h1

rälsbyten, tröskverk och ord ur barndomen

mars 8, 2009

För en stund sedan ramlade jag över ett kort litet program i Kunskapskanalen där man fick lära sig hur det går till att byta järnvägsräls. Sjukt intressant. Visste ni att rälsbytarekipaget är en halv kilometer långt, att det framtill rullar på den gamla rälsen och baktill på den nya, och att det samlar upp existerande makadam (makadam är tydligen rätt benämning på det där grova gruset som syllarna vilar på) och putsar den från jord för att sedan lägga tillbaka nyputsad makadam? Tåg är fascinerande, och allt det här omkring dem är likaså fascinerande. Det som kanske är allra mest fascinerande är tanken på att någon har suttit och konstruerat hela det här långa ekipaget. hur kommer man på allt, hur får man in alla funktioner, hur lyckas man bygga något i den här storleksklassen som sköter så här många uppgifter smidigt? Nu är ju inte rälsbytarekipaget självgående, utan kräver ett stort arbetslag människor i och omkring sig – men ändå.

Och det är inte bara tågnörd jag är. Igår startade pappa tröskverket, och det var så många år sedan jag senast råkade vara på plats och se det i användning att jag var tvungen att ta mig en extra inspektionsrunda. Det här tröskverket är från 1930-talet, räddades undan ett öde som ved och försågs med en tillkopplad elmotor. Numera gör det regelbunden tjänst som spannmålssorterare. Spannmål fylls i, tröskverket skakar och rasslar, och sedan kommer innehållet ut i olika öppningar, prydligt sorterat. Ärter ur en öppning, skräp (eller maldär som det egentligen heter hemma hos oss, men inte nödvändigtvis i resten av Österbotten) ur en annan, och havre, alternativt korn, ur en tredje. Man kan till och med få ut ogräsfröna prydligt åtskilda. Och jag står bredvid, lägger nästan huvudet på sned som en intresserad katt och undrar hur de där olika skakande delarna i tröskverket håller ihop år efter år, och hur dessa skakningar kan sortera upp allt så prydligt.
Sedan sa brodern idag, när jag uttryckt min fascination, att moderna tröskor faktiskt också sorterar (och underförstått också vore förtjänta av lite fascination från min sida), men jag replikerade att det inte är samma sak och att deras sortering är mycket grövre – det är ju innehållet i tröskornas tankar som sedan får passera genom tröskverket för att finsorteras.

De här dagarna, när jag har servat kor med städning och mat tills musklerna ömmar, har jag hunnit låta tankarna vandra på nygamla ställen. Jag har gått i barndomens rum och landskap, även om ladugården är en annan än den som korna bodde i under hela min barndom. Hela den där barndomsupplevelsen finns ändå kvar i hjärnans vindlingar, och rasar över mig i små bitar – den där gången när jag var fem år och en ungtjur i gamla stallsbyggnaden åt upp min vante, den där gången drygt tio år senare när en annan ungtjur klämde fast mig mot en vägg i samma stallsbyggnad och jag blev betydligt mera överrumplat skrämd än skadad, bänken i gamla ladugården där katterna vintertdid klämde in sig invid det tvådelade karet för varmvatten och juvertrasor, vattenkranen i hörnet av mjölkkammaren och det släta cementgolvet kallt under mina fotsulor sommartid – i mjölkkammaren kunde man gå barnfota, i själva ladugården var det förbjudet – för mycket vassa grepar och trampande kor för små oskyddade barnafötter, och sannolikt också alldeles för smutsigt golv…
(När jag läser texten ser det ut som om jag hade en väldigt farofylld uppväxt. Det hade jag inte. Det var ytterst få gånger jag hade orsak att vara rädd för djuren, och jag tillhör dessutom den första generationen i grannskapet som inte åtminstone en gång under barndomen behövt fiskas upp ur utfallsdiket.)

Sedan kommer alla ord som jag inte har tänkt på i mitt nuvarande vardagsliv, men som ändå finns där. Dröftar, det gör man när man sorterar säd (till exempel med det ovan nämnda tröskverket), och jag vrider på ordet och undrar om det hör ihop med dryfta, precis som man i Österbotten också löftar istället för att lyfta. Nu slår jag upp dryfta i SAOB och får bekräftat att jag har mer än rätt i mina gissningar. SAOB upplyser mig också om att det ingalunda bara är min farmor och stundtals min pappa som använde och använder det i mina öron lite ålderdomliga verbet stilla i betydelsen utfodra. Men det hade kunnat vara, för de här områdena av mitt språk är isolerade öar som används inom familjen men sällan utom den. Redan om man gick så långt som till morföräldrarna fanns det tillräckligt med geografiskt avstånd för att de skulle använda ett ord för ladugård som länge klingade exotiskt i mina öron (de pratar om nötse när vi pratar om föise), trots att jag annars från tidig ålder var van med närpesiskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

20 kommentarer

  1. Nötse heter det hos min mormor. 🙂


    • Maria: Det kan jag tänka mig efter att ha läst om var dina morföräldrar bor. 🙂


  2. Ika, spännande!! 🙂

    Så du har också fått en vant uppäten? Spännande! 🙂 Jag blev också av med en, men det var en gris som åt upp min.

    Spännande att läsa om tröskverk! Jag har nyligen (nja, för någon månad sedan) renskrivit en text som min farfar skrivit på dialekt om gamla jordbruksmetoder och redskap. Den borde du läsa! 🙂

    Maldär har jag lärt mig tack vare dig! 🙂

    Dröftar var nytt för mig, men stillar, det är så välbekant och det finns en värme över det! Och ja, djuren blir ju lugnare när de fått mat… Logiskt! 🙂

    Föise, ja absolut! Nötse är bekant också, men det har jag mest lärt mig eftersom min bror pratat om det hemma. Han har klasskompisar från sydligare breddgrader. Annars är föise ett ord som jag har svårt att slita mig från, och jag vet aldrig vilket standardsvenskt ord jag ska använda i sammanhang där föise inte är förståeligt…


    • My: Ja, visst finns det en värme över stillar! Och ordet kändes logiskt redan innan jag var inne på SAOBs sidor och läste att det syftar på att man stillar hungern.
      Och jag känner igen mig i att det inte riktigt finns något ersättande ord för föise. Vad jag än använder så känns det lite obekvämt och fel. På tal om föis och föus kunde man i annonserna för Oravaisrevyn läsa att det även gavs senare kvällsföreställningar, afterföus. Jag log när jag läste det, och tänkte att det där är en av anledningarna till att jag inte på allvar saknar storstadslivet söderöver. (Undrar var gränsen mellan föis och föus går rent geografiskt?)


  3. […] av orden är bekanta för mig, andra inte. Ika har skrivit ett läsvärt inlägg om dessa gamla dialektord som används/använts i våra […]


  4. Jag känner igen alla orden somliga i en lite annan variant: maldär,stillar,dryftar och föusi.
    ”Dra ur tjettan” och ”båsa” är två andra relaterade uttryck och inte att förglömma ”ti dra uur flåoran”, vilket inte var så angenämt jobb.


    • Kicki: ”Båsa” glömde jag – jag visste ju att det var fler ord som dök upp i huvudet när jag var långt från skrivredskapen… Men det är ett ord jag är väldigt bekant med i det här sammanhanget. ”Flooran” pratar vi också om, fast utan diftong här i mitten av Österbotten. Ja, och här hemma har den försvunnit i och med de nya utrymmena, där man har ”dyngrännon” istället – som faktiskt skrapas ur maskinellt. Det gör det hela lite angenämare, åtminstone med tanke på ryggen…


  5. Man finner ju ofta gamla dialektord i Svenskt dialektlexikon, t ex ordet ”Nötse”: http://runeberg.org/display.pl?mode=facsimile&work=dialektl&page=0499

    Vad nu förkortningarna där betyder (Fi = Finland?)

    När det gäller gamla jordbruksmetoder så har ju BBC nyligen sänt programmen ”Tales from the green valley” och ”The Victorian farm”, där de låter historiker driva jordbruk under 1 år enligt metoder från 1620- resp. 1880-talet.


  6. Kände inte igen alla dina ord, men att man stillar låter inte alls ålderdomligt i mina öron, utan helt vardagligt. Kanske jag är ålderdomlig… Och så vrider vi ju på föise till föusi (eller om det är ni som vrider…;) ) Och för at tnu kommentera innehållet – kände igen mig i mycket av ditt igenkännande! Fascinationen för gamla tröskverk har jag visserligen inte upplevt, men har man växt upp med kor sitter det i. 🙂


    • Mia: Men det kan ju vara bara omkring mig som stillar är på utdöende, det behöver ju egentligen inte vara desto ålderdomligare. Egentligen är det mera poesi i att stilla djuren än att utfodra dem.
      Och visst sitter kouppväxten i! När jag träffar andra hyfsat jämnåriga med samma bakgrund känns det alltid någonstans som om vi har en hemlig pakt genetemot omvärlden. vi vet saker som de inte vet, vi fattar saker som de inte har tänkt på.


  7. Kom att tänka på ytterligare något ord: ”silämbari” och ”silvadd” som användes när korna hade mjölkats och katterna väntade ivrigt på att silvadden skulle kastas åt dem efteråt.


    • Kicki: Utveckla gärna hur det här med silvadd fungerade, dylikt har inte använts här hemma under min livstid. (Däremot har en av katterna ett välutvecklat smaksinne för mjölk, och han vet att kommer man till föise vid mjölkningsdags ska man inte behöva nöja sig med mindre än verkligt färsk – alltså spenvarm – mjölk. Är tveksam till om han skulle godta silvaddsvarianten…)


  8. Angående föis och föus: jag vet inte riktigt var den geografiska gränsen mellan dem går, men det vore riktigt intressant att veta! Kan kolla med en Vöråbo på jobbet imorgon vad hon säger.

    Öu-diftongen känns alltid lite främmande i min mun… Vi har ju inte den i min dialekt. Vi har villan på ett ställe (i Nykarleby) som slutar på -öun. Varje gång man säger det känns det som att man härmar mamma, det blir liksom inte riktigt ”mitt”. Lättare att säga ”vi ska till villan” än ”vi ska till x-öun”…

    I Norge gick det lätt att prata om sådana här saker – där sa man fjøs, och det var inte direkt svårt att börja ta efter det… 🙂


  9. Förresten: GRATTIS i efterskott (eller är det idag? Blandar alltid ihop om det var 10:e eller 11:e… så många som fyller nu dessa dagar) 🙂 Ha det bra!


  10. My: Tack för gratulationerna! 10:e var det, men jo, vi är många som trängs om de här dagarna. (Jag trängs lite extra eftersom jag är född två veckor efter utsatt datum.)

    När du beskriver dina möten med norskan känns norskan alltid om ett så sympatiskt språk är man bara glider in med sin österbottniska dialekt oh ganska omedelbart gör sig hemmastadd. Förvisso tyckte min kusin också att det var betydligt enklare med norskan än med danskan (hon har bott ett år i Norge och två år i Danmark) än med danskan – och då har hon ju ändå tyska i botten och man tycker att det borde göra danskan lättare. Såg själv ett danskt tv-program häromkvällen, och det är ack så frustrerande att inse hur lite man förstår när de pratar, trots att jag utan problem har läst hela böcker på danska.


  11. Man spände fast silvadden (rund och tunn, ca 20 cm i diameter) i bottnen på silämbaret som hade hål. Sedan hälldes den färska mjölken i ämbaret och silades genom silvadden.


    • Kicki: Aha, då förstår jag lite bättre. Antar att silvaddens uppgift var att fånga upp eventuella klumpar i mjölken? Vi har en silstrumpa till dylikt, den ska granskas innan man kastar den så att man ser om det har fastnat något suspekt.


  12. Ja, norska är härligt! För min del blev det inte så att jag talade dialekt i Norge, även om alla innan hade tipsat mig om att jag skulle göra det. För min del blev det standardsvenska, eftersom det fanns en del svenskar på min skola. Men ganska snart började jag plocka in norska ord som kändes bekväma – stein och sådana saker, t.ex. Och fjøs då.

    Danska trodde jag att jag förstod någorlunda bra efter Jons fantastiska kurser vid ÅA (och efter att ha umgåtts med några danskar i Norge under några års tid), men åh så besviken jag blev när vi var två timmar i Köpenhamn i höstas och jag inte förstod någonting av vad de sa!!!


  13. ‘Fjös’ finns i rikssvenskan också (och SAOL), men hur många som förstår ett så gammalt ord nuförtiden är ju en annan sak… Dialektalt förekommer ‘fäjs’. I Annie Blomqvists åländska har jag för mig det heter ‘fäks’ eller något i den stilen.

    ‘Stilla’ känner jag igen, men om det är i Sverige eller hos Blomqvist jag plockat upp det vet jag inte.


    • D: Intressant att du påminner om fäks. Jag vet att jag har sett det någonstans – knappast hos Blomqvist eftersom jag varit dålig på att läsa hennes böcker, men ordet är bekant.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: