h1

Livet bytte tonart*

oktober 25, 2009

Ni vet, man lever i 28 år och man är ingen annan än sig själv under hela den tiden och ändå ställs man om och om igen inför de där situationerna där man borde ha känt sig själv bättre än vad man uppenbarligen gör.

Igår kväll blev jag osams med symaskinen och klockan blev mycket utan att jag uträttade vad jag ville uträtta och den stora saknaden passade på att dyka upp och ta överhanden och det blev plötsligt så irriterande obekvämt att vara jag.

Så småningom borstade jag tänderna, klättrade i säng, skrev ett par sidor dagbok och läste tidigare års anteckningar från den 24 oktober. Sedan fick jag nästan lust att dra på mun åt mig själv. 24 oktober är tydligen det datum när höstmörkret hinner ikapp mig så pass mycket att jag noterar att något är fel. Okej, jag var lite låg igår och i förrgår, okej, jag stressade upp mig omotiverat mycket i morse – men vad är det här för ett mönster, och varför sover jag dåligt utan att jag fattar varför?

Numera vet jag ju egentligen, redan när sommarnätterna börjar mörkna, att mörkret kommer och att mörkret inte är min vän. Jag vet vad som väntar, men på något sätt lyckas det överraska mig lite varje år. Ändå, när jag fattar vad det är som händer – jag skulle kunna bli uppgiven, men det har snarast en lugnande effekt. När jag har ställt min egen diagnos kan jag konstatera att jag inte genomgår något allvarligare och mera långvarigt än min typiska övergång till livet under det mörkaste kvartalet. För hur eländigt det än kommer att kännas så vet jag att det går över den här gången också.

Det är egentligen inte mitt psyke det är fel på, jag lider bara brist på dagsljus. Det blir faktiskt lättare av att veta – jag känner igen mig själv igen, i alla fall den här versionen av mig själv, och jag blir påmind om att mörkrets tid är den där tiden när jag inte kan kräva lika mycket av mig själv och bör ta vara på alla tillfällen att linda in själen i bomull. Och egentligen är de djupare dalarna och den mera lättväckta oron bara varningstecken från mitt psyke som försöker berätta för mig att det gått över till vintertid.

*Tack Edith Söderström för beskrivningen, som egentligen handlade om något helt annat.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Advertisements

2 kommentarer

  1. Jag bråkade också med symaskinen igår! Du har mina sympatier…Det kan göra vem som helst deprimerad. :-S Angående höstdepression så var det väl nog nåt jag också kände av före jag fick barn. Men så prickade jag in båda i november, så nu är det fullt ös ända tills det börjar ljusna igen. 😉


  2. Ja, självkännedom är fantastiskt. Det blir kanske inte roligare att vara skör och krånglig, men om man förstår varför och vet att det är övergående (alternativt att det förmodligen är något utvecklande) blir det så mycket lättare att hantera. Linda du in själen i bomull och ta hand om den tills det blir ljusare igen! Själv borde jag linda in min själ i bomull tills mina hormoner låter mig bli mig själv igen om några månader. (Det är åtminstone vad jag hoppas på – men å andra sidan är sömnbrist inte mycket bätter än galopperande hormoner, och jag antar att det ena avlöser det andra!)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: