h1

Seg sommarläsning

juni 18, 2009

Eller: Är det bara jag som inte får något läst på sommaren?

I juni ifjol (eller kanske egentligen redan i maj) började jag läsa boken folk omkring mig älskar att hylla – Berättelsen om Pi av Yann Martel. Jag har tagit mig genom två tredjedelar, och sedan dess har boken flyttats runt mellan åtminstone fyra varianter på nattduksbord. Jag har fortfarande inte gett upp planen på att läsa ut den – inte för att jag finner den så underbar som alla andra, men för att jag ibland kan hitta en envis stolthet i mig när det gäller utläsning av böcker. Jag är för sjutton litteraturvetare. Jag har tagit mig genom en massa högstatusböcker som inte alls väckt några sprittningar i läsnerven utan bara varit jobb. Yann Martel borde vara piece of cake i jämförelse med Joseph Conrad*. Jag vägrar egentligen att låta boken vinna över mig på det här sättet.

Det här tänker jag på när jag hanterar mitt allt mer av runtsläpande märkta exemplar av Leonie Swanns Glennkill. En bok vars första sidor jag läste redan i maj, och sedan har pausat ett antal gånger. Nu har jag nått lika långt som i Berättelsen om Pi, men den här gången tänker jag, vis av fjolårets erfarenhet, inte ge upp.
Må vara att Glennkill inte lyckas leva upp till mina förhandsförväntningar, men jag ser ju att det egentligen inte är något större fel på boken. Snarare tycks det vara något hos mig själv som gör att jag sommartid har en väldigt begränsad läsförmåga. Välskrivna ungdomsböcker (t.ex. Jessica Schiefauers härligt intensiva Om du var jag) – ja tack. Omläsning av gamla favoriter (t.ex. överväger jag starkt att ta en tur till biblioteket om en stund och för säkerhets skull låna hem Shakespeares En midsommarnattsdröm, eftersom jag fortfarande inte har lyckats skaffa ett eget exemplar) – ja tack. Nya oprövade böcker som eventuellt kan kräva en liten extra ansträngning av mig som läsare – vänligen återkom i höst. På sin höjd kan jag dra mig genom recensionsexemplar eftersom de är yrkesmässig läsning och därmed sparkar igång min pliktkänsla.

Och så minns jag det där halva sommarlovet i gymnasiet när jag bar runt på Edward Rutherfurds Sarum, boken som mamma döpte om till familjebibeln med tanke på dess omfång. Men den läste jag faktiskt ut, efter att ha ålagt mig att läsa minst 30 sidor varje dag. (Jag ser ju att jag redan i gymnasiet besatt egenskaper som kunde komma till nytta under mina litteraturvetenskapliga studier.*)

Allt det här får mig att undra varför sommaren har ett rykte om sig som en sådan läsårstid. För oavsett om jag jobbar eller är ledig lyckas jag sällan läsa speciellt mycket sommartid. Snarare fastnar jag i böckerna jag försöker läsa så fort de erbjuder lite motstånd, vilket är ganska ironiskt med tanke på att sommarljuset annars brukar fylla mig med energi och göra mig som mest redo för krävande utmaningar. Är det bara jag som inte gör upp läslistor inför sommaren utan redan har kapitulerat och inser att om man läser en och annan bok under behållning under sommaren så får man vara nöjd med det lilla? Inget plöjande av eftersatta tegelstenar, inga ambitiösa projekt. Lite stillsam omläsning bara.

* Jag inser att det ser ut som om jag svartmålar mina studier. För att undvika missförstånd: Mina litteraturvetenskapliga studier har gett mig mycket redan om man ser till läsningen. Bland annat har jag mött en massa väldigt njutbar litteratur. Likaså har jag mött litteratur som inte alltid varit så njutbar att läsa, men som blivit allt intressantare ju mer man diskuterat den och ju mer bakgrundsinformation man fått reda på. Faktum kvarstår ändå: Inte ens som litteraturvetare kan man trivas med all skönlitteratur man blir ålagd att läsa. Det är inte ett grundkrav för att man ska trivas med eller ens klara av studierna. Däremot tror jag att det krävs en viss envishet som gör att man tar sig genom även de verk som man personligen inte får ut så mycket av. Därför att det kanske trots allt lossnar någon sorts mening om man läser vidare. Eller helt enkelt därför att de står på litteraturlistan och för att man kommer att behöva klämma ur sig ett tentsvar om dem. Eller, som i fallet med Conrad, införliva dem i en uppsats om ondska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Annonser

3 kommentarer

  1. Jag har statistik på att jag läser mest under sommaren. 😉


  2. Oj, jag känner mig utpekad som folk som älskar att hylla Pi… 😀 Jag fastnade faktiskt för den! Men så läste jag den inte på sommaren heller… Själv tycker jag det är ganska lite skillnad på min sommarläsning och min vinterläsning. Det som spelar större roll är vad som annars händer i mitt liv – och de senaste åren har inte årstiderna följt något speciellt mönster vad gäller Livet…


  3. Tror att jag läser mera på vintern – på sommarn är det mycket annat som konkurerar liksom, och det är mysigt att läsa inne då det är kallt eller mörkt ute. ”Pi” tyckte jag var helt okej, (var en tid sen jag läste den) fast ”överraskningen” på slutet var kanske inte så överraskande egentligen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: