Dofter

Luktsinnet återvänder lagom tills häggen invid soptunnorna börjar blomma. Gott så.

Och i lägenheten doftar det ganska ofta pepparmint från de ångbad jag tar i hopp om att kunna slippa en potentiell antibiotikakur.

Läs även andra bloggares åsikter om häggar, ångbad

Rastlöst förkyld

Nu vet jag faktiskt inte vart den här dagen har tagit vägen, och det måste ju i nuvarande läge anses som ett mycket gott tecken. Gårdagen kändes mest som en lång transportsträcka mot en förhoppningsvis friskare morgondag.

Jag minns inte att jag brukar tycka att det är fullt så här frustrerande att vara förkyld. Det kan ju finnas flera orsaker till nuvarande frustration, men jag tror att årstiden är ett grundläggande problem. Att bli sjuk på vintern är okej, när min innersta önskan under större delen av tiden ändå är att få gå i ide under varmt täcke med stillsam underhållning i form av bok eller film, varmt te och inga konfrontationer med den hårda och mörka världen utanför fönstret. Men sommartid, när det aldrig blir mörkt om nätterna och när den mentala energin går på högvarv även om kroppen matt hävdar att det där med konsert i kyrkan – jobbigt, tungt, orkar inte. Gå ner tre trappor efter dagens tidning? Om det nu ska vara nödvändigt, men räkna med långvarig utmattning efteråt.

Idag har jag släpat min förkylningsslöa kropp med mig på biblioteksbesök, mathandlande och snabbärende på arbetsplatsen där jag inte jobbar just nu men snart ska jobba igen.
Fick förvisso gå ut från biblioteket nästan omedelbart för att få hosta ifred, men är inte just det där envisa kliandet i halsen tillsammans med rinnande ögon ofta ett tecken på att slemhinnorna håller på att göra sig av med infektionen på allvar?
Hemkommen har jag dessutom lyckats åstadkomma mat, som säkert var hyfsat näringsrik. Hur den smakade har jag en ganska vag uppfattning om, men jag försöker minnas hur den här rätten brukar smaka i vanliga fall. Surkålen luktade mer än den smakade, men pastasåsen var lika anonym i både smak och lukt. Lever fortfarande bakom en hinna som stänger ute det mesta av världens dofter och smaker, vilket förstås gör mig än mer frustrerad.

Det känns som om jag till och med orkar diska de senaste dagarnas disk nu, till och med. Men om jag får stegring igen ikväll för n:te dagen i följd, då blir jag snart vansinnig. Släpp taget någon gång, förkylning!

(Det är alltså femte dagen jag är förkyld. Två av dagarna har jag dessutom jobbat och därmed fått tiden att gå mycket effektivt. Jag tror att det här säger allt om min oförmåga att handskas med hämmande förkylningar just nu. Egentligen är jag av den övertygelsen att förkylningar ska vilas bort. Åtminstone på vintern…)

Läs även andra bloggares åsikter om förkylningar, frustration, rastlöshet

Annons

Att inte gå på konsert

I kväll hade jag kunnat gå på konsert och lyssna på en världskänd a capella-grupp. Det hade säkert kunnat vara en fantastisk upplevelse. Eller också hade jag kunnat gå på grillkväll, fast den föll i och för sig bort eftersom jag gick hem från jobbet två timmar efter att den börjat.
Istället cyklade jag hem och insåg att jag absolut inte orkar släpa mitt tunga huvud, min snoriga näsa och min värkande hals utanför hemmet igen. Och någonstans vet jag att det absolut hälsosammaste hade varit att stanna kvar i sängen hela dagen.
Fast då hade jag inte fått beundra stadshusets fina inredning ytterligare två gånger. Inte heller hade jag fått smittas av volontärernas entusiasm, eller uppleva den där stunden på jobbet när man inte längre bryr sig om att man jobbar övertid utan bara äter sig in i sin text och fokuserar på formuleringarna.
Och jag hade inte heller plötsligt fått en chans att se hur det ser ut innanför fängelsemurarna. Eventuellt kan det vara så att chanserna att höra King’s Singers live dyker upp något tätare än chanserna att få komma innanför den där låsta dörren på ytterst tillfälligt besök.

(Fast ändå. Här har jag fördjupat mig i Körfestivalen i en veckas tid och utrustats med ett presspass och allt, och hur många konserter har jag lyckats gå på? En hel, en del andra småsmulor här och där. Jag befinner mig i den där ambivalensen mellan lätt bitterhet och en viss lättnad över att min kropp säger nej, nej, nej just nu. För ärligt talat är jag lite övermätt. Nu vill jag bara vräka det här viruset som ockuperar min kropp och ta tillbaka mitt liv.)

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, förkylningar, körfestival, Kings Singers, fängelser

Hej mobilålder!

I säkert en halv minut stod det komplett still i huvudet på mig när jag skulle ringa utomlands på jobbet idag. För hur ringer man utomlands från en trådtelefon som inte har plustecken?

(Jag kanske borde skämmas för mycket för att berätta det här – men ja, jag kollade utlandsprefixet i telefonkatalogen…)

Läs även andra bloggares åsikter om hjärnsläpp

försommarkaos

Jag är kanske inte sådär pinfärskt panikartat ny på nygamla jobbet som jag var förra sommaren, men emellanåt känns det ändå som om någon har slängt i mig i den djupa delen av bassängen för att ta reda på om jag kan simma. Idag satt jag på presskonferens med representanter för tre olika körer, med ett huvud som gick på högvarv för att försöka styra upp prioriteringar och memorera saker som måste kollas upp – samtidigt som jag antecknade på två språk samtidigt. Sedan kom det där ögonblicket när vi fick lyssna på barbershop-smakprov av hög klass, och jag satt och log och kom ihåg att jag trots allt verkligen gillar det här jobbet. Inte bara för att jag ibland får höra livemusik, men det skadar liksom inte.

Kommer hem och känner egentligen mest för att ligga och glo i taket, men eftersom jag inte har diskat på en vecka måste jag nog masa mig ut i köket och göra ytterligare nytta. Diskandet skulle efter dagar av mer eller mindre total frånvaro från lägenheten ha åtgärdats igår – men jag erbjöds jobb med två timmars varsel och var efter det ute på landet och begrundade vårtecknen i mammas grönsaksland. Återvände till stan med brorsan alldeles för sent, men kvällen kändes sommaraktig – med jobb på förra sommarens arbetsplats och bilfärder i nätter som har slutat mörkna.

(Underbara försommarljus. Jag skulle knappast klara av att dyka med huvudet före in i nuvarande kaostillvaro om dagarna vore korta och nätterna svarta.)

Läs även andra bloggares åsikter om sommarljus, jobb, kaos

Nya utmaningar…

… eller saker jag kanske inte hade trott om mig själv för ett år sedan.

I sommar ska jag ha samma jobb som förra sommaren, och eftersom tillvaron där alltså kommer att vara präglad av betydligt mindre hjälp-hur-ska-jag-klara-det-här är jag tvungen att skaffa mig utmaningar på annat håll. (Inte så att jag tror att juli och augusti kommer att vara en bananskalstillvaro där jag glider runt och känner att allt är bergfasta och invanda rutiner, men man kan bara vara ny i branschen intill förskräckelse en sommar på samma jobb.)

Härmed: årets stora utmaning påbörjad, och en god bit på väg. Harvade mina första fem hektar igår kväll, och även om brodern tycker att han ska vara med en kväll till innan han släpper iväg mig på egen hand är jag faktiskt rätt nöjd med mina insatser. Framstegen jag har gjort sedan jag fick min första traktorlektion för en dryg vecka sedan kan, med tanke på utgångsläget, betraktas som snudd på enorma. Nu ska jag bara lära mig att backa med släp på rutin och inte enligt fortsatt trial/error-princip så är jag redo att stiga in i den rutinerade tillvaro där jag kan börja tänka mig att dela uppmärksamheten mellan traktorkörandet och en ljudbok. För trots att de två första varven krävde minst lika mycket koncentration och intenisv fokusering som den yogalektion jag missade känner jag att rutinen sannolikt kommer att smyga på mig snabbare än jag anar.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, harvning, vårbruk, traktorkörande

Rena fönster och privata forskningsprojekt

Tvättade färdigt det sista fönstret igår kväll, och var vid det laget rejält trött på allt vad fönstertvättande heter. Fast själva rengörandet av glasytorna är egentligen helt okej. Det är allt kringarbete som gör mig uppgiven och utled – flytta möbler, rensa bort alla mängder gatudamm, flugskit och döda insekter som hopas i drivor mellan fönstren. Lirka upp fönster som inte vill bli öppnade, slåss med persienner som hänger i vägen…
Tack och lov att alla fönster är tvättade. Och tack och lov att jag åtminstone belönas för min arbetsinsats med fönster som är så klara att de känns alldeles nya. Lite som om man flyttat till en ny lägenhet. (Och i relation till allt jobb som flyttandet brukar innebära har jag kanske kommit ganska smidigt undan med att bara tvätta fönster.)

Våren är för övrigt ingen bloggandets årstid. Skriver gör jag förvisso, men fortsättningsvis inte för andra ögon än mina egna. Det måste vara så, åtminstone så länge som jag utforskar de här nya sidorna av mig själv, det här som jag hittar i mig själv i mötet med andra. Det är inte ett ensamt forskningsprojekt, men de yttersta resultaten är fortsättningsvis förbehållna endast mina egna ögon. Inte för att jag är mer annorlunda än någon annan människa. Det jag upplever, det jag vrider och vänder på, det som bosätter sig i mina tankar, det kan nog många känna igen sig i. Men den igenkänningen är jag inte beredd att bjuda på när jag själv är mitt uppe i alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om fönstertvättande, dagboksskrivande

Halvvägs genom Himmel och helvete

Ibland ser jag att jag får inkommande länkar från folks bokbloggar, och att jag i deras länklistor kategoriseras som bokbloggare. Det kan ge mig dåligt samvete, med tanke på att mitt bokbloggande är ganska sporadiskt numera. Jag har någon gång haft ambitionen att skriva något om varje bok jag läst ut, men det känns som om det var länge sedan jag ens rörde mig i närheten av den målsättningen.

Efter gårdagens regnande återkom solen idag, och jag hann sitta på en närbelägen brygga med temugg och bok en stund innan jag gick in för att ta itu med dagens skrivjobb. Det var sannerligen bryggläsning i rättan tid, för nu faller ett fint duggregn utanför fönstren igen.
Läser som bäst Terese Christianssons Himmel och helvete – Mord i Knutby. Knutbymordet fascinerar och förfärar mig, precis som det fascinerar och förfärar många andra. Religion som språrar ur är alltid både intressant och skrämmande att läsa om, och ju närmare det kommer desto mera skrämmande. Jag har själv haft mina kontakter med den frikyrkliga sfären, och även om jag inte har stött på osunda sammanhang känner jag ändå igen språkbruket, och ser hur skrämmande lätt den där glidningen mot det riskabla kan få en början.

Så Helena Christianssons bok fascinerar mig – men samtidigt irriterar jag mig ganska ofta på hennes sätt att skriva. Ofta upplever jag att gränsen mellan dokumenterad sanning och hennes egen utfyllnad för att göra skildringen mera levande är alldeles för otydlig. Ibland känns det som om hon uttalar sig alldeles för mycket om verkliga personers tankar vid olika tillfällen. Hela frikyrkligheten är henne också ganska främmande, och det märks stundvis lite för bra.
Jag har nyligen läst färdigt den första delen som handlar om mordet och de händelser som ledde fram till det, och har ännu framför mig den senare delen av boken där Christiansson ska beskriva de kontakter hon haft med övriga församlingsmedlemmar och den tid hon tillbringade som deltagare i församlingens träningsskola. Själv skulle jag sannolikt aldrig våga utsätta mig för den typen av projekt – mina reaktioner på det karismatiska är av det slaget att jag håller mig på betydligt mera än armlängds avstånd för min personliga sinnesfrids skull – men jag märker att jag redan nu inte riktigt litar på att Christiansson kommer att kunna ge en hyfsat objektiv bild av det hon kommer att möta.

Christiansson är kvällstidningsjournalist, och hittills har läsningen av boken bekräftat obehagligt mycket av mina fördomar mot just den yrkeskåren. Det blir lite sensationslystnad över det hela, lite för mycket av personligt tyckande som slinker genom. Dessutom har jag svårt för hennes sätt att skriva – ofta känns språket pratigt och hon har återkommande problem med språktekniska detaljer, bland annat användningen av reflexiva pronomen. Det stör läsningen att min inre korrekturläsare ganska ofta vill blanda sig i och skriker efter en rödpenna.

Läs även andra bloggares åsikter om Himmel och helvete, Terese Christiansson, Knutby

Banankaka, mjölk och traktorlektion

Sommarvarmt ute, så att kroppen nästan får svindel. Jag har knappt vant mig vid att vinterjackans tid är över för den här gången, och nu detta. Söndagskänsla i kroppen, fast almanackan säger lördag. Imorgon blir det alltså en söndag till.

Var ute på landet hos föräldrarna en sväng. Åt nygräddad banankaka med kall mjölk i ett glas bredvid. Länge sedan jag senast druckit mjölk, länge sedan mjölken var till för annat än tillbehör till gröten och råvara för filtillverkning. Ännu längre sedan jag senast drack obehandlad mjölk. Jag hade glömt bort att den kan vara så god. Så rund och gräddmjuk i smaken, utan bismak från pastöriseringsprocessen.
Fick en första traktorlektion av brodern, och ser numera fram emot den dag när backande medelst vidhängande släp i valfri form inte måste ske enligt trial/error-principen, utan börjar sitta i ryggmärgen. Men brodern har trots allt hopp om mitt nära förestående harvande.

Läs även andra bloggares åsikter om vår, banankaka, mjölk, traktorer