt farofylld uppväxt. Det hade jag inte. Det var ytterst få gånger jag hade orsak att vara rädd för djuren, och jag tillhör dessutom den första generationen i grannskapet som inte åtminstone en gång under barndomen behövt fiskas upp ur utfallsdiket.)

Sedan kommer alla ord som jag inte har tänkt på i mitt nuvarande vardagsliv, men som ändå finns där. Dröftar, det gör man när man sorterar säd (till exempel med det ovan nämnda tröskverket), och jag vrider på ordet och undrar om det hör ihop med dryfta, precis som man i Österbotten också löftar istället för att lyfta. Nu slår jag upp dryfta i SAOB och får bekräftat att jag har mer än rätt i mina gissningar. SAOB upplyser mig också om att det ingalunda bara är min farmor och stundtals min pappa som använde och använder det i mina öron lite ålderdomliga verbet stilla i betydelsen utfodra. Men det hade kunnat vara, för de här områdena av mitt språk är isolerade öar som används inom familjen men sällan utom den. Redan om man gick så långt som till morföräldrarna fanns det tillräckligt med geografiskt avstånd för att de skulle använda ett ord för ladugård som länge klingade exotiskt i mina öron (de pratar om nötse när vi pratar om föise), trots att jag annars från tidig ålder var van med närpesiskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,