Ohärdad

Hem och leta viktiga papper i föräldrahemmet igår kväll (varför kan jag hålla koll på var jag har sånt på jobbet, men inte i privatlivet?). Hamnade tjugo minuter framför tv:n med kylskåpskall, opastöriserad och gräddmjuk mjölk och en bit banankaka. Ljuvligt. Fast inte tv:n då.
Ser sista snutten av det där programmet där folk bjuder varandra på middag och tävlar om att få högsta matpoäng och kritiserar andras matlagning. Jag blir nästan ledsen. Varför måste tv stundtals ta fram det värsta i människan? Varför kan ingen göra bra tv om främlingar som inte längre är så mycket främlingar när de har delat en middag tillsammans? Jag känner mig som någon ur ett övervintrat sjuttiotalskollektiv, men jag skulle bli varmare i hjärtat av att se dem stå i köket och gemensamt förbereda middagen. Men varm i hjärtat är kanske inte bra tv.

Sen får jag se Ernst lägga ut texten om renoverande av gamla hus, och det stör mig på ett helt annat sätt. Han säger ju mycket som i princip är bra, men han säger det på det där ernstiga sättet som jag inte tål, och det ger mig mest lust att göra tvärtom. När Ernst vill mysa till det vill jag mest bli punkare.

Jag har så sjukt dålig koll på tv nuförtiden. Det gör att jag inte kan placera hälften av Diggiloo-stjärnorna. Men det gör också att jag inte har något försvar mot Ernst och middagsätarna. Kanske borde jag se på tv oftare, i rent härdande syfte.

Läs även andra bloggares åsikter om tv, Diggiloo, Halv åtta hos mig, Ernst Kirchsteiger, Sommar med Ernst

Annons

När texten om texten är intressantast

Svindlande höjder är vid sidan av Franz Kafkas Processen världens mest analyserade roman.

Så skriver Ulrika Knutson i efterordet till den utgåva av Svindlande höjder som jag lyssnade färdigt på (eller kan man ta sig rätten att skriva lyssnade ut när det handlar om ljudböcker?) medan jag bakade pitabröd häromkvällen.
Jag får nästan en aha-upplevelse av att höra Knutsons formulering, som om den på sätt och vis förklarar varför min läsupplevelse kändes som en tämligen seg vandring. För jag minns hur väldigt illa jag tyckte om att läsa Processen. Seg var den, och handlingen gjorde mig frustrerad. Det är ganska långt samma sak när det gäller Svindlande höjder, och jag får förstås lite litteraturvetenskaplig prestationsångest. Jag borde ju tycka om det här, det är en klassiker. Jag tyckte ju dessutom om systern Charlottes Jane Eyre. Och ändå är det så mycket jag saknar. Jag trodde att det här skulle vara en passionerad om än inte speciellt lycklig kärlekshistoria. Istället var det, i sin mest renodlade form, en berättelse om människor som av någon anledning beter sig illa mot varandra på ett ganska naivt sätt. Det är de här vredesutbrotten, den oresonliga svartsjukan, livsledan och hatet som riktas mot hela tillvaron, det är just den biten jag har svårast med. Jag vill helst ruska om dem och be dem växa upp och sluta bete sig som bortskämda barnungar.
Ja, det är välskrivet, men jag står likafullt inte ut med karaktärerna. Jag lyckas aldrig förstå dem, och därmed irriterar de mig. Sedan må det göra mig till en illa uppfostrad litteraturvetare – tänkte jag i alla fall när sista cd:n snurrat färdigt. Nu var ju boken dessutom utrustad med en bonus-cd med Knutsons kommentarer, och den fann jag ytterst intressant. Så intressant att jag nästan fick för mig att läsa om romanen med nya ögon. Där har vi alltså litteraturvetaren i mig. Vissa klassiker kan vara ack så frustrerande läsning, men texterna om klassikerna däremot, när det riktigt vill sig…

Läs även andra bloggares åsikter om Svindlande höjder, Processen, Emily Bronte, klassiker

Vågen mitt i segheten

En sån där seg dag, när huvudet lider av att man med våld försökt pressa dygnsrytmen rätt och kroppen lider av att man haft en månads paus från yogan före förrgårdagens pass. Första arbetsdagen den här veckan kunde ha börjat bättre, och dessutom känns den väldigt mycket som en måndag trots att det är torsdag.

Sedan kommer den ändå, när jag letar fram fokus och hittar in i min egen text. Vågen kommer, den där inspirationen man kan rida på just när man inser vad poängen med alltsammans är. Och sedan känns arbetsdagen inte längre lika lång.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, seghet, skrivande

Bakande mitt i natten

Så gör jag det igen. Klockan är midnatt och jag står i köket och gräddar pitabröd. Jag förstår inte min dygnsrytm, inte det här fenomenet som innebär att när midnatt närmar sig inträder dagens mest euforiska och effektiva stund.
Inte heller förstår jag varför jag inte har bakat pitabröd på flera månader när de egenhändigt gräddade är så sanslöst goda. och varför rör jag så sällan ihop hummus när det är så gott och så löjligt enkelt?

Om jag inte kan bättra mig på dygnsrytmsfronten kan jag åtminstone försöka hålla löftet till mig själv om att äta hummus i pitabröd oftare.

(Och mest för min egen skull: 2½ dl vatten, ½ påse torrjäst, en skvätt (oliv)olja, 5 dl mjöl, minst hälften spelt. Blanda väl, jäs 20 minuter, dela i 10 bitar som kavlas på ena sidan och vänds upp och ner på het plåt innan de gräddas i 275 grader drygt fem minuter. Svårare än så var det ju inte, så kom ihåg det nästa gång. Kom också ihåg att den nygräddade doften är ljuvlig och att de ser ut som något ur Ronja Rövardotter när man tar dem ur ugnen.)

Läs även andra bloggares åsikter om dygnsrytm, hummus, pitabröd

Igelkottsmöte

Hur jag bemöter cityigelkottar: Bjuder dem på äppelskruttar och pratar sydösterbottniska med dem.
I alla fall igår kväll när jag mötte en dylik i parken. Äppelskrutt för att jag just ätit ett äpple och behövde göra något av resterna – och det mest meningsfulla man kan göra med en äppelskrutt måste ju nästan vara att ge den åt en igelkott. Sydösterbottniska för att det är det språk jag talar med mamma, och för att just det språket än en gång har visat sig vara det språk jag spontant använder även när jag pratar med djur och mycket små barn.
Sydösterbottniskan intresserade inte igelkotten, men det gjorde däremot äppelskrutten.

Läs även andra bloggares åsikter om igelkottar

Söndag kväll

Regnig söndag som väcker mig med ettrigt ringande brandlarm från grannhuset. Vandrar ut barfota för att ta reda på om jag ska förbereda mig på evakuering. Brodern, bosatt i andra trappuppgången, blev förstås likaledes väckt och utgick från att det var i vårt hus larmet hade gått och undersökte under viss försiktighet om det fanns rök i trapphuset. Det har fascinerat mig hela dagen att den tanken aldrig föresvävade mig.
Sedan har det också varit en ganska effektiv söndag. Efter att ha lutat mig bakåt i sommarens somrighet och inte orkat ta tag i mer städbetonade uppgifter en längre tid börjar vissa saker hinna i kapp mig. Golvbrunnen i duschen hotar fortfarande med översvämning när jag tvättar håret, men kylskåpet avfrostades idag, under visst muttrande. När isblocket i frysfacket har svällt till den grad att det hotar spränga sig ut i resten av kylskåpet har man inget annat val, oavsett om man egentligen hade tänkt ta det lugnt och ägna dagen åt att köra in nya datorn. Och det tar många timmar att smälta de ismängder som hunnit ansamlas det senaste halvåret. (Att jag inte är förtjust i mitt tämligen minimala och oergonomiskt placerade kylskåp är ingen nyhet, men nu kan jag dessutom lägga till listan att det producerar is i en hastighet av ungefär en liter i månaden.)

Datorinkörningen hanns lyckligtvis också med, så nu ser saker och ting annorlunda ut, men fungerar mycket snabbare. Innan jag stängde av gamla datorn igår kväll satte jag dessutom ihop ett mycket förnuftigt startpaket åt mig på USB-minnet – installationsfiler till brandvägg, Spotify, Firefox 3 och nuvarande favoritspelet Jardinains. Installerade dem i nämnd ordning, för Spotify har kommit att bli mer prioriterat än en smidig webbläsare. Det enda jag missat i mitt startpaket var en skrivbordsbakgrund mera behaglig än windows’ standardvariant.

Lite bryggsittande med bok och tekopp i kvällslugn och disigt solnedgångsljus hanns också med. Jag vill helst inte tänka på att den här årstiden inte varar för evigt, att det någon gång kommer att bli för kallt för att sitta på bryggan, att havet än en gång kommer att kapsla in sin ljuvliga doft under ett istäcke. Men inte än, lyckligtvis.

Helgen gick i vanlig ordning onödigt snabbt, men det stör mig inte desto mera. Jag har hunnit med en hel del – rent praktiska saker men också de små detaljerna som hör så intensivt ihop med sommaren. Imorgon är det jobb igen, men ikväll njuter jag av att jag får gå till jobbet med förväntan inför den nya veckan. Just nu får jag jobba på en arbetsplats som får mig att sent en söndag kväll känna att måndagen kan bli riktigt bra. Då blir allt det som inte fick plats i helgen plötsligt så mycket mindre stressande.

Läs även andra bloggares åsikter om avfrostning, brandalarm, datorbyten, Spotify, jobb

Twilight får mig att ålderskrisa

Jag får någon sorts ålderskris av det här.
För min reaktion är inte i första hand att sucka över att någon kan tycka att de där sexistiska och klantigt skrivna böckerna (och naturligtvis den efterföljande filmen, som jag i ärlighetens namn inte har sett och därmed inte kan ha så mycket åsikt om – bortsett från att jag tycker att själva grundstoryn är riktigt, riktigt obehaglig) är värda en hyllning i den här formen. Nej, jag blir sådär mammigt upprörd. ”Men lilla vän, tänk efter”, skulle jag vilja säga. ”Men snälla någon, ska du ha en så där stor tatuering på ett så där synligt ställe, i resten av ditt liv?”

Fast jo, det är ju klart att just ämnet för tatueringarna spökar i den här historien. Det var ju inte direkt igår som jag noterade att jag blivit så vuxen att det där med tatueringar inte alls lockar längre (skulle vara en mycket liten och diskret placerad i så fall) och att i synnerhet stora, synliga sådana sällan uppfattas som klädsamma av mig. I vanliga fall brukar jag dock tycka att det är andras problem och inte mitt hur de väljer att pryda sin hud. Ändå är det något med det här dyrkandet av Edward Cullen och hans mespropp till flickvän som får mig att vilja omyndigförklara fansen.

Nu känns det nästan skönt att jag blev sådär rabiat och obalanserat det-är-naturligtvis-bara-min-åsikt-som-är-den-rätta-upprörd. Plötsligt känner jag mig inte längre som om jag är i den där åldern när man har tonårsbarn.

Läs även andra bloggares åsikter om Twilight, tatueringar, ålderskriser

Även jag är bokkonsument

En månadsgammal enkät från bokhora.

Senast köpta inbundna bok: Jag kommer inte ihåg när jag senast köpte en inbunden bok. Räknas en bokbytesbok? I så fall Lavinia Greenlaws Musikens betydelse för flickor, som kom med hem från en bokbyteshylla i mitten av maj. Jo, i slutet av april nån gång köpte jag ju faktiskt Tordyveln flyger i skymningen på loppis också…
Senast köpta pocketbok: Shakespeares En midsommarnattsdröm och Tara Altebrandos The Pursuit of Happiness (som jag faktiskt köpte tack vare bokhore-Johanna L:s hyllande och Prep-jämförande)
Favoritgenre: Jag vet inte om jag har någon. Har snarare genrer jag i allmänhet undviker, men annars tycker jag att det finns så mycket annat som får mig att tycka om böcker än just genren. Men visst, jag är svag för vissa typer av flickböcker, serier/grafiska romaner, sympatiska novellsamlingar, bilderböcker, riktigt smart underhållningslitteratur, Stora Berättelser (tänk Utvandrarna och Jerusalem), ungdomsböcker…
Ultimata längden på en bok: Beror mycket på boken. Men i allmänhet har jag en tendens att skjuta upp läsandet av tegelstensromaner därför att de ser så väldigt mastiga ut betraktade från utsidan.
Favoritbokhandel: Jag beställer en del från AdLibris, i synnerhet nu sedan de infört portofri leverans till R-kiosker (fast jag har ändå fått hämta ut alla mina paket på posten). Fast allra mest böcker köper jag second hand, antingen från antikvariatet Lafkan, eller också från olika typer av loppmarknader.
Favoritbibliotek: Jag tycker väldigt mycket om huvudbiblioteket här i Vasa och kan ägna mycket tid åt oplanerat strosande och hylltittande, även om jag väldigt sällan behöver låna hem mer skönlitteratur.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Soffan, alternativt sängen innan jag somnar och innan jag stiger upp lediga dagar. Har en läshörna komplett med hårdstoppad 50-talsfåtölj också, men av någon anledning känns den inte lockande sommartid.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): På tåg läser man bra. Annars tycker jag om att sitta på en närbelägen brygga och läsa under den varmare årstiden också.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Det är minsann inte författarnamnet som avgör. Det jag köper i inbundet format är oftast facklitteratur (typ kokböcker och annat handboksliknande). Sedan köps det en del inbundna begagnade böcker som jag råkar hitta, och så finns det en liten mängd inbundna böcker köpta för att de inte fanns på biblioteket eller i pocketversion och för att jag nödvändigt ville läsa dem.
Bästa lässnackset: Choklad.
Bästa läsdrycken: Te, helst i en stor mugg som räcker länge. Riktigt varma dagar kan jag också tänka mig kylskåpskallt mineralvatten eller god saft med isbitar i.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Något stillsamt och lagom monotont, typ vindens sus i träden. Musik funkar inte, finns det sjungen text lyssnar jag på den, är det instrumentellt går jag ändå så mycket upp i musiken att jag inte kan koncentrera mig på boken samtidigt. Alternativt stänger jag musiken ute, och vad är det då för vits?
När på dygnet läser du helst?: Långa lata ouppstigna förmiddagar är en höjdare för läsning…
Bästa bakfylleläsningen: Jag har faktiskt aldrig haft behov av dylik. Däremot, om jag har feber, då vill jag ha något lättuggat, typ ungdomslitteratur utan allt för mycket experimenterande.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Det jag läser för tillfället, om det inte är en väldigt otympligt stor bok som är jobbig att släpa med sig. Ibland kan man snubbla över en novellsamling där novellerna har lagom längd för att läsas under ens normala bussresor till och från jobbet, och då kan boken i fråga vikas åt bussläsning.

(Ja, och sedan jag började på den här enkäten men innan jag hann bli färdig kom faktiskt mitt senaste AdLibris-paket, och inte till posten förstås, nu när jag ändå passerar just Posten på väg till lunch varje dag. Paketet innehöll dessutom något så uppenbart ovanligt som en ny, inbunden bok – Maria Küchens Att skriva börjar här.)

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, läsvanor, enkäter, listor

(ni behöver inte läsa…)

1. Tre ord varför du sist spydde? – troligen en magsjuka
2. Vad gjorde du 08:00 i morse? – duschade
3. Vad gjorde du för 30min sen? – Slängde omkring trädgårdtomtar i Jardinains
4. Vad hände dig 1995? – Mycket elände. Hände säkert bra saker också det året, men jag minns mest hur eländigt det var.
5. Vem fick dig att skratta senast? – Kollegorna på morgonmötet
6. Vilken färg är din borste? – använder inte längre hårborste.
7. Vad köpte du sist? – (bortsett från mat) en rödvit bikini på rea.
8. Vilken färg har du på din tröja? – svart
9. Var förvarar du dina pengar? – på banken och i plånboken
10. Hur var vädret igår? – varmt och blåsigt
11. Vad ser du fram emot? – kvällens simtur
12. Snarkar du? – åtminstone när jag är förkyld
13. Vad är 15? – en jobbig ålder
14. Vilken skostorlek har du? 41
15. Vill du klippa dig? – ja, det är ganska exakt ett år sedan senaste klippning, så det börjar vara på tiden
16. Är du över 25? – ja
17. Pratar du mycket? – för det mesta
18. Kollar du på O.C? – nej, har aldrig sett ett enda avsnitt…
19. Har ditt namn ett ”x” i det? – nej
20. Känner du ngn som heter Steve? – ja
21. Hittar du på egna ord? – jodå
22. Är du en typiskt svartsjuk person? – nej
23. Vad har du för mobil? – en urgammal nokia
24. Vem ringde dig senast? – en för mig okänd sjuksköterska eller liknande
25. Biter du på naglarna? – nej, har aldrig gjort det
26. Har du lockigt hår? – ja
27. Vilken konsert ska du på härnäst? – vet inte än
28. Vem är den sämsta personen i ditt liv just nu? – vet faktiskt inte, omger mig trots allt mestadels med bra människor
29. Hur många gånger har du svurit idag? – inga alls
30. Vilket ord säger du ofta? – typ
31. Ska du till skolan/jobbet imorgon? ja, men har sovmorgon eftersom jag jobbar kväll
32. Vad åt du senast? – skorpor med brie
33. Vad borde du göra nu? – diska
34. Har du något smeknamn? – Ika
35. Sover du mycket? – om jag hinner…
36. Vilken är den bästa filmen du sett under loppet av 2 veckor? dött lopp mellan de båda senast sedda – Once och Signs
37. När var du sist ute? – om vi syftar på krogbesök och liknande känns det som evigheter sedan, kan ha varit i maj. men annars cyklade jag hem från jobbet för några timmar sedan.
38. Har du gråtit idag? – faktiskt inte
39. Är du en glad person? – emellanåt
40. Har du roligt nu? – nja, är nog snarare lite uttråkad
41. Vad äter du helst? – egenhändigt lagad mat. Just nu vill jag ha hembakta pitabröd med hummus och sallad i, men det lär ju knappast lyckas eftersom pitabröden är slut i frysen och jag inte har hunnit baka nya.
42. Vem var du med sist? – senaste sällskapet bortsett från kollegorna var nog brorsan
43. Vem kramade du sist? – Emma
44. Nämn den bästa personen – det finns så många sköna människor…
46. Vill du flytta? – nej, gillar min nuvarande lägenhet
47. Hur ofta borstar du tänderna? – en gång om dagen
48. Är du egoist? – det är väl alla i någon mån
49. Gillar du att bada? – inte i badkar, men i havet
50. Skrattar du åt allt? – nej
51. Vem får dig alltid att skratta? – mina vänner
52. Gråter du när du tittar på filmer? – det händer
53. När grät du senast? – tror att det börjar bli ett par veckor sedan, sannolikt av saknad och av insikten om att vissa saker går åt skogen.

Läs även andra bloggares åsikter om listor