Archive for september, 2009

h1

Musiksöndag

september 27, 2009

En söndag i musikens tecken, med både formidabelt fantastisk konsert på Ritz och eget körsjungande.
Abbey Road – live in concert var alldeles underbart fantastisk. Vi satt på andra rad, och om någon i bandet läser det här och undrar vem den där fånlyckligt leende och ständigt sjungande människan var, så var det jag. Jag kan ärligt säga att jag sjöng med i precis varenda låt – det har aldrig hänt förr. (Marit Bergman på After Eights innergård för två somrar sedan kom nära, men hon hade trots allt två låtar som jag inte hade hört förr…) Så underbart skickligt genomfört, så medryckande. Så fint helt enkelt. Jag säger som Fia Lotta Jansson – de ska ut på turné, så passa på att gå och se dem!

Det enda jag saknade var en blåssektion. Jag kan min Abbey Road, och jag vet var jag hade velat ha kvar blåset. Men klaga ska jag egentligen inte efter en konsert som får mig så här underbart endorfinstinn. Det behövdes sannerligen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser
h1

Livet på folkhögskola 3

september 24, 2009

Den här veckans torsdagskunskaper:
Har lärt mig använda sickel. Värmepistolen förra veckan var intressant, men det här var trots arbetsmängden en slags njutning att hålla på med – att känna hur handen lär sig verktyget, blir ett med det. Ljuvligt. Kanske inte lika ljuvligt att jag är stel i vänsterarmen, kanske inte lika ljuvligt om ett par veckor när jag börjar inse på allvar hur många oskrapade ytor som fortfarande återstår – men ändå: just nu är det ljuvligt att få ägna sig åt den här sortens arbete med händerna.

Har också lärt mig vad upptakt egentligen innebär*. Om körövningarna ska fortsätta på det här viset kommer min förståelse av musikaliska begrepp att vara alldeles fenomenal innan läsåret är slut.

*Vilket är lite lustigt med tanke på att jag använder ordet ideligen när det gäller fiktion. Men fiktion och musik är två olika saker, och som Phil Collins lär ha sagt: Att prata om musik är som att dansa arkitektur.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Mer och mindre aktuella texter

september 24, 2009

Det har känts så oförklarligt konstigt i bakgrunden av mitt huvud de senaste dagarna. Idag fattade jag varför. För första gången på flera veckor (måste det vara) har jag ingen påbörjad text som borde skrivas färdigt så fort som möjligt. Bara påbörjade och icke-påbörjade texter som det kunde vara bra att skriva, men inte på det där nackflåsaraktiga sättet.

Men det är ganska skönt, just nu och än så länge. Tids nog skulle jag förvisso börja känna mig obehövd och bortglömd, men jag tror inte att frånvaron av egna och andras deadlines kommer att hålla i sig så värst länge.

Igår hämtade jag ett färskt exemplar av Kaj Korkea-ahos Se till mig som liten är, den finlandssvenska roman jag sett mest fram emot under innevarande bokhöst*. Storheter som Monika Fagerholm och Kjell Westö har kommit med nytt, men det gör mig föga exalterad. Den här däremot – som jag har väntat. Just nu är drygt 30 sidor lästa och jag känner mig lite ängslig för om den kommer att leva upp till förväntningarna, grundade dels på Korkea-ahos novell Bastukväll som vann Arvid Mörne-tävlingen härom året, dels på de på förhand omtalade österbottniska bibelbälteskopplingarna.

*Annat nytt i bokväg som jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa: Åsa Anderberg Strollos Blod och Curtis Sittenfelds Presidentens hustru. Även om ingen av dem lär leva upp till sina föregångare, även om jag sannolikt lär bli besviken när det inte blir en återupplevelse av vare sig Bryta om eller I en klass för sig. Men i den rådande lästorkan orkar jag inte bekymra mig om sånt, jag är bara glad att det fortfarande finns böcker som fyller mig med så kittlande förväntningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

h1

Google vet allt, nästan.

september 19, 2009

Ebba och Didrik genomtittad för vem vet hur mångte gången. Fascinerade varje gång, och just den här gången har jag sett den i grupp och kunnat bolla funderingar med mina vänner.

Nu är den slut, än en gång, allt har rett upp sig någorlunda och kvar sitter jag med den vemodiga men ack så vackra pianovalsen ljudande i huvudet. Ni vet den där som Yrla vill spela fyrhändigt med Didrik, den som hennes släkting dansade till när hon mötte ”det där lilla u:et” och som leder Didrik till Yrlas stadslägenhet i näst sista avsnittet.
Måste hitta, måste lyssna mera – så vacker! Google vet säkert vad den heter och vem som komponerat den.

Men se där gick jag bet. Och vart ska man som nutidsmänniska vända sig när inte ens google vet? Det kan ju omöjligt vara enbart jag som fascineras av den här valsmelodin.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Livet på folkhögskola 2

september 17, 2009

Projekt fota manuellt framskrider riktigt bra. Jag håller mig borta från allt vad automatiska inställningar heter, och oftast blir det riktigt acceptabla bilder.

Idag har jag upplevt min första normala skoltorsdag efter de senaste två veckornas specialtorsdagar med lägerskolor och andra utmaningar. Till just den här torsdagen hörde istället oplanerat nostalgiskt lyssnande till en gammal tonårsfavorit medan jag tråcklade, och en medföljande förvåning över att jag kan så mycket av texten till If That’s What It Takes fortfarande, fast jag egentligen inte har någon nytta av den längre nu när jag inte lyssnat på Celine Dion sedan – åtminstone känns det så – jag var 15.

Nya kunskaper idag: ordet konsonans och insikt i hur man använder en varmluftspistol. Samt två alldeles nya sånger, som motvikt till femtonårsfavoriterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Försök och misstag

september 16, 2009

Idag är en sån där dag när jag än en gång suckar över min oförmåga att vara aktiv på dagtid och min fallenhet för att vara kvällsaktiv. Var jag trött när jag lade mig strax efter midnatt? nej. Kunde jag därmed sova, uppvarvad som jag var av alla intressanta aktiviteter och nya utmaningar? Nej. Vad gör en Ika när hon inte kan sova? Tänker på ogjorda saker och blir stressad över dem och över att klockan går.
Är jag trött idag? Ja, men lyckligtvis inte så utmattad som jag befarade.

Allt här i livet måste nötas in genom försök och misstag, inget vet man av sig själv, oprövat. Den kombination som utgör mitt liv den här hösten är ny och oprövad, och ibland blir jag matt av allt som måste funderas ut, alla erfarenheter jag måste ta mig genom för att förstå hur just den här tillvaron fungerar. En av de färskaste är den konkreta erfarenhet som leder till att jag i fortsättningen kommer att vara – måste vara – bättre på att säga nej till obetalda skrivjobb. Därför att de obetalda skrivjobben utan exakt deadline kommer att hänga över mig, bortprioriterade av projekt med exakt deadline och utlovad avlöning. För att det är så världen fungerar, och framför allt för att det är så jag fungerar. En halv natt av osovande är förvisso inte det högsta pris man kan betala, men tillräckligt högt för att det borde vara nödvändigt att låta det bli en läxa man minns.

Två håltimmar efter lunch, jag går hem och ringer nödvändiga samtal, samlar ihop en maskin tvätt och häver ur mig 1600 tecken som jag borde ha skrivit för en månad sedan. Efteråt känns det lite bättre, som om jag röjt mig lite arbetsyta inför den text som ska skrivas under morgondagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Nu sjunger jag al(l)t

september 15, 2009

Jag anar en liten trend för körsången i bekantskapskretsen, efter att igår ha läst om Mias förflyttning från sopran- till altstämma och idag själv ha genomfört motsvarande rörelse.
Mitt livs första körövning i altstämman har klarats av, detta i en kör där jag egentligen inte sjunger som stadigvarande medlem, och dessutom i den situationen att jag inte sjungit seriöst på ett år och under den tiden helt tappat mina en gång inledande kunskaper i konsten att läsa noter. Det är tur att mitt gehör tydligen inte är av den sorten som man tappar bort på ett år, men likväl var det ganska utmattande att för första gången sjunga annat än melodistämman.
Dessutom fick jag öva i ett osedvanligt vackert prästgårdsrum, med ett fönster öppet mot den vackert mörknande septemberhimlen. Inte konstigt att det kändes som något ur Så som i himmelen.
Och bara för att jag inte simmat på flera kvällar, och för att jag lever i den förhoppningen att man eventuellt kan skrämma iväg gryende förkylningar genom lite lagom kalla havsbad var jag tvungen att gå ner till stranden och simma i det nu märkbart kalla havet efteråt. Det har hänt något med vattnet sedan i fredags, helt klart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,