Archive for augusti, 2009

h1

Sólrún, jag och vågorna

augusti 31, 2009

Jag nattsimmar än en gång – det är mera nattsimmande än kvällsdopp när himlen är nästan helt mörk innan man kommit till stranden. Det är verkligen september’s coming soon nu, och till och med jag har börjat räkna med att hösten kommer att vara här när som helst, att vi faktiskt befinner oss i gränslandet just nu. I går, hemma hos föräldrarna på landet, bakade jag knäckig äppelpaj och frös. Letade fram långskaftade raggsockor stickade av mormor medan hon ännu kunde hålla i stickorna och räkna maskorna.

Jag simmar i vågor och vind ikväll, och har för fullt upp med att hålla mig i rörelse och parera vågorna för att frysa. Kölden hinner ifatt mig när jag har kommit in och klätt på mig. Raggsockorna kommer i användning igen, men att tampas med vågorna i mörkret gör mig upprymd. Efteråt tänker jag på Sólrún, kvinnan som simmar i havet två gånger i veckan i alla väder, och som finns innanför pärmarna till Jón Kalman Stefánssons Sommarljus och sen kommer natten. Den är den finaste bok jag har läst på länge, med en språkbehandling som får mig stjärnögd utan att språket någonsin står i vägen för berättelsen.
Kanske borde jag göra som Sólrún jag också, för att mota tröttheten, sårbarheten och livsledan som brukar komma smygande i takt med mörkret. ”… att simma i havet, det stärker dig, det härdar dig, ger dig självrespekt”, som Sólrún säger till byns veka polisman.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

sena kvällar som mörknat

augusti 26, 2009

Det är en vecka utan tider att passa. Att planera in och passa en yogalektion känns plötsligt som ett enormt åtagande. Vilket det kanske är, för träningsvärken i dag som är dagen efter är på intet vis nådig, den omfamnar hela kroppen och hotar med att stanna länge. Den är en souvenir från gårdagen som skvallrar om att jag har slarvat, men att jag fortfarande vet hur man gör.

Simma orkar jag ändå, i ett stillsamt duggregn och sedan kvällshimlen mörknat. Havet vältrar sig lojt, jag känner hur det gungar under mig och omkring mig men vågorna kommer aldrig i vägen för mitt simmande som blir närmast meditativt. Om jag blundar kan jag välja att inte se stadens ljus. Om jag vänder mig om kan jag fortfarande se den närmaste ön avteckna sig något mörkare än himmel och hav. I duggregnet och havet kommer en ny början på min text till mig, och jag simmar vidare trygg i vetskapen om att det finns en tråd att nysta i.
Just den här tiden på sommaren kan varje simtur vara sommarens sista, och jag sörjer redan att sommaren inte varar för evigt, att havet kommer att svalna och frysa till så småningom, om än inte imorgon.
Vissa simmar för motionen, eller för vattnets svalka. Jag simmar för att jag inte kan låta bli, för att havet utgör en oemotståndlig lockelse som inte kan stillas med mindre än att jag får vara i det.

Efteråt går jag hem, klär på mig igen och njuter av att texten slutat vrenskas och börjar veckla ut sig. 2000 tecken, och redan vet jag att den kommer att lägga sig på plats, om än inte i kväll.

Ljuva sensommarledighet, med nätter som mörknat, med stilla regn under fönstren, med frånvaron av tider att passa som gör att jag kan vara senkvällsaktiv, precis sådär som jag egentligen alltid vill vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Utifrån in, inifrån ut

augusti 22, 2009

Jag blir nästan rabiat på alla som tjatar om nu när sommaren är slut och nu när hösten har börjat. Försök förstå att det finns något som heter sensommar, och att det vanligtvis är dit vi når när skolorna börjar. Sedan finns det brittsomrar och indiansomrar, men de kommer inte på beställning varje år. Sensommaren gör det dock, och om det så tänker snöa kommer jag att hävda att augusti är en sommarmånad.

Men snöar gör det ju inte. Jag går ner till stranden i mörkret, första simturen på exakt en vecka. Vattnet har stigit och svalnat, och även om jag håller mig hyfsat varm av simmandet känner jag kylan krypa utifrån in. När jag kommer upp ur vattnet känns strandstenarna behagligt varma under fötterna, och känslan av att vara ytkall men varm inifrån är nygammal – det är veckor sedan havsvattnet var tillräckligt kallt för att ge den effekten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Kvalar in på topp-20 konstiga arbetsdagar

augusti 21, 2009

Slutar jobba fem – sista dagen på sommaranställningen, men jag hinner inte bli vemodig. Går på fest våningen ovanför i en dryg timme innan jag påbörjar ett frilansuppdrag (för jobbet). Ser en knapp halvtimme Kaurismäkifilm – en mycket lovande halvtimme – innan jag får se film trassla sig och smälta av projektorlampans värme. Går tillbaka till jobbet, kan inte annat än skratta åt eländet och skriver en notis till morgondagens tidning innan jag inser att jag inte längre jobbar. Får godkännande för en halvtimmes övertid av nattchefen. Återvänder till jobbfesten där stämningen stigit avsevärt.
(Har sedan den där sortens diskussion som man bara kan skaka på huvudet åt efteråt. Jag bryr mig inte ens om att bli ledsen eller sårad eller arg på allvar, jag konstaterar bara att jag kunde bli bättre på att känna av personkemivibbar och därmed smita undan diskussioner av det där slaget i ett tidigt skede. Men kanske tillför också det här talandet förbi varandra något, på sikt.)

Officiellt har jag slutat på jobbet. Det känns inte så än, i synnerhet inte med tanke på att jag ska dit redan imorgon för att skriva en frilanstext. Men konstigt kommer det att bli att än en gång inte vara en del av vardagen där.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Dagens i-landsproblem V

augusti 18, 2009

Eftersom jag efter tre havererade mp3-spelare av samma Creative-modell inte längre ville ha en fjärde utan istället pengarna tillbaka står jag nu i beråd att köpa en iPod.
Och om man ändå ska betala sådär mycket pengar för en mp3-spelare ska den vara i rätt färg, och kan alltså inte köpas från cdon:s rea. Och så vidare – vi kan snabbspola till nuläget, där jag allt mer lutar åt att beställa en från Apple Store, bland annat därför att man då kan gravera in valfritt budskap på baksidan. Det där tilltalar den sida av mig som samlar på både egna och andras ord. Problemet är bara att jag fortfarande inte har hittat den ultimata texten. Beslutet är oåterkalleligt, alltså måste det vara rätt. och jag befarar att när jag väl har gjort beställningen kommer jag naturligtvis inom det närmaste dygnet efteråt att inse vad det egentligen var jag ville ha för text på baksidan av min musikspelare. Så jag letar vidare, efter ett lagom kort citat ur en låt som jag gillar och som har med musik att göra rent textmässigt.

Det är bra synd att jag inte vill ha en illgrön iPod (i så fall skulle jag ändå beställa den ograverad från cdon, eftersom den för tillfället går att få tag på billigt där), för till den har jag redan den ultimata texten: Big bright green pleasure machine.

Jo, jag fattar det vansinniga i att ägna så här mycket tankekraft åt ytan på en musikspelare. Men det är kanske här min frizon finns, den som ska jämna ut det faktum att jag fortfarande använder en mobiltelefon som designades före millennieskiftet. Jag hoppas bara att ryktena om iPodarnas förträfflighet talar åtminstone lite sant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Ner ett pinnhål

augusti 12, 2009

Jag har hållit på med en omläsning av Michelle Magorians Plats på scen de senaste veckorna. När jag gick i högstadiet blev den en läsupplevelse av den där sorten som lyser i minnet länge efteråt. Ända till den här sommaren har den lyst, men nu inser jag att strålglansen kanske hör mer ihop med vad boken betydde för mitt ungefär femtonåriga jag än med hur bra den egentligen är.

Det är ju inte det att den inte skulle vara bra alls, men den får mig inte att gå i spinn. Alltså har det tagit lite tid att läsa ut den, i synnerhet som sommaren är den tid året när jag jobbar som intensivast och läser som minst. (Nej, jag jobbar inte dygnet runt, men att jobba med text hela dagarna gör tydligen att läsning inte är så högprioriterat på fritiden).

Och visst, jag kan identifiera mig ganska mycket med Ralph och hans envisa kamp för att få ägna sig åt det han verkligen vill ägna sig åt, och teatermiljön är ganska charmig, och så är det dessutom engelskt 40-tal – men det räcker inte. Tyvärr. Det är alltid lite sorgligt att bli tvungen att plocka ner böcker från den mentala favorithyllan, och efter den här omläsningen blir jag lite rädd för att också En liten kärlekssång kommer att gå samma väg nästa gång jag läser om den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Ofixade till oigenkännlighet

augusti 8, 2009

Man kan säga det hur många gånger som helst – att kändisar trots allt bara är människor de också – men ändå blir man lite förvirrad när man konstaterar att man inte ens lyckas känna igen dem utan smink och hårstyling. Oväntat nog var den i gänget som var sig mest lik från affischen Niklas Strömstedt. Alla övriga behövde jag se åtminstone två gånger innan jag kunde placera dem. Till all lycka fanns det ju folk på plats som kunde identifiera dem.

Nu har jag gjort intervjuer med folk mer kända än alla jag tidigare pratat med. Och vad skillnaden är? Att man ofta får göra intervjuerna under större brådska. Att man förväntas ha koll på lite grundläggande bakgrundsfakta. Och i övrigt – ingen skillnad. För precis som alla andra har vissa av de så kallade kändisarna mera nojor inför fotograferandet än andra, vissa är mer lättpratade än andra, vissa mer tålmodiga än andra.

Och det häftiga är egentligen inte att intervjua Brolle (för när man gör det hinner man inte vara medveten om att det är just han den där som framkallade sådan avundsjuka hos sommarkollegan). Det häftiga är att få se kringarbetet, att tack vare jobbet bli insläppt på platser där jag inte annars släppts in, om det sedan är fängelset, släckningschefens bil eller backstageområdet. Att ha möjlighet att få en förstahandsupplevelse, att stilla en nyfikenhet jag kanske inte kände till att jag hade.

Och det nyttiga och fiberberikande i alltihop är just det där med hur otroligt vanliga och ouppseendeväckande ofixade kändisar ser ut. Man borde tro det också innan man har sett det, men uppenbarligen gör man – jag – inte det.

Sedan var jag och fotografen kärringarna mot strömmen när vi lämnade folkparken just när publiken började strömma in på allvar. I det skedet ångrade jag, åtminstone lite, att jag inte anmält mig frivillig att recensera. Jag hade ju kunnat få stanna kvar och se showen också, inte bara kringarbetet och de osminkade kändisarna. Höra lite mer än soundchecken.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,