Archive for juni, 2009

h1

Vid hav, i hav

juni 26, 2009

En sak jag älskar med min nygamla hemstad är havets närhet. Den här tiden på året skymmer löven det mesta av min egen havsutsikt, men vid rätt vindförhållanden kan jag bli stående vid ett öppet fönster och sniffa havsdoft. Cyklade hem till en kompis längs havet sent igår kväll, och fick med henne som sällskap till en av alla de allmänna badstränder som finns lite varstans. Årets första dopp togs i kvällsljus, och sedan cyklade jag hem med havet intill mig, havets doft i näsan och salt på huden.
Jag har vuxit upp flera kilometer från havet, aldrig före det senaste året gjort det till en del av min vardag, aldrig tidigare på nära håll sett isen ge med sig tum för tum dag för dag på våren och aldrig tidigare rört mig i höstdimmorna som stiger ur havet var och varannan dag. Ändå känns det som om den här närheten till havet näst intill blivit och på något märkligt sätt alltid varit en nödvändighet. Som om jag trots allt blivit tillvand från späd ålder och bevarat behovet intakt under åren i studiestaden där havets närhet bara märktes i teorin.

Med havet i bostadens omedelbara närhet borde det ju gå att kvällssimma utan att man behöver gå flera hundra meter till närmaste badstrand. Så ikväll har jag tagit dagens andra och årets tredje dopp utan att ha behövt gå långt alls. Vad är allmänna badstränder så bra för egentligen?
Jo, det ska jag berätta nu. Även om jag plockade en glasskärva från den strand där jag simmade i strålande solsken tidigare i dag kan man ändå lita på att de allmänna badstränderna rensas från glas och andra otrevligheter med hyfsat jämna mellanrum. Sånt kan onekligen vara en fördel när man rör sig med bara fötter. I kväll vandrade jag ner till en lämplig strand, tittade ner och konstaterade att jag stod mitt i resterna av vad som sannolikt varit ett fönsterglas. Fast det som stack mig under foten var lyckligtvis bara en tistel. Jag framhärdade ändå, och fortsatte ner till vattenbrynet och ut i vattnet. Lärde mig att en annan sak som man ofta slipper vid de egentliga badstränderna är luriga undervattensstenar en bit ut i vattnet. Väl kvällssimmad och på väg upp ur vattnet igen fick jag syn på något misstänkt på bottnen och grävde sedan upp fyra bitar algbevuxen glasflaska från bottnen.
Det verkade som en så fin tanke det här att när havet ändå finns i min omedelbara närhet kan jag vandra ut strax före midnatt och ta en simtur när havet och himlen är som finast. Synd bara att stadslivet inte bara innebär omedelbar närhet till havet, utan också påminner om det faktum att flera av mina artfränder samlade på en relativt liten yta innebär att spåren efter vår lättsinniga avfallshantering inte längre kan undgås.

Men. Fötterna är fortfarande hela och fina (eventuellt är det här mer än jag förtjänar när jag envisas med att gå barfota i stan), och havet visade sig från sin mest underbara sida ikväll med solnedgångshimmel i mjuka färger, härligt ljummet vatten och inga vågor som störde simningen. Som jag har längtat efter de här sena kvällsdoppen och nattbaden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Ikas ordbok 5

juni 25, 2009

Saknad. Överväldigande känsla som följer på insikten om att det inte längre finns någon i ens omgivning som ser ett nyhetsvärde på just det rätta sättet i det man vill dela med sig av.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

sommarljus och slåtteräng

juni 24, 2009

Sommarsolståndet kom och gick, men sommarljuset är fortfarande kvar hos oss. Jag lär mig köra rundbalare idag, sitter i luftkonditionerad traktor och känner mig lite avskuren från omvärlden. Utanför traktorn finns solens värme, himlen som är oändligt hög över den låga horisonten, illblå med vackertvädermoln. Och hödoften, söt och god och färsk. Den har jag saknat. De rödprickiga och sönderrivna armarna har jag inte saknat, och saknar fortfarande inte.
Det är mindre teamwork över foderskördandet numera, även om vi har hjälp av grannpojken och även om jag fortfarande inte klarar av att hålla reda på alla detaljer kring rundbalaren utan hjälp från bisittande bror. Men vi är inte längre tre generationer som svettas i solen och oroligt spanar efter regnmoln medan vi lastar balarna för hand. Slåtterängen är sig ändå lik, renrakat vass. Inte saknar jag de rödprickiga armarna, inte snörena som skar in i händerna om man glömde handskarna, inte det svettiga oändlighetsarbetet med att bära småbalarna till rätt plats och bygga ihop dem stadigt när de väl kommit under tak. Sedan må rundbalarna vara hur oromantiskt plastiga som helst. (Fast vidare bra byggstenar till kojor blir de ju inte, så dagens jordbrukarbarn får vara arkitektoniskt kreativa på annat sätt.)

Cyklar tillbaka till stan i den svalnande men fortfarande behagliga kvällen. Njuter kvällsljus och andas in doften av hav i djupa tag, som om den gick att svälja och smaka. De där simturerna måste börja komma snart, för jag tror inte att jag trots låga vattentemperaturer kan hålla mig borta länge till, inte när havsdoften framkallar en vild lust att kasta sig i.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Seg sommarläsning

juni 18, 2009

Eller: Är det bara jag som inte får något läst på sommaren?

I juni ifjol (eller kanske egentligen redan i maj) började jag läsa boken folk omkring mig älskar att hylla – Berättelsen om Pi av Yann Martel. Jag har tagit mig genom två tredjedelar, och sedan dess har boken flyttats runt mellan åtminstone fyra varianter på nattduksbord. Jag har fortfarande inte gett upp planen på att läsa ut den – inte för att jag finner den så underbar som alla andra, men för att jag ibland kan hitta en envis stolthet i mig när det gäller utläsning av böcker. Jag är för sjutton litteraturvetare. Jag har tagit mig genom en massa högstatusböcker som inte alls väckt några sprittningar i läsnerven utan bara varit jobb. Yann Martel borde vara piece of cake i jämförelse med Joseph Conrad*. Jag vägrar egentligen att låta boken vinna över mig på det här sättet.

Det här tänker jag på när jag hanterar mitt allt mer av runtsläpande märkta exemplar av Leonie Swanns Glennkill. En bok vars första sidor jag läste redan i maj, och sedan har pausat ett antal gånger. Nu har jag nått lika långt som i Berättelsen om Pi, men den här gången tänker jag, vis av fjolårets erfarenhet, inte ge upp.
Må vara att Glennkill inte lyckas leva upp till mina förhandsförväntningar, men jag ser ju att det egentligen inte är något större fel på boken. Snarare tycks det vara något hos mig själv som gör att jag sommartid har en väldigt begränsad läsförmåga. Välskrivna ungdomsböcker (t.ex. Jessica Schiefauers härligt intensiva Om du var jag) – ja tack. Omläsning av gamla favoriter (t.ex. överväger jag starkt att ta en tur till biblioteket om en stund och för säkerhets skull låna hem Shakespeares En midsommarnattsdröm, eftersom jag fortfarande inte har lyckats skaffa ett eget exemplar) – ja tack. Nya oprövade böcker som eventuellt kan kräva en liten extra ansträngning av mig som läsare – vänligen återkom i höst. På sin höjd kan jag dra mig genom recensionsexemplar eftersom de är yrkesmässig läsning och därmed sparkar igång min pliktkänsla.

Och så minns jag det där halva sommarlovet i gymnasiet när jag bar runt på Edward Rutherfurds Sarum, boken som mamma döpte om till familjebibeln med tanke på dess omfång. Men den läste jag faktiskt ut, efter att ha ålagt mig att läsa minst 30 sidor varje dag. (Jag ser ju att jag redan i gymnasiet besatt egenskaper som kunde komma till nytta under mina litteraturvetenskapliga studier.*)

Allt det här får mig att undra varför sommaren har ett rykte om sig som en sådan läsårstid. För oavsett om jag jobbar eller är ledig lyckas jag sällan läsa speciellt mycket sommartid. Snarare fastnar jag i böckerna jag försöker läsa så fort de erbjuder lite motstånd, vilket är ganska ironiskt med tanke på att sommarljuset annars brukar fylla mig med energi och göra mig som mest redo för krävande utmaningar. Är det bara jag som inte gör upp läslistor inför sommaren utan redan har kapitulerat och inser att om man läser en och annan bok under behållning under sommaren så får man vara nöjd med det lilla? Inget plöjande av eftersatta tegelstenar, inga ambitiösa projekt. Lite stillsam omläsning bara.

* Jag inser att det ser ut som om jag svartmålar mina studier. För att undvika missförstånd: Mina litteraturvetenskapliga studier har gett mig mycket redan om man ser till läsningen. Bland annat har jag mött en massa väldigt njutbar litteratur. Likaså har jag mött litteratur som inte alltid varit så njutbar att läsa, men som blivit allt intressantare ju mer man diskuterat den och ju mer bakgrundsinformation man fått reda på. Faktum kvarstår ändå: Inte ens som litteraturvetare kan man trivas med all skönlitteratur man blir ålagd att läsa. Det är inte ett grundkrav för att man ska trivas med eller ens klara av studierna. Däremot tror jag att det krävs en viss envishet som gör att man tar sig genom även de verk som man personligen inte får ut så mycket av. Därför att det kanske trots allt lossnar någon sorts mening om man läser vidare. Eller helt enkelt därför att de står på litteraturlistan och för att man kommer att behöva klämma ur sig ett tentsvar om dem. Eller, som i fallet med Conrad, införliva dem i en uppsats om ondska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

h1

Handskrivet undantag

juni 15, 2009

Sitter uppe i det sena kvällsljuset och skriver ett brev. För hand. Med penna, på papper. Utan redigeringsmöjligheter. Det går förvånansvärt bra (sannolikt tack vare de senaste årens dagboksskrivande), men jag märker att texten blir annorlunda än om jag skrivit den på datorn. Mindre filad, mindre eftertänksam. Mindre strukturerad. Samtidigt: Mera kreativ, för om inledningen på en mening blev annorlunda än jag tänkt mig kan jag inte gå tillbaka och ändra, utan får helt enkelt anpassa mig och göra det bästa av situationen. (Nu minns jag att mormor brukade skriva brevutkast som hon sedan renskrev, för hand. Jag tror att det är för sent att lära sig den metoden efter de senaste årens tangentbordknattrande och hoppande fram och tillbaka i texten. Eller så saknar jag både tålamodet och framförhållningen…)

Det värsta är att nu när jag skrivit brevet och hittat ett kuvert så slår det mig att jag inte kommer att ha tillgång till det när jag väl skickat iväg det. Det finns inget annat än originalet, ingen kopia som ligger kvar i utkorgen om jag vill läsa och kolla vad det egentligen var jag skrev.

Den här digitala tidsåldern är inte bra för mitt besatta dokumenterande av mitt eget liv.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Spöken versus stängda dörrar

juni 12, 2009

Förra veckan fick jag höra om hur en tidigare hyresgäst misstänkt att det spökade i min lägenhet. Intressant, tyckte jag, men inte alls skrämmande. Inte ens fastän jag nyligen har lyssnat genom Johan Theorins Nattfåk, där kvardröjande själar i gamla hus är en central del av handlingen, har jag lyckats bli mörkrädd hemma hos mig själv. Spökhistorierna fascinerar, men skrämmer mig gör de inte.

Nya hus, däremot. Eller, som i det här fallet: gamla hus som har renoverats så grundligt att de nästan är nya. Igår var jag inne i ett sådant och befann mig plötsligt mellan två låsta dörrar som jag inte hade nyckel till. Jag kunde alltså inte ta mig till den datasal jag blivit anvisad. Inte heller kunde jag gå tillbaka och be om hjälp igen eftersom dörren jag kommit in genom var låst bakom mig. Däremot fanns det en hiss, som jag raskt utsåg till min räddare i nöden. Jag hade tänkt ta hissen ner en våning för att börja om. Efter att ha prövat mig fram på hissknapparna och slungats hit och dit i huset gav jag upp och lokaliserade den knapp som skulle leda mig till en våning med utgång. Kom ut ut huset och gick tillbaka till huvudingången för en omstart. Sedan slogs jag med – eller snarare väntade ut – Windows Vista (utvärdering efter fem minuters verklig användning: ser snyggt ut, funkar som att vada i sirap. Jag håller alltså ännu mera fast vid övertygelsen att Vista inte kommer att installeras på min dator, vare sig nuvarande eller kommande.). Fast det är en annan historia.

Nu hör det väl till saken att jag egentligen inte tror på spöken. Men jag tycker ändå att huset jag bor i är betydligt tryggare än korridorerna på Kvarnen som ger mig bunkervibbar. I de senare tappar jag bort mig – vilket förvisso är naturligt, med tanke på att jag inte är van att vistas i huset. Men det som är obehagligt på allvar är alla dessa låsta dörrar.
Jag minns sådär vagt att jag brukade sucka över att humanisternas kvartersstora huskombination Arken är de låsta dörrarnas borg på den tiden när jag fortfarande bodde i Åbo. Där fick man gå omvägar för att ta sig in i huset, men ut kom man åtminstone alltid utan problem.

Nästa gång ska jag ha med mig karta, kompass och lokal guide. Eller se till att aldrig förlora närkontakten med huvudentrén.

(Men allt slutade ju lyckligt egentligen. Jag lyckades skriva ut min ansökan och lämna in den fem minuter före deadline. Sedan lugnade jag nerverna med en liten loppisrunda och köpte ett par jeans till det facila priset av tre euro.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Bokutmanad!

juni 7, 2009

My bokutmanade mig för snart en månad sedan, men tja – det har ju varit lite bloggtorka här ända sedan våren kom igång på allvar.

1.Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Vilhelm Mobergs Utvandrarna som jag tvingades läsa i nian. Jag väntade mig något segläst och blev alldeles överväldigad.
Ester Ringnér-Lundgrens Kvirre och Hoppsan i tv, som var den bok med vilken jag knäckte läskoden en senhöstmorgon när jag var fem år.
Maria Gripes skuggsvit som jag läste i alldeles för unga år men ändå fascinerades av och senare har läst om ett antal gånger.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Jag lärde ju mig läsa delvis tack vare en utsliten Kalle Anka-tidning, och just Kalle Anka-serier i olika former hade ett snudd på magiskt skimmer omkring sig när jag var barn. Ett annat serieminne härstammar från tio-elvaårsåldern när jag läste alla seriealbum om Svarta hingsten som jag kunde hitta på biblioteket. Dessutom läste jag Min Häst under många år, och där var favorittecknaren framom alla andra Lena Furberg. Jag funderar faktiskt seriöst på att börja samla på hennes samlade serier om Stallgänget på Tuva eftersom jag fortfarande är barnsligt förtjust i dem.

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Jag kikar lite i min bokdagbok från början av 2008 och framåt, och hittar ett par stycken som utmärkt sig. Det här är allt – Cordelia Kenns kuddbok av Aidan Chambers. Ja, det finns väl egentligen få saker i den här (ungdoms)romanen som inte imponerat på mig. Jag fascinerades av det bearbetade dagboksgreppet, både för att det är väl genomfört men säkert lika mycket för att jag själv skriver dagbok, och detta väldigt hängivet i perioder. (Men jag är, till skillnad från Cordelia, ingen fiktiv person och därmed tänker jag inte bearbeta mina dagböcker och ge ut dem.)
Nancy Hustons Livslinjer imponerade också. Jag tyckte förvisso att den var svår att få grepp om och svår att tycka om till en början, men när sista sidan var läst var jag så fascinerad och imponerade att jag nästan fick lust att börja om omedelbart. Huston skriver en berättelse om en släkt genom att göra ett nedslag i varje generation, och berättar om släktens trauma bakvägen. Inte underligt att boken blir intressantare ju närmare källan man når.

4. Musik eller inte när du läser?
Brukade lyssna på musik medan jag läste när jag var barn, men ungefär sedan mitten av tonåren har det blivit mer eller mindre omöjligt. Jag kan inte koncentrera mig på både boken och musiken samtidigt, och det slutar alltid med att jag antingen stänger ute musiken eller också läser utan att ta in texten. (Jag har egentligen svårt att prata med folk om det finns intressant musik i bakgrunden också, märker att jag lätt fångas av musiken i stället för av samtalet.)

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Jag vet inte om det här händer så ofta egentligen, men jag föreställer mig att det så skulle kunna röra sig om en hel drös rödryggade flickböcker, samt annan socker- och trösteläsning i stil med Ann Brashares böcker. (Fast böckerna om tjejerna och de magiska jeansen är faktiskt bättre än hennes kärleksroman för vuxna, Sista sommaren (med dig) som jag läste för ett par veckor sedan.)

6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Stephenie Meyers Om jag kunde drömma – jag är ju för allt i världen kvinna, så hur kan jag ha så svårt för Bella och i synnerhet Edward?
Sedan är jag säkert en dålig representant för litteraturvetarsläktet eftersom jag starkt ogillade både Salingers Räddaren i nöden och Kafkas Processen. I synnerhet Salingers bok som jag inte alls ser storheten i.

7. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Jag drömmer om att någon ska ge oss en tv-serieversion av Harry Potter. Filmerna tappar bort de roliga detaljerna i trollkarlsvärlden, och det är ju de som är halva behållningen. Tänk er att varje bok fick en egen säsong, föreställ er hur vi skulle kunna gotta in oss i rörliga fotografier, praktiska vardagshjälpmedel och magiskt godis…

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Jag brukar ju inte ge folk stryk, men åh, Stephenie Meyer… lite frestande vore det nog. Denise Rudberg skulle jag vilja skälla ut för språkslarvet också.
Åsa Larsson skulle kunna få en stor kram för de fantastiska deckare hon skriver, och Mariette Glodeck skulle jag kunna ta en öl med för att diskutera hennes användning av låtcitat i Röda vita rosen.

9. Vem vill du utmana?
Helena, Maria och Ylva. Samt de läsare som vill plocka med sig utmaningen till sin egen blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,