Archive for oktober, 2009

h1

Läsdagbokspremiär

oktober 26, 2009

Med tandborste i hand inledde jag igår kväll läsningen av Curtis Sittenfelds senaste roman Presidentens hustru. Jag ser ett långt läsprojekt framför mig, och tror att den här boken kommer att bli något av det som Aidan Chambers Det här är allt blev förra hösten. Ett långläseprojekt som fascinerar, men som bryts upp av mera brådskande recensionsböcker. Det här är förvisso också en recensionsbok, men hemmahörande i kategorin inte så högprioriterade, där vi inte slaviskt anpassar oss till recensionsdatumen.

Med föraningen om att den här läsningen kommer att ta sin tid, och med vetskapen om att jag helst ska komma ihåg början när jag nått slutet och ska skriva recension för jag för första gången medveten läsdagbok över läsningen av en recensionsbok. Jag borde ha gjort det förr, men det är Sittenfeld som får mig till det redan efter 25 sidor, när jag känner igen mig i hennes sätt att arbeta, hennes sätt att ge huvudpersonen liv genom att låta henne kritiskt och detaljskarpt granska sitt eget förflutna. Jag tror det här kan bli en bra resa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Livet bytte tonart*

oktober 25, 2009

Ni vet, man lever i 28 år och man är ingen annan än sig själv under hela den tiden och ändå ställs man om och om igen inför de där situationerna där man borde ha känt sig själv bättre än vad man uppenbarligen gör.

Igår kväll blev jag osams med symaskinen och klockan blev mycket utan att jag uträttade vad jag ville uträtta och den stora saknaden passade på att dyka upp och ta överhanden och det blev plötsligt så irriterande obekvämt att vara jag.

Så småningom borstade jag tänderna, klättrade i säng, skrev ett par sidor dagbok och läste tidigare års anteckningar från den 24 oktober. Sedan fick jag nästan lust att dra på mun åt mig själv. 24 oktober är tydligen det datum när höstmörkret hinner ikapp mig så pass mycket att jag noterar att något är fel. Okej, jag var lite låg igår och i förrgår, okej, jag stressade upp mig omotiverat mycket i morse – men vad är det här för ett mönster, och varför sover jag dåligt utan att jag fattar varför?

Numera vet jag ju egentligen, redan när sommarnätterna börjar mörkna, att mörkret kommer och att mörkret inte är min vän. Jag vet vad som väntar, men på något sätt lyckas det överraska mig lite varje år. Ändå, när jag fattar vad det är som händer – jag skulle kunna bli uppgiven, men det har snarast en lugnande effekt. När jag har ställt min egen diagnos kan jag konstatera att jag inte genomgår något allvarligare och mera långvarigt än min typiska övergång till livet under det mörkaste kvartalet. För hur eländigt det än kommer att kännas så vet jag att det går över den här gången också.

Det är egentligen inte mitt psyke det är fel på, jag lider bara brist på dagsljus. Det blir faktiskt lättare av att veta – jag känner igen mig själv igen, i alla fall den här versionen av mig själv, och jag blir påmind om att mörkrets tid är den där tiden när jag inte kan kräva lika mycket av mig själv och bör ta vara på alla tillfällen att linda in själen i bomull. Och egentligen är de djupare dalarna och den mera lättväckta oron bara varningstecken från mitt psyke som försöker berätta för mig att det gått över till vintertid.

*Tack Edith Söderström för beskrivningen, som egentligen handlade om något helt annat.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Ännu en hälsning till mitt framtida jag

oktober 21, 2009

Jag läser om mina gamla dagböcker, återgår till samma datum exakt ett, två, fem år tidigare. Jag känner igen och känner inte igen, ler och får hugg i hjärtat, fascineras – och framför allt lär jag mig väldigt mycket om vem jag är och om vägen till den jag är idag. Just nu har jag svårt att tro att jag någonsin kommer att sluta – på sin höjd kan jag föreställa mig att jag kanske inte kommer att göra det varje kväll i framtiden, eller att jag kanske inte kommer att gå tillbaka till alla år om dagboksåren börjar bli 15 eller 20.

Via Flaskposten hittade jag den här på alla vis charmerande sidan där man kan skriva ett brev, eller en dagbokstext, till sitt framtida jag. Även om jag skriver dagbokstexter till mitt framtida jag flera gånger i veckan kunde jag inte låta bli att skriva en i elektronisk form. För att göra det lite annorlunda än i vanliga fall ställde jag in återsändningsdatumet exakt ett halvt år framåt. Tillräckligt länge för att jag inte ska komma ihåg allt, tillräckligt länge för att jag ska hinna förändras – men tillräckligt nära i framtiden för att jag inte ska ha hunnit läsa om just den här tiden i min dagbok.

Och till alla er som när ni läste min text antingen inte begrep varför i all världen man ägnar sig åt den här typen av historiskt navelskåderi eller för den delen bittert sörjde att ni själva inte har skrivit dagbok i flera år och därmed inte har dylik läsning att gå tillbaka till: Testa! Skriv till er själva! Inse hur fel, eller hur rätt, jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Årets vackraste bok

oktober 21, 2009

För ett par dagar läste jag, veckor efter att jag påbörjat läsningen, ut Jón Kalman Stefánssons Sommarljus och sen kommer natten. Nu har jag grav separationsångest och vill inte lämna tillbaka boken till biblioteket.
I normala fall tycker jag inte om att läsa samma roman under så här lång tid, men den här är ett unikum. Jag skulle helst av allt börja en omläsning omedelbart, läsa en sida nu, en sida då, och när jag nått slutet börja om från början ännu en gång. Jón Kalman Stefánssons språk är underbart, hans karaktärer och berättelser av den där sorten som får mig att fascinerat lägga huvudet på sned. Om livet rymdes i en bok hade boken kanske kunnat vara Sommarljus och sen kommer natten.
Inbundna romaner till nypris köper jag i princip aldrig, men med den här känns det nästan som om jag vill göra ett undantag. Pocketutgåvan kommer i november, men den inbundna har ett mycket vackrare omslag, vackert som texten det omsluter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

o-mjau

oktober 19, 2009

Höstrusk och nederbörd i blandade former utanför. Tappad mat på golvet. Det är nu det skulle vara guldläge att släppa in den där katten jag inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Höst på min planet

oktober 13, 2009

Utomhusluften luktade vinter när jag cyklade till biblioteket ikväll.

Väl hemma flyttade jag läsfåtöljen till dess egentliga plats invid läslampan – eftersom det är länge sedan man kunde sitta i soffan, som saknar extrabelysning, och läsa kvällstid. Och för att riktigt poängtera för mig själv hur mycket höst det har blivit bryggde jag höstens första mugg svart te i mitt eget kök och lyssnade på Bach. Det är uppenbarligen något med hösten och vintern som får mig att konsumera svart te och klassisk musik. Jag minns en hel vinter i Åbo när den mobila cd-samlingen alltid innehöll minst en skiva blandade körverk. vissa partier ur Händels Messias påminner mig för alltid om mörkret utanför bussfönstret och vandringen hem den sista halvkilometern.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Analfabet igen

oktober 8, 2009

Jag lärde mig läsa vid fem års ålder, och kommer därmed inte riktigt ihåg hur det var att inte kunna läsa, eller hur det var att lära sig läsa. Lite minns jag. Jag minns hur förvirrad jag blev av ordet och – det dök upp ideligen och jag begrep verkligen inte vad de där tre bokstäverna betydde. (Kanske inte så konstigt om man lär sig läsa mer eller mindre på egen hand och ditintills rört sig i talspråkets värld, i ett talspråk där ordet och inte uttalades med någon konsonant på slutet.) Jag minns också den där morgonen med höstmörkret utanför fönstret, lampskenet i mitt rum och det stora som hände när jag plötsligt insåg att jag kunde läsa på riktigt – att jag inte bara kunde avkoda boksidorna deras meddelande bokstav för bokstav på ett mödosamt och långsamt sätt, utan att jag kunde läsa med flyt och hastighet.
Men allt det där som hände före, det minns jag inte. Jag föreställer mig att jag trots allt inte kunde ha upplevt det som speciellt svårt att lära mig läsa, eftersom jag framhärdade istället för att ge upp. Det var mitt eget beslut att lära mig och min egen vilja och nyfikenhet som drev mig. Någon gång måste det ändå ha varit frustrerande att se tecknen på pappret och inte förstå dem.

Nu fyller jag ut den här luckan i mitt känslominne. I dag igen – åtta takter enkel melodi som jag redan efter första genomlyssningen kan återge med min röst. Efter ytterligare ett antal genomlyssningar har jag fortfarande inte lyckats återge den ens i närheten av korrekt på notlinjerna jag har framför mig. Frustration, frustration, frustration. Samma frustration som när mina fingrar inte gör det jag vid pianot, samma frustration när jag försöker att ge noterna ljudspråk vid pianot.

Jag förstår melodin, men kan ändå inte skriva ned den – därför att jag inte förstår den med den skrivande delen av hjärnan.
När det gäller musik är jag fortfarande analfabet. Dessutom har jag börjat misstänka att genombrottet inte kommer att kännas som den nya tiden som plötsligt uppenbarar sig när man väl passerat en viss punkt på inlärningsskalan. Jag tror att det här snarare blir en långsamt, allt för långsamt insipprande förståelse utan plötsliga ögonblick av kodknäckande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

En liten vinst till mig

oktober 8, 2009

Årets nobelpristagare i litteratur har inte bara ett namn som jag känner igen – jag har till och med läst en av hennes böcker, Resande på ett ben, och minns den som en ganska positiv läsupplevelse. Det här har inte hänt sedan… Doris Lessing fick priset för två år sedan. (Det ska tydligen vara en kvinnlig, europeisk författare som får priset för att jag ska vara förhandsbekant med författaren och hennes verk – och det säger antagligen en del om mina läsvanor.)

Egentligen tycker jag att just det här att jag känner till årets pristagare är lite oförtjänt för min egen del. Jag har ju inte ens varit hemma och tittat på det direktsända tillkännagivandet, än mindre kollat upp resultatet när jag mellanlandade mellan museibesök och körövning – det hade jag nämligen inte en tanke på. Så oengagerad har jag varit. Och ja, det är något av en tävling i litterär kreddighet det här priset. Självklart när det gäller pristagarna själva, nästan lika självklart (om än inte alltid lika öppet erkänt) när det gäller vanliga läsare som tävlar om att vara inlästa redan när priset tillkännages.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Höstkultur x 2

oktober 5, 2009

Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:

Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.

Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Skillnaden mellan ett piano och en kamera

oktober 1, 2009

Nu när jag närmast på automatik fotograferar medelst egna kamerainställningar minns jag ändå frustrationen och den tankemöda som krävdes den där första gången jag var ute med kameran i manuellt läge.
Men en kamera är trots allt ganska simpel, om inte annat bevisas det av att inställandet går ganska automatiskt redan efter en månad.

Annat är det med det piano som jag trevande börjat umgås med. Visst är känslan likartad – när jag kämpar med att få fingrarna att lyda tvingas jag inse att det där med rytm är en mycket underordnad faktor när man har fullt upp med att försöka förmedla en melodi. Precis som bildkomposition blir en underordnad faktor när man försöker lära sig att ställa in kameran. Det handlar om stor frustration – melodin som jag känner och smidigt kan återge med min röst ska nu ta omvägen via mina fingrar, och det är stundvis obegripligt hur svårt det kan vara att få fingrarna att lyda. Och ändå – idag när jag klarar av att omsätta kursbokens avsnitt om inledande två-fingrar-samtidigt-övningar i praktiken och samklang uppstår, då ryser jag av välbehag.

Och jag är ledsen kameran och hela den fotokonst du representerar, men du vet och jag har alltid vetat att någon äkta passion kommer det aldrig att uppstå mellan oss. Visst kan jag ha roligt i ditt sällskap, visst kan jag inspireras att skapa bilder. Men vi två lär aldrig uppleva stunder som känns som livets mening tillsammans.
Ibland inbillar jag mig att mitt något ljumma förhållande till fotograferandet har att göra med att jag är väl medveten om att jag inte har vad som krävs för att nå över trädtopparna. Ändå vore det sannolikt lättare för mig att bli proffsfotograf än konsertpianist.
Likväl dras jag till det där pianot och uppslukas för närvarande mer av dess tangenter än av min kamera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,