h1

Vaktande av döv katt

mars 12, 2009

Har kattvaktat familjens katter de senaste dagarna, eftersom föräldrarna varit ute och rest. Till uppgiften hör även att hantera the grand old cat, som fyllt sjutton i dagarna och numera är helt döv. Sin egen dövhet är han inte riktigt medveten om, vilket ständigt försätter oss i märkliga situationer. Nervöst lagd är han dessutom, och tycker alltså inte om att man smyger sig på honom. Numera behöver man dock inte bemöda sig om att röra sig tyst – man räknas som smygare ändå. Knepigast är det att släppa in honom om han inte har ögonen på ytterdörren när man öppnar den – för han hör ju inte när man ropar.

Förra veckan när jag lyfte upp honom utan att väcka honom först hade jag plötsligt en fräsande katt med klorna utspärrade i vild panik i famnen. Lesson learned.
Gamla katter brukar bli smartare med åren, och den här sjuttonåringen har dessutom alltid varit begiven på fuffens. Jag vet att man inte kan uppfostra katter, man kan på sin höjd kompromissa med dem, alternativt tävla om vem som är envisast.
( – Jag lyfter ner dig ur soffan, för du får inte vara där.
– Jaha, men nu lägger jag mig här igen.
Upprepa tills du eller katten tröttnar.)
Sjuttonåringen har dock visat sig vara född ouppfostringsbar. Förutom sofforna är matbord och köksbänkar förbjudet område. De båda yngre katterna har fattat det här, och brukar oftast hålla sig nedanför. Sjuttonåringen har fattat, men tänker inte bry sig – i synnerhet inte om han lämnas obevakad ett ögonblick och det på någon av dessa förbjudna höjder finns något som med lite god vilja kan definieras ätbart. (Vi har blivit osedvanligt bra på att ställa undan smöret under årens lopp.)
Så när jag här mystiska små skrapljud från köket anar jag naturligtvis oråd, även om jag inte kan komma på vad det är som har tilldragit sig kattskurkens intresse den här gången. Det visar sig vara ett bakplåtspapper på vilket det gräddats en pizza med intressanta ingredienser.) När katten var i yngre år hörde han oftast att någon närmade sig köket, och själv hann man bara höra honom hoppa ner – men tog honom sällan på bar gärning. Numera är det så enkelt att det inte längre kan kallas utmaning. Katten har inte ens noterat mig innan jag greppat honom, utan hickar till i förfäran.

Nu ska vi se om katten så småningom kan dra sina slutsatser om sin nuvarande avsaknad av hörsel. Jag har för min del räknat ut att man inte ska lyfta honom i sömnen om man inte vill bemötas som ett dödshot. Han för sin del kunde ju tänkas räkna ut att man inte längre kan försvinna oupptäckt från brottsplatsen när man uppnått den ålder när hörseln överger en.

Läs även andra bloggares åsikter om

Advertisements

2 kommentarer

  1. åh, det här inlägget tyckte jag om! Och då ska jag tillägga att jag vanligtvis inte ens gillar djur.


    • a-k: Roligt att höra – och intressant att du gillade det trots djurtemat!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: