h1

Huset sitter i kroppen

mars 14, 2009

Det här är uppenbarligen månaden när jag gör återbesök i barndomens (mikro)landskap. Jag har tillbringat ett dygn i morföräldrarnas hus, sett hur billyktorna lyser upp snöig väg utan vägbelysning utanför fönstret, hört välbekanta ljud av dörrar som öppnas och fått ögonen på tidningsurklipp som har suttit länge, länge på väggen i köket.

Mycket i byn har krympt sedan jag var barn, husen har blivit mindre och vägsträckorna kortare. Ändå inte – hela gårdagen var jag förundrat fascinerad av hur foten steg fel varje gång jag passerade den dörröppning där jag förut klivit på eller över en tröskel. Hur jag hamnade i otakt därför att foten sökte det som inte längre fanns. (Mamma fascinerades också, av att hennes barndomshem satt så tydliga spår i mina fötter. Sedan är det fint att tänka på att huset också är min mormors barndomshem, och min mormors fars. Hur långt tillbaka kedjan går vet jag inte, men den svindlar redan. Och där har jag också sovit, både som barn och senaste natt. Nattljuden är desamma, likaså morgonljuden.)

Jag borde mer aktivt ha burit papper och penna med mig i umgänget med alla de här släktingarna på mammas sida som pratar både välbekant och exotiskt på samma gång. Många gånger glimtade fascinerande ord till, men det är bara ett som stannade kvar i minnet: verbet halgnar. Det som halgnar blir halt, och ordet får mig att le förtjust – för tänk att man kan uttrycka det med bara ett ord, och tänk att man kan bilda det på det här sättet.
Finns det fler som känner igen ordet?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: