h1

Ovan hav, under sten

mars 31, 2009

Jag minns att jag läste Susan Coopers Ovan hav, under sten någon gång när jag var barn, och att jag inte var helt imponerad av den då. Men så var jag också ganska skeptisk till fantasy när jag var barn, och många av de fantasyböcker som jag inte gillade så mycket då (t.ex. C.S. Lewis Narnia-serie och Alan Garners De tre fördömda) har jag uppskattat mer i vuxen ålder.

För ett drygt år sedan, lagom till det stora mörker som faller över den här delen av världen och över min själ veckorna före jul, läste jag Coopers En ring av järn och fascinerades – av hur hon laborerar med historienärvaron i det engelska landskapet, av den suggestiva stämningen och kanske framför allt av hur hon använder midvintermörkret som en arena för kampen mellan gott och ont. Efter den sortens läsupplevelse kan man inte annat att bli nyfiken på författarens övriga produktion, och jag började snegla mot övriga böcker i samma serie.

Nu har jag alltså läst om Över hav, under sten, och är faktiskt lite besviken. Jag tycker inte alls att den har samma suggestiva stämning. Snarare känns det här som om man bakat ihop ett Fem-äventyr med Häxan och lejonet och utvecklat språket lite. Vi har fyra barn och en hund på sommarlov vid kusten i Cornwall, vi har ett gammalt hus med dolda utrymmen, bland annat en vind som ligger dold bakom ett klädskåp – det här fnissade jag faktiskt åt, för det är den övertydligaste blinkningen till Narnia som jag har sett på länge. De här grundläggande ingredienserna är så tydligt inlånade från Lewis och Blyton att det måste röra sig om medveten intertextualitet. Sånt är ju roligt, men resten av berättelsen griper inte alls tag i mig på samma sätt som En ring av järn. Den känns både barnsligare och mera trevande. Så är den också seriens första bok – åtminstone om man ser till utgivningsår. Förvirrande nog listas En ring av järn ofta som seriens första bok, åtminstone i svenska sammanhang.

Någon som har läst hela serien och kan berätta i vilken riktning de övriga böckerna går jämfört med de båda första? Ska jag läsa vidare och vänta mig att trivas bättre i Coopers skildringar av kampen mellan gott och ont, eller ska jag nöja mig med att En ring av järn verkligen är en bok i min smak och se till att läsa om den när året är som mörkast?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

2 kommentarer

  1. ”Ovan hav, under sten” är den tråkigaste och mest barnsliga av böckerna. Samma personer, men känns egentligen inte som samma serie. Jag gillar ”En ring av järn” och ”Lövhäxan” mest, men de sista två böckerna är också helt ok.


    • Maria: Åh, det där var ju lite lugnande. Har dessutom för mig att Lövhäxan borde vara nästa bok i serien.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: