Archive for april, 2009

h1

spontan lördag

april 25, 2009

Det bästa umgänget är egentligen det oplanerade, tänker jag när jag kommer hem nio timmar efter att jag gett mig av för att handla mat. Bara för att jag träffade trevligt folk på vägen, och just det var exakt vad jag behövde idag, mer än jag egentligen anade.

Fast när jag kom hem återstod naturligtvis att dra på sig gummihandskarna och gripa sig an med golvbrunnen som var i akut behov av rensning. För hur mycket det än tar emot en lördag kväll efter midnatt så vet jag att det skulle ta emot än mer söndag förmiddag, före frukost. Och kvällens umgänge var trots allt värt midnattsinsatsen i duschen.
Nu är golvbrunnen vitare än jag har sett den tidigare, det öppna fönstret släpper in kvardröjande vårdoft och nattlig svalka och sista kvällsteet är urdrucket. Måsarna är fortfarande vakna, men jag ger mig nu – dags att sova.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser
h1

Allt annat än våren är privat

april 23, 2009

Jag har ingenting bloggningsbart nuförtiden. Allt är antingen alldeles för privat för den stora allmänhetens ögon eller också ooar och aahar jag över våren. Våren, våren – jag cyklar till jobbet längs stranden om morgnarna och begrundar isläget, den krympande tillvaron som isen för. Igår morse log jag brett åt en hackspett, ikväll på väg längs stranden i motsatt riktning log jag lika brett åt att jag för första gången i år kunde känna doften av havet.

(Och titta där, nu har jag ooat och aahat över våren ännu en gång, även om jag hade tänkt förskona resten av internet från ännu en Ika-älskar-våren-text. Jag vet inte om jag har blivit fullt så här golvad av våren tidigare. Knappast. För i år bor jag invid havet och kan följa dess förändring varje dag. I år är jag inte längre studerande på allvar, behöver inte längre se våren som årets stressigaste period. Har tid att ta in våren istället.)

Läs även andra bloggares åsikter om

h1

aprilväder och energimusik

april 19, 2009

Lyssnar på Marit Bergmans äldre låtar för första gången på vad som känns som en halv evighet. Hon sjunger bättre nu men energin i de här låtarna är precis vad jag behöver i den här stunden.
Petar undan småsaker – betalar räkningar, mailar kundservice om adressförändring och andra ärenden, bär ut soppåse och returpapper. Ny arbetsvecka på andra sidan tröskeln, men dit är det ännu tolv timmar.

Aprilvädret är precis lika ombytligt rastlöst föränderligt som mitt humör just nu, men när jag kom in till stan igen ikväll var regnet försiktigt, gruset knastrade våraktigt under gummistövlarna och till och med sparvarnas kvitter lät som om det fått en djupare klang.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

rastlös vår

april 15, 2009

Jag har ett jobb att cykla till just nu, och på morgnarna är det så vackert att till och med en sån som jag som bara brukar vara på kant med omvärlden så tidigt på dagen blir alldeles varmhjärtad. Bofinkarna sjunger och solen lyser, och bara det att det är sol i rummet när jag vaknar gör allt så oändligt mycket enklare.
Sedan när jag ska hem från jobbet igen och är hungersvag (så fort jag börjar jobba behöver jag tydligen minst 1-2 mål extra mat varje dag – jag borde se till att få en arbetsgivare som håller mig med mat, ofta) blåser sanddammet i mina ögon, och två dagar i rad ar jag cyklat hem enögd, med höger öga hopknipet, svidande och rinnande. Just i det skedet av dagen är jag ärligt talat inte så våldsamt förtjust i våren.

Men annars är våren så tacksam i all sin intensitet och förändring. Ljuset förstås – jag känner hur midsommarljuset närmar sig med stormsteg, det som brukar göra mig hög på tillvaron – men allt det där andra också, som rör på sig. Det är ganska jämnt ett år sedan jag började brottas med tanken på att bryta upp, ge mig av och inte komma tillbaka. Jag har känt igen samma rastlöshet i mig den gångna senvintern, men inte riktigt kunnat handskas med den, inte vetat vart den vill ha mig. Men nu, nu i våren, nu finns det ett annat utrymme för att inte veta vart man är på väg. Det finns utrymme att vara trött mitt i solskenet som flödar in genom fönstren när jag kommer hem från jobbet och sakta kan öppna höger öga igen. Det finns en fond omkring mig när jag cyklar hemifrån om morgnarna som går så bra ihop med min rastlöshet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Bara nästan sommar

april 11, 2009

Solen har flyttat in hemma hos mig. Jag dricker vatten och kisar mot ljuset, tänker att det känns mera sommar än påsk med gardinerna som skymmer den tidiga vårens kala gråhet. Och det är den där tiden på året när knappa tio grader känns löjligt varmt, den där tiden som kommer att kännas overkligt främmande när man huttrar vid samma temperatur mitt i sommaren. Vill jag ytterligare vältra mig i känslan av att sommaren är närmare än vad almanackan påstår kan jag stoppa ner näsan i min nyinköpta tulpanbukett och fröjdas över att den faktiskt doftar tulpan*. Påsk hemma hos mig själv istället för påsk hemma hos föräldrarna får mig sannerligen att göra oväntade inköp.

*Bland det tråkigaste som finns måste vara blommor som inte luktar något. Snittrosor till exempel. Ska det vara så svårt att ta fram en ros som både är långskaftad, vacker att se på och doftande?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Maria Mena är inte längre jaha

april 9, 2009

Jag vet inte riktigt vilket år det hände, men på något sätt har det i takt med att jag lyssnat allt mindre på radio blivit så att min bror upptäcker musik före mig. Jag kommer fortfarande ihåg när det gick till så att jag upptäckte den och sedan introducerade honom. Nu går det allt oftare till på rakt motsatt vis, och det är lite förvirrande för mig som faktiskt är storasyster.

Jag borde inte klaga egentligen, för vem vet när jag hade upptäckt så oändligt mycket spelade Regina Spektor om inte brorsan lyssnat så mycket på P3 den där sommaren.
Men ibland är jag inte alls i synk med hans musikaliska förtjusningar, och de lämnar mig tämligen kallsinnig. ”Jaha, det låter ju bra, men det händer liksom inget inom mig när jag lyssnar på den här musiken”. Det är okej att den spelas när jag är närvarande, men jag letar inte självmant upp den. (Det här handlar alltså om musik som jag har potential att gilla, och inte om de fall när han försöker få mig att lyssna på saker som definitivt inte hör ihop med min musiksmak.)

Någon gång kring jul när vi båpda två vistades i föräldrahemmet upptäckte han Maria Mena. Jag lyssnade, tror det var med All This Time (Pick-Me-Up Song) som det började. Jaha, den var ju fin, men det var just det där jaha-et. Axelryckningen. Två månader senare dyker låten upp när hans iTunes slänger fram musik hemma hos honom. Jag känner igen den men kan inte placera den och namnet Maria Mena säger mig inte längre något.

Men. Sedan gick jag häromdagen och lånade Menas Cause and Effect, bara för att den såg lite snygg ut i bibliotekets nyhetshylla och för att jag kände igen namnet. Lyssnade på den igår och kände mig lite dum, för nu fattar jag ju grejen, och musiken blev plötsligt alldeles underbar.
Jag vet inte om jag vågar delge brodern denna nya insikt, jag tror att jag kommer att få äta upp den i evinnerlighet nästa gång jag jaha:ar hans musikfynd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Favoritade nobelpristagare

april 7, 2009

Bokutmaningarna kommer och går, och nu har Lyrans noblesser dragit igång en ny trio som ska återkomma regelbundet. Temat för den första: Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?

I sanning en knepig en, för även om många av de nobelpristagare som jag har läst har varit intressanta känner jag att favoriter sällan är rätt benämning på dem. Utom på en, och hon är självskriven etta på listan.

  1. Jerusalem av Selma Lagerlöf. Det här är fortfarande en av de absolut bästa romaner jag har läst. Jag älskar hennes sätt att berätta, romanpersonerna och deras livsval och utveckling.
  2. Barabbas av Pär Lagerkvist. Jag läste den i gymnasiet, minns inte längre alla detaljer men minns fortfarande att jag tyckte mycket mera om den än om Dvärgen som jag läste och skrev uppsats om under första året av litteraturvetenskapliga studier.
  3. Katter av Doris Lessing. Jag tycker om att läsa skönlitterära kattböcker, och den här är en uppstickare i genren, ganska långt från den ofta närvarande puttenuttiga överbeskyddartendensen gentemot katterna. Identifikation för mig som är uppvuxen med katter i huset – katter som på gott och ont alltid fått röra sig fritt utomhus.

Jag ser i Lyrans sammanfattning att Hundra år av ensamhet varit den mest populära boken bland dem som antagit utmaningen (före den 2 april). Jag har fortfarande sådana aversioner mot denna bok efter den utdragna läsningen av den för ett par år sedan att jag ärligt kan säga att jag inte alls unnar den topplaceringen. Nu vet jag att alla blommor ska få blomma och att det kan vara min egen dumhet som gör att jag inte förstår storheten i detta verk – men hjälp vilket utmattande myller hela boken består av. Hade väl aldrig läst ut den om det inte varit för att jag ibland kan besitta en viss envishet, och för att boken hyllas till höger och vänster. Var är alla andra som inte står ut med myllrandet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,