h1

Livet på lägerskola

september 11, 2009

Mitt hår luktar skog och jag har inte varit i närheten av en dusch på två dygn. (Därmed inte sagt att jag skulle vara speciellt smutsig, eftersom jag under samma tid har hunnit simma i havet två gånger och däremellan dessutom varit kontakt med tvål och halvljummet vatten.) Det av sömnbrist tunga huvudet är numera uppfriskat av ännu ett havsbad i lite för stora vågor.

Lägerskola i knappt två dagars tid – det har varit intensivt men mycket intressant. Redan före lunchtid idag hade jag avverkat en vandring på 10 000 steg i underbar skog och längs ännu mera underbar och vidsträckt sandstrand, och ville egentligen inte alls avsluta färden.
Före lunchtid igår balanserade jag på en lätt svajande stock på fem meters höjd, och fokuserade på att andas och inte få panik. Vissa saker kan man inte låta sig själv komma undan med att inte göra. Så var det med balansakten på stocken, likaså med den sena eftermiddagens vidare framfart på fem meters höjd. Jag vet inte om jag kan säga att klängandet längs rep och balanserandet på vajrar var speciellt roligt just då – inte heller hoppet på en och en halv meter. Det sistnämnda – åh, Karin Boye, så rätt du hade när du skrev om dropparna som ville stanna och ville falla, allt i rädsla för att riskera den invanda tryggheten. Mer än ett par minuter tog det mig säkert att överkomma skräcken för hoppets bredd och djupet mellan den nuvarande och den kommande plattformen. Vad hjälper det om den är irrationell när det ändå inte känns som om man vågar? Men att inte våga och ändå hoppa, därför att jag själv kräver det här av mig, därför att jag vet att säkerhetslinorna håller och att jag rent fysiskt är fullt kapabel att hoppa en och en halv meter – åh! Kan man bli annat än hög på upplevelsen, kan man annat än känna sig oövervinnelig?

Efter att sedan ha simmat i kallt men underbart hav – ja, det är samma hav som hemma, men det känns inte så när vågorna är breda men mjuka och ljudet av vågorna likt havets andning kan höras lång väg – och sett stjärnor och en ensam satellit från platsen invid lägereldens värme hade jag faktiskt varit inspirerad att sova på stranden. Tanken på att sova under stjärnhimlen och med havets andning som vaggsång hänger sig fortfarande kvar, och den förvånar mig lite.

Hela den här texten får mig att undra om jag håller på att bli en av de där extrema friluftsmänniskorna som jag trodde mig inte begripa. Jag som aldrig har förmått uppskatta lägerskolor och liknande aktiviteter i grundskolan. Det tog mig till vuxen ålder att lära mig uppskatta den här sortens utmaningar. Tänk vilken tur att folkhögskolorna finns för sena individer som jag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

One comment

  1. […] sagt åt I att en berg-och-dalbana väl inte kan vara så farlig, vi klarade ju båda två av äventyrsbanan i höstas och det spelar väl ingen roll var man sitter i raden av vagnar. Känt det kittla av spänning i […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: