När texten om texten är intressantast

Svindlande höjder är vid sidan av Franz Kafkas Processen världens mest analyserade roman.

Så skriver Ulrika Knutson i efterordet till den utgåva av Svindlande höjder som jag lyssnade färdigt på (eller kan man ta sig rätten att skriva lyssnade ut när det handlar om ljudböcker?) medan jag bakade pitabröd häromkvällen.
Jag får nästan en aha-upplevelse av att höra Knutsons formulering, som om den på sätt och vis förklarar varför min läsupplevelse kändes som en tämligen seg vandring. För jag minns hur väldigt illa jag tyckte om att läsa Processen. Seg var den, och handlingen gjorde mig frustrerad. Det är ganska långt samma sak när det gäller Svindlande höjder, och jag får förstås lite litteraturvetenskaplig prestationsångest. Jag borde ju tycka om det här, det är en klassiker. Jag tyckte ju dessutom om systern Charlottes Jane Eyre. Och ändå är det så mycket jag saknar. Jag trodde att det här skulle vara en passionerad om än inte speciellt lycklig kärlekshistoria. Istället var det, i sin mest renodlade form, en berättelse om människor som av någon anledning beter sig illa mot varandra på ett ganska naivt sätt. Det är de här vredesutbrotten, den oresonliga svartsjukan, livsledan och hatet som riktas mot hela tillvaron, det är just den biten jag har svårast med. Jag vill helst ruska om dem och be dem växa upp och sluta bete sig som bortskämda barnungar.
Ja, det är välskrivet, men jag står likafullt inte ut med karaktärerna. Jag lyckas aldrig förstå dem, och därmed irriterar de mig. Sedan må det göra mig till en illa uppfostrad litteraturvetare – tänkte jag i alla fall när sista cd:n snurrat färdigt. Nu var ju boken dessutom utrustad med en bonus-cd med Knutsons kommentarer, och den fann jag ytterst intressant. Så intressant att jag nästan fick för mig att läsa om romanen med nya ögon. Där har vi alltså litteraturvetaren i mig. Vissa klassiker kan vara ack så frustrerande läsning, men texterna om klassikerna däremot, när det riktigt vill sig…

Läs även andra bloggares åsikter om Svindlande höjder, Processen, Emily Bronte, klassiker