Sommarsolståndet kom och gick, men sommarljuset är fortfarande kvar hos oss. Jag lär mig köra rundbalare idag, sitter i luftkonditionerad traktor och känner mig lite avskuren från omvärlden. Utanför traktorn finns solens värme, himlen som är oändligt hög över den låga horisonten, illblå med vackertvädermoln. Och hödoften, söt och god och färsk. Den har jag saknat. De rödprickiga och sönderrivna armarna har jag inte saknat, och saknar fortfarande inte.
Det är mindre teamwork över foderskördandet numera, även om vi har hjälp av grannpojken och även om jag fortfarande inte klarar av att hålla reda på alla detaljer kring rundbalaren utan hjälp från bisittande bror. Men vi är inte längre tre generationer som svettas i solen och oroligt spanar efter regnmoln medan vi lastar balarna för hand. Slåtterängen är sig ändå lik, renrakat vass. Inte saknar jag de rödprickiga armarna, inte snörena som skar in i händerna om man glömde handskarna, inte det svettiga oändlighetsarbetet med att bära småbalarna till rätt plats och bygga ihop dem stadigt när de väl kommit under tak. Sedan må rundbalarna vara hur oromantiskt plastiga som helst. (Fast vidare bra byggstenar till kojor blir de ju inte, så dagens jordbrukarbarn får vara arkitektoniskt kreativa på annat sätt.)
Cyklar tillbaka till stan i den svalnande men fortfarande behagliga kvällen. Njuter kvällsljus och andas in doften av hav i djupa tag, som om den gick att svälja och smaka. De där simturerna måste börja komma snart, för jag tror inte att jag trots låga vattentemperaturer kan hålla mig borta länge till, inte när havsdoften framkallar en vild lust att kasta sig i.
Läs även andra bloggares åsikter om sommarljus, hav, höskörd
Ikas ord 2.0 